Påven: Greppa hårt om hoppets ankare i livets svåra stunder

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Det var påven Franciskus sjätte mässa på en kyrkogård, den 2 november, på dagen för alla avlidna själar infaller. På grund av de rådande omständigheterna valde påven att fira årets mässa vid den Teutoniska kyrkogården i Vatikanstaten, med endast ett fåtal deltagare.

Påvens predikan

I stunder av glädje och i svåra tider, i prövningar och i våra dödsstunder "låt oss då upprepa Jobs ord: ”Jag vet att min återlösare lever och till sist skall träda fram på jorden.” Påven hade inte en färdigskriven predikan utan talade fritt under mässan som firades i kyrkan Santa Maria della Pieta' bredvid kyrkogården. Efter mässan fortsatte påven Franciskus till Vatikangrottorna för att be vid de avlidna påvarnas gravar.

Nedan följer hela påvens predikan:

Utmattad, besegrad, sjuk, med avriven hud, nära döden, har Job en visshet och han uttalar den: ” ”Jag vet att min återlösare lever och till sist skall träda fram på jorden.” (Job 19:25). I det ögonblick som Job inte kan sjunka längre - kommer denna omfamning av ljus och värme och tröstar honom: Jag får se återlösaren. Med dessa ögon kommer jag se honom. "Jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling." (Job 19:27).

Det kristna hoppet

Denna säkerhet, i livets sista skede, är det kristna hoppet. Ett hopp som är en gåva; det är omöjligt att uppnå det på egen hand. Det är en gåva som vi måste be om: "Herre, ge mig hopp!" Det finns så mycket smärta, som får oss att tappa modet, och tro att vi kommer att bli besegrade i en slutstrid och att det inte finns något efter döden ... Men Jobs röst fortsätter att eka: ”Jag vet att min återlösare lever och till sist skall träda fram på jorden. […] honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud.”

Hoppet är ett ankare

"Hoppet sviken oss inte", sa Paulus till oss (Rom 5,5). Hoppet lockar oss och ger våra liv mening. Vi kan inte se det som kommer, men Gud ger oss hoppet i gåva, och det drar oss mot livet, mot den eviga glädjen. Hoppet är vår själs ankare som är förankrat på andra sidan (jfr Heb 6,18-20), och vi greppar om repet som håller oss uppe med ett fast grepp. "Jag vet att min återlösare lever och jag kommer att se honom.” Och detta måste vi upprepa i våra glada stunder och även i våra sorgliga stunder - i våra "dödsstunder", som vi kan kalla dem.

Denna visshet är en gåva från Gud, för med egen styrka kan vi aldrig uppnå detta hopp. Vi måste be om det. Hoppet är en gåva vi aldrig kan förtjäna: den skänks, det överlämnas. Det är nåd.

Målet är Jesus

Och Herren bekräftar detta - detta hopp som aldrig sviker: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort." (Joh 6,37). Detta är hoppets mål: att komma till Jesus. Och ”den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.”(Joh 6,37-38). Herren tar emot oss där ankaret är förankrat. Att leva med hopp är att leva så här: att hålla fast i repet, med vissheten om att ankaret är där på andra sidan. Och detta ankare sviker inte, nej, det sviker inte.

Hopp ger oss styrka

När vi idag tänker på de många bröder och systrar som har gått bort, kommer det att göra oss gott att lyfta blicken under våra besök på kyrkogårdarna. Lyfta blicken och upprepa tillsammans med Job: ”Jag vet att min återlösare lever  […] Jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling”.

Hoppet - denna gåva som hoppets dygd är - ger oss styrkan. Må Herren ge hoppets gåva till oss alla.

Påvens bön på kyrkogården och i grottorna

Efter mässan gick påven Franciskus, ut på den lilla Teutoniska kyrkogården och välsignade gravarna. Påven stod i bön framför en av gravarna för att sedan vandra kyrkogårdens alla gångar innan han gick vidare ner i grottorna under Peterskyrkan för att be för de avlidna påvarna.

Nära Santa Marta, en kyrka grundad på 800-talet

Kyrkan Santa Maria della Pietà vid den Teutoniska kyrkogården ligger bara några meter från Casa Santa Marta i Vatikanen där påven bor. Kyrkan grundades på 800-talet på den plats där det tidigare låg ett hospice där mat och kläder delades ut till stadens alla fattiga. I samband med jubelåret 1450 anlände många pilgrimer till Rom, och man beslutade då att renovera kyrkan och kyrkogården. År 1454 förenades den romerska kurians medlemmar med germanskt ursprung där i ett brödraskap med fokus på fattiga avlidna. I slutet av 1400-talet byggdes den nuvarande kyrkan i tysk stil.

Prästseminarium och tyskt brödraskap

År 1597 bytte det tyska brödraskapet namn till "Vår Frus brödraskap av den tyska kyrkogården vid Peterskyrkan", och kyrkan anförtroddes dem. År 1876 instiftades ett prästseminarium för präster som studerade kristen arkeologi och kyrkohistoria i det angränsande komplexet. Seminariet restaurerades 1910, efter en våldsam storm som orsakade omfattande skador på kyrkan och byggnaden