13 maj 1981: En radiorapport om det otänkbara

Alessandro De Carolis

"Åhörarna står upp, ingen säger något om den tragiska scenen de just har bevittnat. Nästan alla är tysta och väntar på nyheter.”

Det var precis kl 17:17 på Petersplatsen och en överumplad röst försöker styra ett virrvarr av känslor, och beskriva händelserna. En man har anlänt till Petersplatsen för att döda påven. Skotten avbryter abrupt påvens hälsningar och Johannes Paulus II faller bakåt, blödande, i armarna på sin sekreterare.

En mästare vid mikrofonen

Vatikanradions reporter såg det och kunde inte tro sina ögon, djupt skakad som alla andra på Petersplatsen den dramatiska eftermiddagen den 13 maj 1981. Benedetto Nardacci som satt framför sin mikrofon var en av de vackraste och mest eftertraktade rösterna på Vatikanradion där han hade arbetat sedan 1956.

Han försöker förstå de absurda bilderna: påven som vacklar och faller, folkmassans rörelser nära brottet, säkerhetstjänstens agerande, den hetsiga rusningen, skriken runt den vita jeepen som ilar förbi in i Vatikanen genom Arco delle Campane och, kort därefter, ambulanssirenen som försvinner i förtvivlan mitt i bullret från Roms trafik ... förlamning, snyftningar, av 30 tusen förstummade personer snyftar i förlamning.

Ändå lyckades Nardacci formulera sig. I kampen mellan ångesten som griper sig fast vid honom och plikten att redogöra det otänkbara är det den senare som får överhanden. Han med journalistens  reflexer.

"Vi [...] kommer att försöka få nyheter och lämna kanalen öppen, eller snarare, vi frågar kontrollrummet om kanalen ska vara öppen eller inte. Jag lämnar stationen ett ögonblick och försöker få nyheter, jag ska försöka ta reda på vad som hände ... "

Redan här riskerar tråden att brytas och händelserna verkar överväldiga även en mikrofonmästare: "Min uppgift var bara att rapportera om en allmän publik, en av Johannes Paulus II:s många kärleksfulla allmänna audienser..."

Men detta bara ett ögonblick. Nardacci tillhörde en skola som inte tillät verbala överdrifter även inför det osannolika. Beskrivningen som följer, om än lite oprecisa på grund av avstånd och chock - "Den allmänna audiensen avbröts av fyra, fem skott i snabb följd ..." –lyder den fortsatta kortfattade krönikan:

"Den heliga fadern blev uppenbarligen, med all säkerhet träffad. Han blev verkligen träffad, vi såg honom ligga i den avtäckta bilen som ilade in i Vatikanen ..."

"Här är det. För första gången kan man tala om terrorism även i Vatikanen - terrorism i en stad från vilken budskap om kärlek, budskap om försoning, budskap om fred alltid har kommit ..."

Terrorism i Vatikanen

Nardaccis språk måste tydas ur det sammanhang Italien hade levt i, i mer än ett decennium med dagliga nyheter om mord orsakade av väpnade anhängare av olika ideologier. Anni di Piombo - "år av bly" – som man kallade dem i Italien hade på något sätt haft en frizon på Heliga Stolens territorium.

Därför väljer Narducci att tala om terrorism: "... Vi  såg den Helige Fadern först vackla och sedan falla ner i armarna på sin sekreterare, Don Stanislao, och i armen på sin kammarherre. Samtidigt passerade den öppna bilen med den Helige Fadern i ilfart bland folket, in i Vatikanen genom L'Arco delle Campane ... " Nardacci vet fortfarande ingenting om Mehmet Alì Agca, inte heller om de mörka planerna som ledde den turkiska mördaren den eftermiddagen till att sikta på påven med sin Browning 9 mm-pistol. Idén om en eventuell terroristattack, försvann dock omedelbart.

"Det uppstod ingen panik - tusentals människor är fortfarande som förstelnade på sina platser. De tror fortfarande inte på vad de har sett. Många sjukvårdare rör sig bland folket..."

"Jag kunde inte hitta orden ..."

Nardacci vet fortfarande ingenting om den komplexa kirurgiska operationen som pågår vid Policlinico Gemelli, och inte heller att påven "lidande [...] stod på dödens tröskel", som påven Johannes Paul II själv skulle skriva i ett meddelande till de italienska biskoparna 1994:

"Vi vet ännu inte hur allvarligt skadad påven Johannes Paulus II är.”

Vid denna meddelar högtalarna på Petersplatsen att påven har blivit skjuten. Nardacci blir tyst och inbjuder lyssnarna att koncentrera sig på dessa ord - den första officiella versionen. Nardacci berättar efteråt:

"Självklart var känslorna starka. Jag trodde själv inte att dessa skott var skott, att de var kulor som riktade sig mot påven Johannes Paul II. Våra hjärtan accelererade och jag kunde inte hitta orden för att beskriva ... "

Han sammanfattade händelserna:

"För dem som lyssnade just nu upprepar jag att den heliga fadern har utsatts för en terroristattack. Han sköts av några skott och kollapsade i den öppna bilen från vilken han redan hade hälsat på hundratals, kanske tusentals händer. Heliga Fadern, som vi sa tidigare, har alltid rört sig bland folkmassor, men ingen kunde förutse denna dramatiska epilog av den allmänna audiensen den 13 maj 1981. Runt St. Peterskyrkan hör ni kanske även genom mikrofonen - säkerhetsstyrkornas bilar. Troligen har jakten börjat om angriparen inte är gripen. Jag kan inte avgöra detta. Jag står vid ett av de stora fönstren i Peterskyrkan, så jag har utsikt över hela torget ... "