Beta Version

Cerca

Vatican News
Bilderna på söndagens helgon klär Peterskyrkans fasad Bilderna på söndagens helgon klär Peterskyrkans fasad 

Vem helgonförklaras den 14:e oktober 2018?

På söndag den 14:e oktober 2018 kommer sju personer att helgonförklaras av påven Franciskus: Påven Paulus VI, Óscar Arnulfo Romero Galdámez, Francesco Spinelli, Vincenzo Romano, Maria Katharina Kasper, Nazaria Ignacia de Santa Teresa de Jesús och Nunzio Sulprizio. Men vilka var egentligen dessa människor och varför helgonförklaras de?

Bénédicte Cedergren – Vatikanstaten

På söndag skrivs sju helgon in i den katolska kyrkans helgonkalender, Martyrologium Romanum. Under en mässa på Petersplatsen ska påven helgonförklara två kvinnor, båda ordensgrundare, en påve, tre präster och en ung lekman. 

Helgonförklaringar sker i fyra etapper. I den första får en avliden person titeln ”Guds tjänare”, i den andra förklaras hon eller han vördnasvärd. Den tredje etappen kallas för saligförklaring eller beatifikation, och innebär att en avliden människa kan vördas som helgon lokalt, eller av en religiös orden. För detta krävs det att ett mirakel sker, som man kan relatera till den avlidne personens förbön. Det sista steget är helgonförklaring eller kanonisation, som innebär att vördnaden till helgonet utsträcks universellt till hela den katolska kyrkan. Det krävs ytterligare ett mirakel för att inleda processen. 

Påven Paulus VI: ”Helighet är inom allas räckhåll

Paulus VI, född Giovanni Battista Enrico Antonio Maria Montini den 26 :eseptember 1897 i Italien, död den 6:e augusti 1978 i Italien, var påve från 21 juni 1963 till sin död.

Vad som utmärkte honom var bland annat hans ekumeniska strävanden, och han förblir särskilt ihågkommen för försvaret av människans värdighet och de mänskliga rättigheterna. Hans första encyklika, Ecclesiam Suam (1964), handlar liksom ett par andra om kyrkans roll i världen, solidaritet mellan människor och om önskan om fred på jorden.

Med Paulus VI:s namn är även den ordinarie romerska liturgin förknippad, som började införas 1969. Omedelbart då han tillträdde som påve införde han reformen att liturgin fick förrättas på modersmålet. Paulus VI är även ihågkommen för att ha sagt att ”helighet är inom allas räckhåll” och att det enda vi behöver för att bli helgon är ”Guds nåd och en god vilja” (Generalaudiens 1966). Under sin tid som påve saligförklarade han tre av dem som kommer att helgonförklaras på söndag.

Paulus VI utgav även den omdiskuterade encyklikan Humanae Vitae (1968). Encyklikan förbjuder varje form av preventivmedel eller handling före, efter eller under sexualakten som är avsedd för att hindra befruktning, men gör tillägget att p-piller får användas för att bota sjukdomar. I encyklikan bekräftade påven även läran att Katolska kyrkan betraktar abort som en allvarlig synd. Paulus lättade även på de svårigheter som företrädare upprättat för katoliker att ingå äktenskap med icke-katoliker.

1993 förklarade påven Johannes Paulus II Paulus VI ”Guds tjänare”, 2012 förklarades han ärevördig av påven Benediktus XVI, och han saligförklarades 2014 av påven Franciskus.

När påven saligförklarade honom 2014 kallade han honom för ”en stor påve” och en ”outtröttlig apostel”: ”Han verkade i ett sekulärt och fientligt samhälle och lyckades leda Petrus båt med framsynt visdom - och ibland ensam - utan att någonsin förlora glädjen och tilliten till Herren. Paulus VI visste verkligen hur man skulle ge till Gud det som tillhör Gud. Han vigde hela sitt liv till det "heliga, högtidliga och mycket allvarliga engagemanget: att fortsätta Kristi mission i tiden och på jorden”.

