Påvarnas läroämbete om allmosor

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

”Ge allmosor för att lämna den dåraktiga vanan att ackumulera allt för sig själv - i illusionen om att säkra en framtid som inte tillhör oss - och på det sättet återupptäcka glädjen i Guds plan i våra hjärtan och i skapelsen: att älska honom, våra bröder och systrar och hela världen och i denna kärlek hitta den sanna lyckan.” Detta är påven Franciskus ord i sitt fastebudskap 2019

Fasta och allmosa

"Låt oss alltså alla gå ut på vandring. Vi söker stöd i bönen för goda avsikter, en bön som blir giltig av en mer generös vilja att uppoffra sig och även att generöst avstå från något som är vårt, för att hjälpa fattiga. Det är det gamla rådet som den andliga livsmästaren helige Augustinus gav: Vill du att din bön flyger ända till Gud?: «Fac illi duas alas, ieiunium et eleemosynam», «Sätt två vingar på den, fastan och allmosan»(Helige Augustinus Ps. 42, 8). Planen är tydlig, att Herren ger oss den nödvändiga generositeten, för att nedsänka den i det konkreta i våra liv”. Så uttryckte Paulus VI det vid Askonsdagens mässa 1978.

Men vad är en allmosa och vilka är egentligen de fattiga? Är det utliggarna och tiggarna på gatan och räcker det att ge några mynt i den utsträckta handen och snabbt gå därifrån?

"Orden allmosa är ett ord som vi inte gärna lyssnar på idag. Vi ser det som något förödmjukande. Detta ord verkar anta ett socialt system där orättvisor härskar, ojämlik fördelning av varor, ett system som bör ändras med lämpliga reformer. Detta ord verkar ha att göra med ett socialt system där det råder orättvisa, ojämn fördelning av tillgångar, ett system som borde ändras med passande reformer. Och om sådana reformer inte skulle utföras skulle man avgränsa sig från synen på behovet av radikala förändringar i det sociala livet och framför allt vad gäller relationer människor emellan. (…) Vi kan vara oense om till vem man ger en allmosa och sättet att göra det på. Vi kan också inte tillåta att den som inte anstränger sig att försörja sig sträcker ut handen och ber om allmosor. Vi kan också vara oense om hur samhället ser ut och det sociala systemet, där det finns behov av allmosor. Men själva faktumet att hjälpa dem som behöver det och att dela sina tillgångar med andra måste respekteras.” Johannes Paulus II sa detta vid den allmänna audiensen 28 mars 1979 och detta i en tid då ingen längre verkade tänka på de fattiga.

"Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.” (Jes 58:6-8)

Kreativt engagemang

Johannes XXIII talade vid sin sista Askonsdag 27 februari 1963 om välgörenheten som det perfekta uttrycket i det Andra Vatikankonciliets anda: "Det är alltså Konciliet som ger ton åt fastan detta år genom att särskilt betona varje god kristens engagemang att leva enligt begreppet välgörenhet … Det är alltså ett kreativt engagemang och inte ett som man ser på som åskådare”.

2011 påminde Benedictus XVI om sin företrädare vid Petri stol, Leo den store, vid den allmänna audiensen 9 mars:
Helige Leo den store lärde ut i en av sina fastetal: (…)inte endast de rika och förmögna kan förära andra allmosa utan även dem som lever i blygsamma eller fattiga förhållanden. Han påminde i sin Regola Pastorale att fasta är en helig dygd särskilt tillsammans med kärlekshandlingen, all slags generositet som ger fattiga och behövande frukten av våra tillgångar.

Inte ytlig praxis

"Detta är hur Kyrkan tillsammans med fastans institution inte endast leder sina barn till en enkel övning i ytlig praxis, utan till ett seriöst engagemang av kärlek och generositet till bröderna och systrarnas bästa, i ljuset av profeternas gamla lära” sa Johannes XXIII i sitt radiobudskap för fastan 1963.

Öppen attityd mot andra

Johannes Paulus II underströk vid audiensen 28 mars 1979 vikten av allmosan: ”I den Heliga Skriften och enligt evangelierna betyder allmosan framför allt en inre gåva. Den handlar om en öppen attityd ’mot den andra’. Just en sådan inställning är den oumbärliga faktorn ’metànoia’, det vill säga konverteringen, som är oumbärlig precis som bönen och fastan.". (…)

“Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, 36jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ 37Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?38När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ 40Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’” (Matt 25:35-40)