Cerca

Vatican News
Synodshallen i Vatikanen Synodshallen i Vatikanen   (Vatican Media)

Vad är en biskopssynod?

Den särskilda biskopssynoden om Pan-Amazonas-regionen äger rum den 6-27 oktober. Här kommer lite bakgrund som förklarar vad en biskopssynod är och gör.

Vatican News - övers. Ian Koehl 

Nästan vartannat år sedan 1967 har kyrkan sammankallat biskopssynoder. Dessa utgöra särskilda och unika tillfällen i kyrkans liv. Biskopar från hela världen samlas för att hjälpa biskopen i Rom att "tillhandahålla den universella kyrkans bästa". I varje synod "reser kyrkan" längs en specifik väg med fokus på ett tema som påven har valt ut. I slutändan bekräftar påven "sina bröder i tron" när det gäller "frågor och situationer som påverkar kyrkans inre liv och om den typ av handling som [hon] bör genomföra i dagens värld" (påve Paulus VI).

Hur biskopssynoderna började

Påve Paulus VI inrättade biskopssynoderna 1965. Andra Vatikankonciliet hade just avslutats. Motiverad av erfarenheterna från konciliet tog påve Paulus VI beslut om att "inrätta ett permanent biskopsråd i syfte att säkerställa en kontinuitet efter konciliets stora överflöd av gåvor, som vi har varit så glada över att se tilldelas de kristna under konciliets tid som ett resultat av vårt nära samarbete med biskoparna.”

Biskopssynodernas roll

Med påve Franciskus ord är biskopssynoden ett organ som "uttrycker biskopskollegiets omsorg för Guds folks behov". Synoden är ett sätt att samla in information om olika spörsmål från den lokala kyrkan. Det skänker råd till påven i synodalförsamlingen. I upprepning av hans föregångare Paulus VI:s ord har påve Franciskus beskrivit synoden som en "konsultativ roll, som erbjuder information och råd till påven i olika kyrkliga frågor under ledning av den Helige Ande". Därtill är biskopssynodens främsta ändamål att ”lyssna till Guds folk”. Synoden utgör därför ett “lämpligt tillvägagångssätt för att ge hela Guds folk en röst".

Dokument som styr synoden

  • Det apostoliska brevet Apostolica Sollecitudo, publicerat 1965, är det dokument med vilket påve Paul VI inrättade biskopssynoderna. Redan från början förutsåg han dock att “synoden, som alla mänskliga institutioner, kan förbättras med tiden". Detta dokument innehåller de väsentliga komponenterna och de stora drag som sedan utvecklats i takt med efterföljande dokument.

  • Ordo Synodi Episcoporum, som publicerades första gången 1966, innehåller alla normer för generella mönster som exempelvis hur temafrågor väljs, hur biskopssynoden organiseras, vilka som utses till ordföranden för sessionerna, hur deltagare väljs, hur information samlas in och kommuniceras; men även specifika saker såsom vilka kyrkliga klädesdräkter biskoparna ska bära vid mötena. Detta dokument uppdaterades sedan åren 1969 och 1971 av påve Paulus VI och 2006 av påve Benedikt XVI.

  • Med publiceringen av den nya kanoniska rättens lagkod 1983 tillägnas biskopsynoden ett kapitel för första gången. Detta i bok II i Guds folk, under del II, som utvecklar kyrkans hierarkiska konstitution.

  • Slutligen utfärdade påve Franciskus den apostoliska konstitutionen Episcopalis communio mindre än en månad före biskopssynoden om unga människor, tron och yrkesmässig urskiljning, en biskopssynod som inleddes 3 oktober 2018. I dokumentet formulerar påve Franciskus synodens syfte och olika komponenter. Påve Franciskus speciella bidrag till att ”förbättra” den synodala strukturen är att inkludera hela Guds folk i både samråd och implementeringsprocesser. Normerna som finns i detta dokument ersätter alla tidigare normer som behandlar samma ämne i tidigare kanoniska rättsdokument.

Olika typer av synoder

Det finns tre olika typer av biskopssynoder. Varje typ täcker ett särskilt område inom kyrkans liv och rörelse. Synodens typ avgör valet av deltagare.

  1. Ordinarie generalförsamling: denna typ av synod sammankallas för att reflektera över frågor "som hänför sig till den universella kyrkans bästa". Hittills har det hållits 13 ordinarie allmänna församlingar. Den senaste var synoden om unga människor, tro och kallelseurskiljning som hölls i oktober 2018.

  2. Extraordinär generalförsamling: som namnet antyder är denna typ av synod ett undantag från regeln. Den sammankallas för att reflektera över frågor som ”hänför sig till den universella kyrkans bästa som kräver brådskande övervägande”. Hittills har det funnits tre extraordinära generalförsamlingar, varav den senaste var synodens första session om familjen som hölls 2014.

  3. Särskilt möte: frågor "som huvudsakligen hänför sig till ett eller flera specifika geografiska områden" återspeglas vid denna typ av synod. Hittills har det funnits 10 sådana särskilda möten. Synoden om Pan-Amazonas-regionen 2019 hör till denna kategori.

Hur synoden fungerar

Varje synod utvecklas genom tre primära faser. Den första är den förberedande fasen. Den består främst av samråd med Guds folk om temat som påven har valt. För närvarande efterfrågar ett förberedande dokument information från biskoparna, från manliga och kvinnliga kongregationer, från vigda lekpersoner och från den romerska kurian. Ett försynodalt möte kan också sammankallas av generalsekretariatet som organiserar synodmötena. Lärosäten med särskild kompetens inom temat kan också uppmanas att bida.

Därefter inträder synoden i diskussionsfasen. Medlemmarna, experterna, åhörararna och andra personer som har blivit inbjudna att delta i synoden möts i Rom. Endast de som är inbjudna som ”medlemmar” har rösträtt. Synodmötet påbörjas och avslutas med att mässa firas under ledning av påven. Diskussion om synodens tema sker med biträden medan alla närvarar i allmänna kongregationer och samtal inom olika språkgrupper. Diskussionerna utmynnar sedan i formuleringar i ett slutdokument som skrivs ihop av en anförtrodd kommission. När slutdokumentet har godkänts av synodens röstande medlemmar presenteras det för påven för hans godkännande.

Den sista fasen av synoden är implementeringsfasen. Precis som den första fasen involverar biskopar på lokal nivå, så gör också den sista fasen det. Här finns också möjlighet för generalsekretariatet att begära hjälp av en särskild kommission för att stödja implementeringen av en synod.

Apostolisk uppmaning

Det är vanligt att påven efter varje synod utfärdar ett särskilt dokument som kallas en apostolisk uppmaning. Eftersom vitsen med synoden är att vara till tjänst för påven och hela hans ministerium, är det lämpligt att också han ska ha det sista ordet. Påven bygger på innehållet som har lämnats in i synodens olika stadier och drar slutsatser utifrån det för kyrkans liv. Somliga av dessa dokument har haft en hel del påverkan på kyrkans liv över hela världen. Ett exempel är den apostoliska exhortation Evangelii nuntiandi, publicerad av påve Paulus VI efter den tredje ordinarie generalförsamlingen för biskopar som ägde rum 1974 med temat ”Evangelisering i den moderna världen”. En annan mycket inflytelserik apostolisk uppmaning är Familiaris consortio av helige påve Johannes Paulus II som publicerades efter den femte ordinarie generalförsamlingen för biskopar som ägde rum 1980 med temat ”Den kristna familjen”.

07 oktober 2019, 12:43