Cerca

Vatican News
Krucifix Krucifix 

Påvens budskap till fastan "Skapelsen väntar på att vi lever som Guds barn"

På tisdagen presenterades påven Franciskus Fastebudskap. Askonsdagen som i år infaller den 6:e mars, inleder den 40 dagar långa fastan fram till påsk. Året budskap bygger på ett citat från Romarbrevet ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras" (Rom 8:19) och påven understryker i sitt budskap Herrens frälsningsplan, och människans uppdrag att som Guds barn förvalta skapelsen.

Påven Franciskus återvänder till sina tankar i encyklikan Laudato Si’, och påminner i årets fastebudskap om förbindelsen mellan människan och skapelsen. "Trädgården har förvandlats till en öken ... Guds Sons fasta var att gå in i skapelsens öken, för att den åter igen skulle vara en trädgård i gemenskap med Gud, som det var före arvsynden (jfr Mk 1,12-13; 513). Må vår fasta vara samma vandring, för att sprida Kristi hopp även till skapelsen."

Kära bröder och systrar,

Varje år ger Gud genom kyrkan, de troende möjligheten att med glädje förbereda sig, och rena anden fram till firandet av påsken, för att [...] "genom frälsningsmysterierna, nå det nya livets fullhet i Kristus" (Fastans prefatio, 1). På detta sätt kan vi vandra från påsk till påsk, mot uppfyllandet av frälsningen som vi redan har tagit emot genom Kristi påsk mysterium, "i hoppet är vi räddade" (Rom 8:24). Detta frälsningsmysterium, verkar redan i oss under vårt jordiska liv, och är en dynamisk process som även omfattar historien och hela skapelsen. Paulus går så långt att han säga: "Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras" (Rom 8:19). I det perspektivet vill jag erbjuda en reflektion som följer vår omvändelseresa under den kommande fastan.

1. Skapelsens frälsning

Firandet av påsken Triduum, av Kristi lidande, död och uppståndelse, är det liturgiska årets höjdpunkt. Varje år är vi kallade att leva en föreberedande vandring, i vetskap om att det är en ovärderlig Guds gåva att vi formeras efter Kristus (jfr Rom 8:29).

Om människan lever som Guds barn, om hon lever som en frälst person, leder den Helige Ande henne (jfr Rom 8:14) och då kan hon känna igen Guds bud och omsätta dem i praktiken. Guds bud är skrivna i hjärtat och naturen, och människan gör så även skapelsen gott, när hon samarbetar med Guds frälsningsplan. Paulus säger att därför är det skapelsens otåliga önskan att Guds barn uppenbarar sig. Det vill säga att de lever nåden i Jesu påsk mysterium, och frukten av det, som mognar först i frälsningen av den mänskliga kroppen.

När Kristi kärlek förändrar de heligas liv – i ande, själ och kropp – vill våra hjärtan prisa Herren, genom bön och kontemplation, för alla hans skapelser, vilket kommer till uttryck på ett storartat sätt i den helige Franciskus solsång. (se encyklikan Laudato si', 87). Men i denna värld är harmoni som genereras av frälsningen fortfarande och alltid hotad av syndens och dödens negativa kraft.

2. Syndens destruktiva kraft

När vi inte lever som Guds barn, väljer vi ofta destruktiva beteenden mot andra personer och varelser - men även mot oss själva – övertygade om, mer eller mindre medvetet, att vi får utnyttja skapelsen efter behag. Omåttligheten tar över, vilket leder till en livsstil som bryter de gränser som vårt mänskliga tillstånd och naturen ber oss att respektera, och vi börjar följa okontrollerade begär som i Vishetsboken tillskrivs de onda, det vill säga de som inte har Gud som referenspunkt för sina handlingar, eller framtidshopp (Vish 2: 1-11). Om vi ​​inte ständigt är riktade mot påsken, mot uppståndelsens horisont, är det uppenbart att logiken i allt genast och ständigt mer tar överhand.

