Sök

Vatican News
Leo XIII Leo XIII  (Vatican Media)

Leo XIII och Rosenkransmånaden

Leo XIII skulle kunna kallas Rosenkranspåven. Han publicerade tolv encyklikor och flera brev om rosenkransen under loppet av sitt pontifikat, 1878-1903. Med tanke på att oktober månad i den katolska kyrkan är tillägnad rosenkransen, ska vi se vilka skatter som gömmer sig i Leo XIII:s encyklikor om rosenkransen och om Jungfru Maria.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Leo XIII publicerade, med få undantag, sina rosenkransencyklikor i september, inför oktober. Encyklikorna uppmanade församlingarna att be rosenkransen särskilt under oktober och han tillade en särskild avlat för dem som bad rosenkransen före mässan. Påven Leo XII uppmanade även till att be de lauretanska litaniorna efter rosenkransen.

Han uppmanade särskilt kyrkans ärkebiskopar och patriarker att främja vördnaden för Jungfru Maria och rosenkransbönen i sina församlingar och stift. Om och om igen upprepade påven Leo XIII att det finns ett stort behov av rosenkransen för att motverka tidens irrläror och moraliska förfall.

Glädjens mysterier – det enkla livet

I sina encyklikor gav påven Leo XIII värdefulla reflektioner över mysterierna. I Laetitiae Sanctae beskriver han särskilt tre tendenser som försämrar samhället: avsmaken för det enkla, förkastande av lidandet, och glömskan om himlen. Leo XIII fortsätter sedan att förklara hur rosenkransen korrigerar dessa tendenser genom sina mysterier. De glädjerika mysterierna berättar om Jungfru Marias enkelhet. Genom att meditera över dessa fem glada mysterier odlar man en medvetenhet om Jesu enkelhet och uppmaningen att leva sitt eget liv med samma enkelhet.

Rosenkransen motgift mot bekymmer

I de smärtorika mysterierna placeras Jesu lidande inför den troendes ögon. Om samhället förnekar värdet i det uppoffrade lidandet, blir man här påmind om Jesus som led för alla människors frälsning. Slutligen de ärorika mysterierna som reflekterar över Jesu seger över döden, och slutligen Marias upptagning och kröning, som himmelns och jordens drottning. Rosenkransen tillåter inte att man glömmer bort himmelrikets plats i våra liv. När vi ber Jungfru Maria att be för oss nu i vår dödsstund, ber vi henne hjälpa oss att komma till himlen genom hennes böner. Rosenkransen är ett motgift mot allt som bekymrar vår tid.

I påven Leo 1894 encyklika Iucunda Semper Expectatione reflekterar han över Marias roll som medfrälsare och förmedlare av gudomlig nåd, förknippat till rosenkransbönen.

Änglarnas roll i frälsningshistorien

I Augustissimae Virginis Mariae, från 1897, skriver Leo XIII om änglarnas roll. Änglarna som finns med i de olika mysterierna och deras roll i vår frälsningshistoria.

Leo XIII beskriver rosenkransen som ett mycket effektivt försvar. Han nämner Marias ingripande och segrar vid olika slag, och särskilt slaget vid Lepanto den 7 oktober, som sedan blev dagen på vilken kyrkan firar Jungfru Marias av Rosenkransen. Han beskriver även hennes segrar över epidemier, och refererade till rosenkransens otaliga frukter som: tro, styrka, omvändelse, enhet, dygdighet, moderligt beskydd. Påven Leo XIII uppmanade ofta till att be rosenkransen för att besegra tidens och kulturens oordning, övertygad om hennes starka ingripande.

Jungfru Marias många titlar

Påven Leo XIII gav Jungfru Maria flera nya titlar, utöver de i litaniorna. Titlarna beskriver påvens relation till henne, som nådens moder, de sörjandes moder, Guds och människornas moder, himlarnas drottning, apostlarnas lärare, universums drottning, fredsbeskyddarinnan, heresiernas besegrare, visdomens säte, den kristna enhetens beskyddare och paradisets mystiska ros.

I sin sista encyklika Diuturni Temporis, från 1898, nämnde påven Leo XIII sina föregångare som hade varit hängivna Jungfru Maria: Sixtus V, Gregorius XIII, Clemens VIII, Clemens XI, och Benedictus XIII.

01 oktober 2019, 12:14