2014 skedde det mirakulösa helandet som tillät Paulus VI:s helgonförklaring. Ett ofött barn, Amanda Maria Paola, tillfrisknade efter att modern besökt Brescia, Paulus VI födelseplats, och bett om hennes barns tillfrisknande, som enligt medicinska bedömningar var omöjligt. Trots detta födde kvinnan en frisk flicka. Miraklet som tillät Paulus VI saligförklarande några år tidigare berörde även ett ofött barns tillfrisknande. Båda dessa mirakel är betydelsefulla i och med att Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae, som försvarar livet och särskilt det ofödda, i år firar 50 år.

Óscar Arnulfo Romero Galdámez: I de fattiga och förtrycktas försvar

Óscar Arnulfo Romero Galdámez, född dem 15:e augusti 1917 i El Salvador, död den 24:e mars 1980 i EL Salvador, var en salvadoransk romersk-katolsk präst och ärkebiskop i San Salvador. 

Romero tog tidigt en aktiv ställning för de fattiga och förtryckta, och försvarade människornas mänskliga rättigheter. Han fördömde starkt diktatorn General Carlos Humberto Romeros (ej besläktad) regering och dess våldsamma beväpnande styrkor, och var i övrigt känd för sina tal där han fördömde krig, guerillan, våld och allt förtryck mot Guds folk. Tillsammans med hans offentliga och aktiva ställning för de fattiga och förtrycka fick Óscar Romero ta emot många dödshot under sin tid som biskop. Trots hoten talade Romero öppet om att han var redo att offra sig själv för El Salvadors ”frälsning och uppståndelse”. 1979 nominerades han för Nobelpriset.

Följande år mördades Óscar Romero när han predikade i en mässa i ett litet kapell i huvudstaden San Salvador, predikan under vilken han uppmanade Salvadoranska kristna soldater att lyda Gud och sluta hjälpa regeringen som förtryckte och kränkte de grundläggande mänskliga rättigheter. Över 250 000 människors från El Salvador kom på ärkebiskopens begravning, under vilken en bomb exploderade och tog med sig cirka 40 liv in i döden och skadade över 200.

Fram tills idag har ingen blivit åtalad eller dömd för mordet, dock har FN fastställt att mordet utfördes av en högerextrem dödspatrull som fått order av militärledaren Roberto D’Aubuisson. 2010 bad EL Salvadors regering officiellt om förlåtelse för mordet på Óscar Romero.

1997 gav påven Johannes Paulus II Óscar Romero titeln “Guds tjänare” och menade att Óscar Romero var en orädd försvarare av El Salvadors fattiga och förtryckta som slutligen gav sitt liv för dem.

2015 erkände påven Franciskus honom som martyr, och saligförklarade honom samma år den 23 maj. I mars 2018, efter det mirakulösa helandet av en kvinnans obotliga sjukdom efter att hennes man bett om Romeros förbön, påbörjade processen för helgonförklaring.

Cecilia Flores, kvinnan som led av inre blödningar och njursvikt efter en infektion efter att ha fött sitt tredje barn via kejsarsnitt, sade på sjukhuset efter det mirakulösa helandet: “Vi vet att Romero är ett helgon, en Guds man, som liksom en herde försvarar sina får, försvarade de fattiga, de mest behövande, de mest förtryckta.

Francesco Spinelli: Grundaren av orden Suore Adoratrici del Santissimo Sacramento

Francesco Spinelli, född den 14 april 1853 och död den 6 februari 1913 i Italien, var en romersk-katolsk präst och grundaren av orden Suore Adoratrici del Santissimo Sacramento, med Eukaristisk tillbedjan som central del i livet. 

Efter att ha blivit vigd till präst arbetade Francesco Spinelli med att utbilda de fattiga, som universitetsprofessor och även som andlig vägledare och rådgivare för flera kvinnliga religiösa kommuniteter. 1882, tillsammans med Heliga Geltrude Comensoli, grundade Francesco Spinelli orden Suore Adoratrici del Santissimo Sacramento. Systrarna ägnar sig dag och natt åt eukaristisk tillbedja och arbetar även med att tjäna de fattiga och sjuka.

