Personlig bekännelse från djupet av hjärtat

ANDREA TORNIELLI översättning Katarina Agorelius

Som han hade lovat har Benedictus XVI till slut talat. Han har talat som kristen. En nästan nittiofemårig kristen, som lever de sista åren av sitt långa liv med allt skörare kropp, med en svag röst och ett klart sinne, och som än en gång har hamnat i centrum för anklagelser och polemik. Det korta och innerliga svaret kommer ur hans djupa trosblick. Ratzinger utgår från orden i vardagsmässans botakt i sin personliga och gripande “bekännelse”. I början av varje eukaristisk liturgi upprepar förrättaren och de troende “mea culpa” och avslutar med orden ”min stora skuld”. Det är medvetenheten om att vara syndare och därmed i behov av att be om barmhärtighet och förlåtelse. En botgörande inställning långt från dels en triumfalism som ser kyrkan som en världslig makt och dels en företagsstil som reducerar livet till organisation, struktur och strategier. En inställning som även är långt från den mycket utbredda attityden att alltid döma andra och deras fel, i stället för att fråga sig själv om sina egna.  

Joseph Ratzinger har som prefekt för Troskongregationen fram till början av 2000-talet ägnat sig åt kampen mot prästers övergrepp. Som påve har han utfärdat mycket hårda lagar för att bekämpa detta avskyvärda sår. Men i sitt brev påminner eller hävdar han inte något av detta.

Dagarna efter publiceringen av rapporten var för honom ett tillfälle för “samvetsrannsakan” och en personlig “reflektion” om det som har hänt. Påven emeritus säger att han har sett “konsekvenserna av en stor skuld” i blicken hos dem som har utsatts för övergrepp, och lärt sig att “vi själva dras in i denna stora skuld när vi försummar den eller när vi inte bemöter den med nödvändiga beslut och ansvar, vilket har alltför ofta skett och sker”. Han uttrycker “djup skam”, “stor smärta” och “uppriktig bön om förlåtelse” för alla övergrepp och fel, även för dem som har inträffat under tiden för hans uppdrag på de respektive platser där han har utfört sin tjänst, i Tyskland och i Rom. Han skriver, utan att frånta sig ansvaret, att han själv känner sig utmanad av attityden hos dem som än idag underskattar fenomenet, alltså de som sover, precis som apostlarna sov på Olivberget och lämnade Jesus ensam att be och svettas blod inför syndens avgrund. Han ber till ”bröder och till systrar” att be för honom.

Orden i Benedictus XVI:s brev är ord från en värnlös äldre man, som nu känner att mötet är nära med den Guden vars namn är barmhärtighet. Det är ord från en “enkel arbetare i Guds vingård”, som uppriktigt ber om förlåtelse utan att fly från det konkreta i problemen och som uppmanar hela kyrkan att känna övergreppens blödande sår som sitt eget.