Vi vet att orsaken till allt ont är synden, som sen sitt första framträdande i människan bröt gemenskapen med Gud, med de andra och med skapelsen, som vi i första hand är knutna till genom vår kropp. Den brutna gemenskap med Gud, har kommit att störa det harmoniska förhållandet mellan människan och den miljö i vilken vi är kallade att leva - trädgården har förvandlats till en öken (jfr Gen 3,17-18). Synden har lett människan till att se sig själv som gud över skapelsen, att känna sig absolut mästare och utnyttja den, inte för den ordning som Skaparen ville, utan för sina egna intressen på bekostnad av andra varelser och personer.

När man överger Guds lag, Kärlekens lag, tar en annan lag över, att de starkare bestämmer över de svagare. Synden som lever i det mänskliga hjärtat (jfr Mk 7,20-23) – och som  yttrar sig i girighet, lusten att vara omåttlig, föraktet för andras bästa och ofta för sitt eget bästa - leder till utnyttjandet av skapelsen, av människor och miljön, enligt den omättliga girigheten, som anser att varje önskan är en rättighet, och som förr eller senare förstör även dem som domineras av den.

3. Den helande kraften i ånger och förlåtelse

Av detta skäl väntar skapelsen otåligt på att Guds barn skall uppenbaras, de som har blivit "ny skapelse": "Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit."(2 Kor 5:17). När de uppenbarar sig kan skapelsen själv fira påsk: öppna sig för en ny himmel och en ny jord.  (se Upp 21,1). Resan mot påsken kallar oss att återställa vårt kristna ansikte och hjärta, genom ånger, omvändelse och förlåtelse, för att kunna leva alla rikedomarna i påskmysteriets nåd.

Denna "otålighet", denna skapelsens förväntan uppfyller sig när Guds barn uppenbarar sig, det vill säga när kristna och alla män väljer detta förlösande arbete som omvändelsen är. Hela skapelsen kallas till att tillsammans med oss, befrias ur sitt ”slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." (Rom 8:21). Fastan är ett sakramentalt tecken på denna omvändelse, som uppmanar kristna att mer intensivt och konkret förkroppsliga i påskens mysterium i sitt liv, det personliga, i familjen och i samhället, i synnerhet genom fasta, bön och allmosor.

Att fasta är att lära oss att förändra vår attityd gentemot andra och skapelsen: från frestelsen att "sluka" allt för att tillfredsställa vår girighet, till förmågan att lida av kärlek, som kan fylla tomrummet i våra hjärtan.

Att be för att avstå från vårt egos avguderi och självtillräcklighet, och se vårt behov av Herren och hans barmhärtighet.

Att ge allmosor för att lämna den dåraktiga vanan att ackumulera allt för sig själv, i illusionen om att säkra en framtid som inte tillhör oss. För att så återupptäcka glädjen i Guds plan i våra hjärtan och i skapelsen att älska honom, våra bröder och systrar och hela världen, och i denna kärlek hitta den sanna lyckan.

Kära bröder och systrar, Guds Sons fasta var att gå in i skapelsens öken, för att den åter igen skulle vara en trädgård i gemenskap med Gud, som det var före arvsynden (jfr Mk 1,12-13; 513). Må vår fasta vara samma vandring, för att sprida Kristi hopp även till skapelsen, som ska befrias ur sitt ”slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.” (Rom 8:21).

Låt inte denna gynnsamma tid vara förgäves! Vi ber Gud hjälpa oss att genomföra en sann omvändelseresa. Låt oss sluta vara själviska och självupptagna och vända oss mot Jesu påsk genom att vara nära och hjälpa våra bröder och systrar i svårigheter, och dela med oss av​​våra andliga och materiella skatter. Då tar vi emot Kristi seger över synd och död konkret i våra liv, och sprider hans förvandlande kraft över skapelsen.

Vatikanen den 4 oktober 2018, på den helige Franciskus festdag

26 februari 2019, 12:21