Kina och biskoparna: Varför särskilt ta upp detta ämne?

Sergio Centofanti och P Bernd Hagenkord, SJ övers Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Problemen vad gäller kyrkan i Kina är inte få och därför har man valt att lägga stor vikt på förhandlingarna mellan Heliga Stolen och de kinesiska myndigheterna, det vill säga nominering av biskopar och rent konkret valproceduren i valet av biskopskandidater och metoderna för deras utnämning från påvens sida.

Det är uppenbart att det i samband med detta tema finns många andra, som det civila erkännandet av så kallade "olagliga" biskopar, en kanonisk legitimering av helgade biskopar utan påvligt mandat, konstitutionen för den kinesiska biskopskonferensen, översynen av gränserna för de kyrkliga områdena osv. Dessa teman kommer att bli föremål för ytterligare diskussion och dialog.

Påven Benedictus XVI har i sitt Brev till kyrkan i Kina 2007 väl förklarat varför biskopsämbetet är så viktigt: Som ni vet har, en djup enhet som binder kyrkorna i Kina samman och placerar dem i nära gemenskap också med alla andra kyrkor runt om i världen, sina rötter inte bara i samma tro och i det gemensamma dopet utan framför allt i eukaristin och biskopsämbetet. Det är enheten i biskopsämbetet för vilken Roms påve, Petri efterträdare utgör evig och synlig princip och grund och fortsätter genom seklerna den apostoliska efterföljden även i kyrkans identitet i alla tider med kyrkan byggd av Kristus genom Petrus och de andra apostlarna. (n. 5).

Ingen tvivlar på att katoliker i Kina bär på samma tro, samma dop, en giltig eukaristi och ett biskopsämbete som har bevarat den apostoliska efterföljden. Trots detta har den katolska kyrkan i Kina stött på svårigheter, prövningar och orosmoment och upplevt sönderbrytning och skadats och uppdelats. Detta har dock inte hänt vad gäller sakramenten, som alltid har varit giltiga enligt sina rötter, utan på existentiell nivå och vad gäller broderliga relationer och gemensamma vägar. Dessa är dock mycket viktiga för den levande erfarenheten av tro och välgörenhet och även effektiviteten i den gemensamma missionen och vittnesbördet i världen.
Alla vet att det i Kina vid en viss tidpunkt utbröt en kris i den enda katolska kyrkan som ledde till skapandet av två gemenskaper i de flesta stift – den så kallade ”olagliga” eller ”underjordiska” å ena sidan och den så kallade ”officiella” och ”patriotiska” å den andra, var och en hänvisade till egna herdar (biskopar och präster). Denna kris hade inte sitt ursprung i kyrkans interna val utan påverkades av omständigheter på strukturellt politiskt plan.

Under sin tvåtusenåriga historia har den katolska kyrkan flera gånger fallit för frestelsen att dela upp sig och många anledningar till uppdelning har funnits. Omständigheten som ledde till skapandet av två kommuniteter i Kina har inte helt och hållet varit av dogmatisk och moralisk karaktär, som det i kyrkans första sekel och sedan framför allt i det kristna Europa på 1500-talet, och inte heller av liturgisk och juridisk karaktär, som det mellan första och andra årtusendet.

Omständigheten i Kina har varit av politisk karaktär, alltså externt. Utan att falla in i enkel revisionism om ansvaret i det förflutna, frågar man sig om kyrkan i Kina idag inte är kallad att tolka sin närvaro och mission i världen på ett nytt sätt. Detta sker även genom att sammanföra de olika sidorna, som för övrigt är närvarande i kyrkan på varje plats och i alla tider; den mest inkarnerade som isolerad tenderar att bli världslig och den mer andliga som isolerad tenderar att avskilja sig. Dessa bör hålla kontakt mellan varandra, tala med och förstå varandra och vandra tillsammans för kyrkans och evangelisationens bästa.

Förutom olika andliga sidor har det sedan tagits konkreta val som har grundats på olika sätt att efterleva viktiga värden såsom troheten till påven, det evangeliska vittnesbördet, oegennyttigt sökande efter kyrkans och dess själars bästa. Så det är på dessa många plan som man förmodligen ska söka passande sätt för att övervinna motsättningar och påbörja ett mer normalt kyrkligt förhållande.

Det som är säkert, inför situationer av söndring som för närvarande råder i kyrkan i Kina, är att alla lider eller åtminstone känner obehag: de kyrkliga myndigheterna, de troendes församlingar och kanske även regeringen själv. Att stå fast vid missuppfattningar och missförstånd hjälper ingen. Att gå framåt som katoliker med egenskapen att inte bara vara få, utan även uppdelade i två gemenskaper som inte tycker om varandra och kanske inte älskar varandra nog mycket för att försonas, är en ytterligare källa till lidande. Det är från gemenskapens inre kärlek som de andra förstår att Herren är närvarande bland dem.

Utifrån detta förstår man väl att biskopsnomineringen, och än mer deras affektiva och effektiva enhet, är avgörande frågor just för att de rör hjärtat i kyrkans liv i Kina. För att uppnå denna enhet behöver man övervinna en rad hinder. Det första är den “särskilda kinesiska situationen” där man ser politiska myndigheter på många sätt påverka även biskoparnas pastorala liv och mission.

Detta har lett till att å ena sidan ha biskopar som stöds av regeringen men som är Gudsvigda utan påvligt mandat, alltså utan påvens medgivande, och å andra sidan biskopar som har nominerats av Heliga Stolen, men som staten inte erkänner som sådan. Denna svåra situation kan inte saneras om man inte inleder två formellt tydliga vägar som ömsesidigt leder till en kyrklig legitimitet och ett erkännande från samhällets sida.

Så att ett sökande efter samförstånd mellan den kyrkliga och den politiska myndigheten är, även om det inte är perfekt, nödvändigare och mer brådskande än någonsin för att undvika skadan av ytterligare motsättningar. Därför har de tre senaste påvarna följt samma linje: att bidra till enhet med hela den katolska kyrkan och hjälpa de “illegitima” till full gemenskap och samtidigt stödja troheten till biskoparna som redan ingår i gemenskapen, såväl de ”officiella” som de ”olagliga”. I slutändan försöka att gå mot verklighet med en kyrka som lever fullt ut i gemenskap.

På frågan om situationen för kyrkan i Kina svarade påven Benedictus XVI såhär: Faktorerna som har främjat en positiv utveckling för den katolska kyrkan i Kina är många. Å ena sidan har den starka önskan att vara enade med påven alltid varit närvarande hos de illegitimt utsedda biskoparna. Detta har tillåtit alla dem att gå en väg mot gemenskap, längs vilken de har medföljts av tålmodig tjänst av var och en av dem. I detta har det funnits en katolsk medvetenhet i grunden, för vilken han verkligen är biskop just för denna gemenskap. Å andra sidan kan de olagligt utsedda biskoparna och alltså inte erkända av de statliga myndigheterna, dra nytta av faktumet, även av rent politisks skäl, att det inte längre är fördelaktigt för regeringen att sätta katolska biskopar i fängelse och frånta dem friheten för att de tillhör Rom. Det handlar om en oumbärlig förutsättning och samtidigt om en avgörande hjälp för att uppnå full enhet mellan de två katolska gemenskaperna. (ur Världens ljus. Påven, kyrkan och tidens tecken).