Francesco Spinelli var känd för att leva de teologiska och kardinala dygderna. 1952 fick han titeln ”Guds tjänare” av påven Pius XII, och förklarades ärevördig 1990 av påven Johannes Paulus II. Två år senare, 1992, saligförklarades han.

Miraklet som behövdes för Spinellos helgonförklaring skedde 2007 i Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo. På väg hem från sjukhuset som drevs av orden Suore Adoratrici del Santissimo Sacramento, ramlade en kvinna med sitt nyfödda barn som hon bar barnet i famnen, vilket orsakade en stor inre blödning hos barnet. Barnet fördes tillbaka till sjukhuset. Syster Adeline, som var ansvarig för sjukhusets förlossningsavdelning, noterade barnets allvarliga tillstånd och bad de övriga systrarna att be för att barnet skulle överleva. Efter en novena till Francesco Spinello, helades barnet helt.

Föräldrarna byte därefter barnets namn från Ambrosio María Díaz till Francisco María Spinelli Díaz.

Vincenzo Romano: En enkel och kärleksfull medmänniska

Vincenzo Romano född Domenico Vincenzo Michele Romano den 3:e juni 1751 i Napoli och död 20 December 1831 i Napoli var en italiensk romersk-katolsk präst. Han döptes efter familjens favorithelgon, Vincent Ferrer.

Vid 14-års åldern gick han in i Napolis prästseminarium och vigdes till präst vid 24-års åldern. Han uppmärksammades för sitt enkla sätt att leva på, han särskilda omtanke för föräldralösa barn och hans vägledning för prästseminariets kandidater.

Efter vulkanen Mont Vesuvius eruption år 1794, som ödelagde nästan hela staden och dess domkyrka, ägnade sig Vincenzo helt åt att återuppbygga staden och kyrkan. Trots förtrycket från politiska grupper och andra runt omkring honom, fortsatte Romano utbilda fattiga, särskilt unga, och sprida evangeliet i Santa Croce i Napoli. Romano strävade efter att efterlikna den goda herden i alla sina handlingar och beskrevs som en både enkel men stark man av alla människor runt omkring honom. Han spenderade hela sitt liv med att vägleda människorna runt omkring honom med omsorg, tro och kärlek.

Vincenzo Romano avled 1831 i lunginflammation men lämnade efter sig ett arv av passionerad broderlig givmildhet och omsorg för sin medmänniska. Påven Gregorius XVI förklarade honom som ”Guds tjänare” 1843, och förklarades vördnadsvärd år 1895 av påven Leo XIII. Paulus VI saligförklarade Romano 1963.

Det första miraklet som ledde till hans saligförklaring var det oförklarliga tillfrisknanden år 1891 av en kvinna, Maria Carmela Restucci, som led av en aggressiv brösttumör. Efter förbön till Romano försvann tumören och dess komplikationer helt. Det andra miraklet var det mirakulösa tillfrisknande år 1940av en annan kvinna, Maria Carmela Cozzolino, som led av halscancer. Efter en novena till Romeno försvann tumören.

Miraklet som tillåter Romanos helgonförklaring var också ett mirakulöst tillfrisknande av en cancerpatient 2015.

Maria Katharina Kasper: Grundaren av orden Die Armen Dienstmägde Jesu Christi

Maria Katharina Kasper, född Katharina Kasper den 26 maj 1820 i Tyskland och död den 2 februari 1898 var en tysk romersk-katolsk professor, religiös och grundare av orden Die Armen Dienstmägde Jesu Christi (Jesu Kristi fattiga tjänare) som ägnar sig åt att tjäna de fattiga.

Redan som barn började Katharina att hjälpa de fattiga, sjuka och övergivna. Både hennes far och bror dog ett år ifrån varandra när Katharina var 21 år, och den försämrade ekonomiska situationen gjorde att hon inte valde det religiösa livet tidigare trots att hon visat tecken på den kallelsen länge.

