Sök

Vatican News
Påven Franciskus firar mässan i Sankta Marta-kapellet Påven Franciskus firar mässan i Sankta Marta-kapellet  (Vatican Media) Ledare

Påvens närhet under avståndets år

Under 2020 har påven Franciskus, utan apostoliska resor och med få allmänna audienser i de troendes närvaro, följt många troende och icke troende i hela världen med mässan i Sankta Marta.

ANDREA TORNIELLI översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten


2020 har för påven Franciskus, som för oss alla, varit djupt präglat av pandemin. Ingen resa, få allmänna audienser i närvaro av ett begränsat antal personer till sommarens slut och sedan på nytt avbrutna med ankomsten av den andra infektionsvågen, offentliga firande i reducerad form med deltagande av små grupper av troende. Det som har saknats har varit den dagliga kontakten med folket, fysisk kontakt med omfamningar, handslag, viskande ord med tårfyllda ögon, välsignelser genom att teckna korset på pannor och med blickar som korsas och möts. Även påven har på sitt sätt tvingats utföra sin mission genom distansarbete och stanna hemma och koppla upp sig med den virtuella världen och mångdubbla telefonkontakterna.

Påven Franciskus år har markerats av orden i uppmaningen Querida Amazonia, som har samlat urskiljningen från synoden i oktober 2019 och som publicerades strax innan pandemins utbrott: en stark uppmaning att se vad som händer i denna bortglömda region. Indikationen på konkreta vägar för en mänsklig ekologi som tar hänsyn till de fattiga, värdesätter kulturer för en missionerande kyrka med Amazonas’ ansikte. Sedan, just då covid-19 verkade stilla sig åtminstone i Italien, tog påven Franciskus upp sina allmänna audienser med de troende och erbjöd dem en serie katekeser om vilken framtid vi vill bygga efter pandemin. Slutligen, i oktober skänkte han en ny encyklika Fratelli tutti, som visar broderskap och social vänskap som ett svar på skuggorna av hat, våld och egoism, som ibland verkar råda i vår värld, som inte bara plågas av coronaviruset, men av krig, orättvisa, fattigdom och klimatförändringar.

Den symboliska händelsen från året som gått, som finns kvar i allas minne, är statio orbis 27 mars, med bönen till Gud om att ingripa och hjälpa mänskligheten som drabbas av pandemin: påven ensam i regnet på en, som aldrig förr ödsligt tom, Petersplats och samtidigt aldrig så fylld tack vare miljontals personer som var uppkopplade i sändningen världen över för att be i tysthet. Påven som långsamt går upp på de breda trappstegen fram till altaret och påminner oss om att vi alla sitter i samma båt oförmögna att rädda oss ensamma. Påven kysser foten på kyrkan San Marcellos krucifix, som hade burits i procession av romarna under pesten. Han välsignar staden och världen med det allraheligaste medan man i bakgrunden hör ambulanssirenerna i ett paralyserat Rom av nedstängningen.  

Men det har varit en annan daglig händelse, mindre slående men ännu viktigare, som gjorde det möjligt för påven att följa miljontals personer runt om i världen under den första delen av 2020, i en tid av rädsla och förlust. Det var den dagliga mässan som firades i gästhemmet Santa Martas kapell klockan 7 på morgonen. I tre månader knackade Petri efterträdare på våra hems dörrar och inbjöd oss att inte bara lyssna på stora tal eller långa katekeser utan framför allt att lyssna på skriftens ord som kommenterades med korta improviserade predikningar och åtföljda, efter det eukaristiska firandet, av några minuters tyst vördan inför det Allra heligaste. Varje morgon, dag eller kväll enligt olika tidszoner, följde massor av personer, praktiserande och icke troende, via radio, tv, steaming för att höra evangeliets budskap och biskopen av Rom som blev världens församlingspräst. Och om man slogs av bilderna av påven ensam på Petersplatsen 27 mars, var det ännu mer gripande att se bilderna på troende på knä framför skärmar eller smartphone under konsekreringen, från Amerika till Europa, i Kina och Afrika. Den grundläggande enkelheten i dessa firanden, som inleddes med korta böner för de mest drabbade av covid-19, höll sällskap, erbjöd glimtar av hopp, hjälpte till att be och fick oss alla att känna oss mindre ensamma, mindre isolerade och mindre övergivna. Närheten till Guds folk, det medföljande som uppnåddes med dessa mässor som delades på skärmarna i alla delar av världen, gjorde det klart vad det betyder för påven att vara den universella kyrkans herde, förbedjare för den sårade mänskligheten och vittne av evangeliet, som verkar i hela den mänskliga familjen på många, ofta oförutsägbara och dolda, sätt.

30 december 2020, 07:45