Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid Klagomuren i Jerusalem med rabbinen Abraham Skorka och imamen Omar Abboud 26 maj 2014 Påven Franciskus vid Klagomuren i Jerusalem med rabbinen Abraham Skorka och imamen Omar Abboud 26 maj 2014  (Vatican Media) Ledare

Nostra aetate och Andra Vatikankonciliet öppnade vägen för dialog med religionerna

Under de senaste åren har man diskuterat tolkningen av texterna och idag ifrågasätts dessa dokument från Andra Vatikankonciliet. Låt oss komma ihåg hur den konciliära förklaringen, som markerade kyrkans historia, kom till.

ANDREA TORNIELLI översättning Katarina Agorelius

Den konciliära deklarationen, som godkändes av Andra Vatikankonciliets fäder och förkunnades 28 oktober 1965 av Paulus VI, har markerat en oåterkallelig vändpunkt i relationerna mellan den katolska kyrkan och judendomen. Detta i kölvattnet av de åtgärder som hade vidtagits av Johannes XXIII och som väsentligt har förändrat katolicismens inställning till icke-kristna religioner. Den har betraktats som en grundläggande text för dialog med andra religiösa trosuppfattningar och ett resultat av ett långt redaktionellt arbete.

Unik relation mellan kristendomen och judendomen

Dokumentets centrala del är den som handlar om judendomen: “Då det granskar kyrkans mysterium, påminner det heliga konciliet om bandet med vilket Nya testamentets folk andligen är bundet med Abrahams ätt... Då de kristnas och judarnas gemensamma andliga arv därför är så stort, vill detta heliga koncilie främja och rekommendera ömsesidig kunskap och aktning, som framför allt uppnås genom bibliska och teologiska studier samt genom en broderlig dialog." Detta är ord som betyder erkännandet av kristendomens judiska rötter och den unika relationen som finns mellan den kristna tron och judendomen, som Johannes Paulus II underströk i april 1986 då han besökte synagogan i Rom. Ett tema på vilket även Joseph Razinger reflekterade, och som biskop av Rom, då han besökte stadens synagoga januari 2010, påminde om hur “Andra Vatikankonciliets doktrin” utgör “en fast punkt för katolikerna att ständigt hänvisa till i inställningen och förhållandet till det judiska folket och som markerar en ny och betydande etapp. Konciliet har gett en avgörande impuls till åtagandet att oåterkalleligt vandra dialogens, borderskapets och vänskapens vägar.”

Slut på anklagelser om gudsmord mot det judiska folket 

Ett annat avgörande uttalande i dokumentet gäller den antisemitiska anklagelsen. Förutom att djupt beklaga “hat, förföljelse och alla direkta antisemitiska uttryck mot judarna i alla tider från vem det än må vara” förklarar den konciliära deklarationen att ansvaret för Jesu död inte kan läggas på alla judar. “Och om judarnas ledare med sina anhängare verkade för Kristi död, kan hur som helt det som utfördes under hans lidande inte urskillningslöst tillskrivas vare sig alla judar som levde då eller vår tids judar”.

Sanningens stråle som reflekterar i de andra religionerna

I den första delen av Nostra Aetate citerar man hinduismen och buddismen och de andra religionerna i allmänhet och förklarar att dessa “på olika sätt anstränger sig för att komma över oron i det mänskliga hjärtat genom att föreslå vägar, det vill säga doktriner, föreskrifter i livet och heliga riter. Den katolska kyrkan avvisar ingenting av det som är sant och heligt i dessa religioner. Den ser med uppriktig respekt dessa sätt att agera och leva, dessa föreskrifter och doktriner som, även då dem på många punkter skiljer sig från vad den tror och föreslår, inte sällan återspeglar en stråle av den sanning som upplyser alla människor.”

Respekt för islams troende

En viktig paragraf ägnas den muslimska tron. ”Kyrkan ser även respektfullt på muslimerna som vördar en enda Gud, levande och substistent, barmhärtig och allsmäktig, skapare av himlen och jorden och som har talat med människorna. De försöker att av hela hjärtat underkasta sig Guds dekret, även de dolda, liksom Abraham som den islamiska tron gärna hänvisar till. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, vördar de honom ändå som profet och de ärar hans jungfrumoder Maria och ber till och med hängivet till henne. Dessutom inväntar de domens dag då Gud belönar alla de uppståndna människorna. De uppskattar även det moraliska livet och tillber Gud i bön, allmosor och fasta”.