Hennes arbete lockade andra i hennes by, och med hjälp av hennes andliga vägledare grundade Katharina tillsammans med fyra andra kvinnor orden Die Armen Dienstmägde Jesu Christi. Katharina antog det nya namnet Maria. Orderna blev officiellt godkända av Påven Leo XIII 1890.

Tillsammans arbetade systrarna med att hjälpa de fattiga, de sjuka och barnen och kändes igen av den kärleken som de arbetade med. Under hela hennes liv försökte Maria Katharina att känna igen Guds vilja i varje situation, och den andan lever ännu kvar idag i orden.

1890 dog Maria Katharina i en hjärtattack. 1946 gav påven Pius XII henne titeln ”Guds tjänare”. Hon saligförklarades 1978 av Påven Paulus VI efter att Syster Maria Herluka, en syster från orden, mirakulöst helats från den tuberkulos hon led av, efter förbön till Maria Katharina Kasper. Paulus VI kallade henne för en kvinna av ”tro och viljekraft.”

Miraklet som tillåter hennes helgonförklaring skedde 2012 i Indien.

Nazaria Ignacia de Santa Teresa de Jesús: Grundaren av missionsorden Cruzada Pontifica

Nazaria Ignacia de Santa Teresa de Jesús, född Nazaria Ignacia Mars Mesa den 10 januari 1889 i Spanien och död den 6 juli 1943 i Argentina, var en spansk romersk katolsk professor religiös och grundare av korsfararnas missionärer.

Nazaria, följ mig!” Endast 9 år gammal hörde Nazaria Ignacia March Mesa för första gången Guds röst och kallelse. “Jag kommer att följa dig,” svarade hon, “så mycket som en människa kan göra.” När familjen senare flyttade till Mexiko, började Nazaria på Instituto de Hermanitas de los Ancianos Desamparados 1908, och valde det nya namnet Nazaria Ignacia de Santa Teresa de Jesús, som ägnade sig åt att ta hand om de äldre. Institutet skickade henne några år senare till Oruro i Bolivien för att fortsätta med arbetet att ta hans om de äldre, fattiga och förtryckta.

Efter några år i Bolivien, inspirerad av den Helige Ignatius av Loyolas andliga övningar, kände sig Nazaria kallad till att grunda en ny order dedikerad åt missionsarbete, evangelisation och religiös utbildning. 1925 grundade hon därför missionsordenorden Congregación de Misioneras de la Cruzada Pontifica som blev den första bolivianska religiösa kommuniteten för kvinnor. De ägnar sig åt att ge katekesundervisning till barn och vuxna, ta hand om kvinnor, föräldralösa barn, soldater, samt missionera. Under en privat audiens med påven Pius XI 1934 sade hon att hon var villig att dö för Kyrkan, på vilket påven svarade “Dö inte, utan lev för Kyrkan.” Orden fick officiellt igenkännande av Vatikanen 1947.

På missionsarbete i Buenos Aires, Argentina, fick Nazaria lunginflammation och dog några månader senare. Paulus VI gav henne titel ”Guds tjänare” 1966, och påven Johannes Paulus II förklarade henne ärevördig 1988 och saligförklarade henne 1992. Hon anses av många vara en visionär för sin tid då hon föreslog att katolska kyrkan borde vara mer öppen och träffa människan som hon är, redan årtionden före andra Vatikankonciliet slog fast detsamma.

Nunzio Sulprizio: ”Lid med glädje för Guds kärlek”

Nunzio Sulprizio, född den 13:e april 1817 och död den 5:e maj 1836 var en italiensk katolik. Han led av sjukdom under sitt korta liv och beskrevs av sin omgivning som väldigt snäll och from.

