Vatikanmuseernas hemligheter: 1. Michelangelos "lärare"

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Det grekiska fragmentet är signerat av en ny-attisk skulptör, atenaren "Apollonios, son till Nestor", från det första århundradet före Kristus. Det är förmodligen en marmorkopia av ett bronsoriginal, tillverkad mellan 188 och 167 f.Kr. Att identifiera den är svårt på grund av att den är ofullständig: Dionysius, Hercules, Philoctetes, Polyphemus? Tolkningarna har varit flera och motstridiga. Först nyligen har en mycket trovärdig hypotes föreslagits att skulpturen är den grekiska hjälten Ajax Telamonius i begrepp att begå självmord.

Statisk spänning

Anatomin presenterar en kropp i spänning. Denna "statiska spänning" användes i klassisk konst för att skildra karaktärer som funderade på döden. Så här definierar Giandomenico Spinola, kurator för Vatikanmuseernas avdelningen för grekiska och romerska antikviteter och chef för den arkeologiska avdelningen:

”Den statiska positionen förknippad med muskelspänningar på högsta nivå, visar på en psykologisk spänning, och på kontemplation, en djup och genomträngande tanke. Det han funderar över gör honom spänd. Statisk spänning har alltid använts för att skildra människor som står inför döden eller överväger döden.”

Det ögonblick som odödliggjordes är när Ajax överväger självmord efter att ha besegrats av Ulysses i kampen om Achilles vapen. Han är rasande, har förlorat förmågan att använda sitt förnuft och har dödat en hjord får efter att av misstag trott dem vara fiender. Han sätter sig på ett skinn, kanske en panter och överväger självmord. Hans huvud vilar sorgset på hans högra hand, som antagligen höll svärdet som hjälten dödade sig med. Med sin vänstra hand greppar han fodret. Hålen i marmorn tillåter fantasin se de delar som saknas: hans lemmar, hans sköld, hans svärd och förmodligen andra människor och djur i den komplexa skulpturen.

Ett mästerverk mitt i museet

När de ungefär tjugo tusen besökarna går genom Vatikanens konstsamlingshallar varje dag, riskerar detta mästerverk att förbises, bland de många estetiska stimulanser man utsätts för. Torso’n är placerad i Musehallen längs vägen till det Sixtinska kapellet. Besökaren ser först Torso’n bakifrån. ”Många besökare”, förklarar Giandomenico Spinola, “som kommer hit inser inte Torso’s betydelse. Bara ett fåtal uppskattar den. Besökarna springer förbi den för att komma fram till det Sixtinska kapellet.”

Den åttkantiga innegården

Torso’n i Vatikanmuseerna har varit en skola för generationer av konstnärer: från Michelangelo, till Rubens, Turner och Rodin som hämtade sin inspiration från den till den berömda ”Tänkaren”. Platsen och tiden för dess upptäckt är okänd. Enligt arkeologen och epigrafisten Cyriacus of Ancona, fanns den 1433 inrymd i Colonna palatset på Quirinalen i Rom. Torso’n uppskattades sedan i kardinal Giuliano della Roveres samling. Efter att ha blivit vald till påve, cirka 1503, med namnet Julius II, bestämde han sig för att flytta den till Vatikanens åttkantiga innergård. Sedan början av 1500-talet har några av de vackraste verken från antiken funnits där, inklusive Pythian Apollo, känd som Apollo Belvedere, och Laocoön gruppen, som år 1506 grävdes upp nästan intakt.

Vatikanmuseernas födelse

Det var Julius II som grundade det som skulle komma att bli Vatikanmuseerna. Belvedere gården, kom att bli en studio dit unga artister kom från hela världen. Guido Cornini, vetenskaplig chef för konstavdelningen i Vatikanmuseerna, kallar den för ”världens skola”, med hänvisning till uttrycket som används av Benvenuto Cellini när han talar om ”stridsmålningarna” som Leonardo och Michelangelo målade till Florens Palazzo Vecchio.

Världens skola

”Det var under den här perioden som Laocoön-gruppen hittades”, säger Cornini. År 1506 grävdes den fram mirakulöst ur jorden, nästan intakt. Den hade överlevt medeltiden. Entusiasmen var enorm. Det kulturella klimatet dominerades av en passion för arkeologi och antikviteter. Konstnärer från hela världen, särskilt flamländska artister som Hendrick Golttzius, började flockas i Rom för att kopiera, ta anteckningar, rita skisser och bekanta sig med de stora Belvedere-marmorstatyerna”. Det var renässansen, det ögonblick då kopplingen till de stora grekiska och romerska civilisationerna från förr, plötsligt avbrutna av barbarinvasionerna, återlöstes och tolkades på nytt i ett kristet ljus.

Michelangelo och Torso

Michelangelo var den ledande konstnären i Julius II:s grupp och han fängslades av Torso'n. Han kände omedelbart att denna "skulpturteknik" var i fullständig harmoni med Apollonios. Det sägs att han avvisade påvens förslag att lägga till de stympade delarna på ett så perfekt, kraftfullt verk, så robust i oavsiktlig ofullständighet. Den toskanska mästarens anteckningar vittnar om timmar och timmar i extatisk beundran över det grekiska mästerverket. Genom att röra vid marmorn skapade han en fysisk och andlig relation till den. Han var nästan hypnotiserad av den statiska spänningen i Ajax som övervägde självmord.

Torso’s lärjunge

Michelangelo kallas med rätta som "Torsos lärjunge". De nakna atletiska muskulösa personerna i det sixtinska Sixtinska kapellets tak vittnar om det. “Men deras gester verkar oavslutade”, fortsätter Guido Cornini. Det är ingen tillfällighet att den berömda forskaren, Charles de Tolnay, talar om den uppenbara "försvunna energin" i kropparna och muskulaturen. Vissa har tolkat det som om ”de nakna” vittnar om rastlösheten hos hedningarna som ännu inte har lärt känna uppenbarelsen. De är blinda. Deras rygg vänds bort från de bibliska scenerna i taket. "Deras ställning påminner i viss mening om Torso, som Michelangelo observerade, studerade och undersökte länge".

De två nakna med kransar i scenen för Noas offer verkar nästan vara exakta reproduktioner. "Känslan av en agitation som kommer från taket är stark", tillägger Cornini. "Den tränger också in i figurerna i den Yttersta Domen, eller Moses i kyrkan San Pietro in vincoli i Rom".  Kombinationen av Torsos ofullständighet och Michelangelos andra icke-fullförda verk, som hans fångar eller slavar, är intressant, allt kännetecknat av "en känsla av oro, av en odefinierad kraftansträngning: det är som om de kämpar , kämpar för att befria sig från det materia som fängslar dem”.