Paulus VI och “de muslimska troenden”

Bland de betydelsefulla stegen därpåföljande år av påvarna i dialogen med den islamiska världen bör nämnas Paulus VI:s ord juli 1969 i Uganda, då påven hyllade de kristna afrikanernas första martyrer genom göra en jämförelse som även sammankopplade de muslimska troendes martyrskap, som de lidit under ledande lokala stammar. “Vi är säkra på att vara i gemenskap med er”, sa han då han vid nuntiaturen i Kampala vände sig till representanter för den islamsiska tron, “då vi tillber den Högste att uppväcka önskan om försoning och förlåtelse i Afrikas alla troendes hjärtan, som så ofta rekommenderas i Evangeliet och i Koranen”. Påven Montini la till: “Och hur kan man inte förknippa de katolska och protestantiska martyrernas vittnesbörd om fromhet och trofasthet med minnet om de bekännare av den muslimska tron, som historien påminner oss om var de första år 1848, som med sina liv betalade för att de vägrade överträda deras religions föreskrifter?”

“Abrahams ättlingar”

I november 1979, då Johannes Paulus II mötte en den lilla katolska församlingen i Ankara, betonade han kyrkans respekt för islam och sa att “när tron på Gud, som bekänns gemensamt av Abrahams efterföljare, kristna, muslimer och judar, ärligt efterlevs och bärs i livet är fundamentet för värdighet, broderskap och människors frihet samt principen om riktigt moraliskt beteende och social samexistens säkert. Och än mer: som följd av denna tron på Gud, skapare och transcendent, står människan i skapelsens topp".

Talet i Casablanca

En milsten på denna vandring var ett annat tal av Johannes Paulus II som han höll i augusti 1985 i Casablanca i Marocko för unga muslimer. ”Kristna och muslimer, sa påven Wojtyla vid detta tillfälle, vi har som troende och människor mycket gemensamt. Vi lever på samma sätt, präglade av talrika tecken på hopp men även många tecken på ängslan. Abraham är för oss densamme förebilden för tron på Gud, för underkastelse för hans vilja och tillit till hans godhet. Vi tror på samma Gud, den ende guden, levande Gud och Gud som skapar världen och för sina skapelser till sin fulländning.” Johannes Paulus II påminde om att “dialogen mellan kristna och muslimer idag är nödvändigare än någonsin. Den kommer från vår tro på Gud och förutsätter att vi i tron erkänner Gud och vittnar om honom i ord och handling i en alltmer sekulariserad, och ibland även ateistisk, värld.”

I Assisi med Johannes Paulus och Benedictus

Året därpå, 27 oktober 1986, samlade påven representanter för världens religioner i Assisi för att be för den hotade världsfreden – ett möte som blev en symbol för dialogen och det gemensamma engagemanget mellan folk av olika tro. “Att vara tillsammans med många religiösa ledare för att be är i sig en inbjudan för världen idag att bli medveten om att det finns en annan dimension av freden och ett annat sätt att främja den på, som inte är ett resultat av förhandlingar, politiska kompromisser eller ekonomisk kohandel. Utan resultatet av bönen, som trots religioners olikheter, uttrycker ett förhållande med en övre makt som överträffar våra egna mänskliga förmågor”. Då Benedictus XVI i Assisi firade 25-årsminnet av denna händelse varnade han för hotet om missbruk av Guds namn för att motivera hat och våld, och talade vid detta tillfälle om kristnas våldsutövande genom historien: ”fyllda av skam erkänner vid detta”. Men han observerade även att “ett ‘nej’ till Gud har skapat råhet och ett gränslöst våld, som endast har möjliggjorts för att människan inte erkände några normer eller någon domare över sig, utan såg endast sig själv som norm. Fasan i koncentrationslägren visar helt tydligt konsekvenserna av avsaknaden av Gud.”

Från konciliet till Abu Dhabi-dokumentet

Den konciliära deklarationen Nostra aetate avslutas med en paragraf tillägnad ett “Universellt broderskap”: “Vi kan inte be till Gud som Fader för alla människor, om vi vägrar att bete oss som bröder och systrar gentemot några av de människor som är skapade till Guds avbild. Människans beteende mot Gud Fader och det mot andra människobröder och systrar är så sammankopplade att skriften säger: ’den som inte älskar känner inte Gud’. Grunden för all teori eller praxis som införs mellan människorna och folken och diskimineringar som gäller mänsklig värdighet och rättigheter som kommer ur detta, tas alltså bort”. Till denna traditon hör Dokumentet om mänskligt broderskap, som underteckandes av påven Franciskus och storimamen av Al-Azhar Ahmad Al-Tayyeb 4 februari 2019 i Abu Dhabi, som skrevs “I Guds namn, han som har skapat alla människor med lika rättigheter, lika plikter och lika värde och som har kallat dem att leva tillsammans som bröder och systrar, befolka jorden och på henne utbreda det goda, kärleken och freden”.

17 juni 2020, 11:21