När Nunzio bara var tre år dog hans far och lillasyster, och två år senare dog hans mor. Han skickades till att bo hos sin mormor, med vilken Nunzio ofta gick till mässan, deltog i eukaristisk tillbedjan och lärde känna Gud och Jesus. Hon dog tre år senare när Nunzio bara var åtta år. Han skickades då till en morbror som förbjöd honom från att gå till skolan och gjorde honom till en smeds lärling. Trots en våldsam barndom gick Nunzio ofta till mässan och bad ofta rosenkransen. Som 15-åring diagnosticerades han med gangrän i ena benet vilket tvingade honom till att åka till de Obotligas Sjukhus i Napoli, där han kom att spendera resten av sitt liv. När folk frågade honom vem som tog hand om honom svarade han: ”Guds försyn”.

Han led mycket i tålamod och offrade all sin smärta till Gud. Han är känd för att ha sagt: ”Jesus led så mycket för oss, och det är tack vara honom som vi ska få evigt liv. Om vi bara lider lite gran, kan vi få en försmak av paradisets härlighet. Jesus led så mycket för mig. Varför skulle jag inte lida för honom?” och ”Jag skulle dö för bara en syndares omvändelse.” Han brukade säga till de andra patienterna: “Förbli alltid med Herren, för från Honom kommer allt det goda. Lid med glädje för Guds kärlek.”

Trots Nunzios sjukdom och lidande, ägnade sig den unge mannen åt att hjälpa andra patienter på sjukhuset och göra det han kunde för att underlätta deras smärtor och lidande. I Napoli fanns även hans farbror Francesco Sulprizio och hans vän Överste Felice Wochinger som kom att älska Nunzio som sin egen son. Några av Nunzios sista ord till honom var: ”Var glad! Från himlen kommer jag alltid att hjälpa dig.

Under tiden på sjukhuset träffade även Nunzio Helige Gaetano Errico, grundaren av orden Missionari dei Sacri Cuori di Gesù e Maria, som lovade Nunzio att han skulle få träda in i hans order när han blev frisk.

1835 tvingades Nunzio amputera sitt ben. Hans hälsa försämrades 1836 då febern steg och han avled några månader senare på grund av skelettcancer. Han var endast 19 år gammal.

Efter hans död uppvisades Nunzios kropp i fem dagar i Napoli för att många hade hört talas om honom och ville se ”lu santariello” (”vårt lilla helgon” i den lokala dialekten). Under de dagarna sägs det ha spridits en stark lukt av rosor i staden.

Påven Pius IX förklarad honom “Guds tjänare” 1859. Påven Paulus VI saligförklarades honom 1963 och förklarade honom som en modell för ungdomar. Under saligförklaringen sade han: ”Nunzio Sulprizio lär oss att ungdomsåren inte bör betraktas som ålder för fria passioner, oundvikliga fall, oövervinnliga kriser, dekadent pessimism eller skadlig själviskhet. Snarare lär han att hur ungdomen är en nåd ... Helige Filip brukade upprepa: ’Välsignade är ni, unga människor, som har tid för att göra gott. Det är en nåd, det är en välsignelse att vara oskyldig, att vara ren, att vara lycklig, att vara stark, att vara full av glädje och liv’ - precis som alla de som mottagit livets gåva borde vara. Ni unga har fått ta emot en dyrbar gåva som inte bör dåraktigt kastas bort, utan som bör skyddas och försvaras, utvecklas och användas för att bära frukt. Nunzios liv lär er att ingen annan ålder än eran, är lika lämplig för förverkligandet av stora ideal och generöst hjältemod. Han lär er hur ni kan skapa om den värld i vilken Guds försyn har kallat er att leva, och hur det är upp till er att kämpa för frälsningen av ett samhälle som behöver starka och orädda själar. Han lär er att vi är kallade till att efterlikna Kristus, som bar sitt kors och offrade sig själv, för vår egen frälsning och för världens. […]” 1963 saligförklarades han av påven Paulus VI.

Miraklet som tillåter hans helgonförklaring är det mirakulösa tillfrisknande av en ung man som föll i koma efter en motorcykelolycka. Efter att en av Nunzios reliker placerats i den unga mannens sjukhusrum, vaknade denne sistnämnda upp i ett icke-vegetativt tillstånd, till motsatts av det som hade förväntats och medicinskt förutspåtts.

12 oktober 2018, 14:46