Bönesuckar - konsten att be ständigt i en hektisk vardag

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

I den moderna människans vardag är det svårt att hitta stunder då allt är stilla och tyst omkring oss, då vi har gjort det vi ska och yttre distraktioner lämnar oss i fred, och då vi i lugn och ro kan ägna vår tid till Herren. För att be ständigt kan vi alltså inte vänta på de perfekta bönestunderna, utan på något vis måste bönen in i livet, den måste maka sig en plats trots allt annat som pågår, i vårt inre och vårt yttre.

Hur gör man bönen till en kontinuerlig del sitt liv? Hur gör man livet till en ständig bön? Den ryske pilgrimen får lära sig att säga ”Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig” tiotusentals gånger om dagen, för att lära hjärtat att ständigt be.

Suckar för att bevara Guds närvaro

Detta beskriver den folkliga bönetraditionen att upprepa korta böner om och om igen under dagens gång, i vilket sammanhang du än befinner dig.  Man brukar kalla dessa korta böner - max en mening långa, men oftast bara några ord – för bönesuckar. Det latinska ordet för dem, ’jaculatoria’, uttrycker snarare en slags böner som man kastar mot himlen. Under historiens gång har flera helgon uppmanat till att använda sig av dessa suckar och utrop, för att bevara Guds närvaro i livet, och enheten med Gud. De har beskrivit hur den upprepade bönen öppnar dörren till evighetens dimension, och hur viljan förenar sig med Guds vilja. Stora hemligheter gömmer sig uppenbarligen bakom det som till synes framstår som en naiv och enkel sed.  

Den helige Augustinus satte namnet på dessa korta men frekventa böner, som har sitt ursprung i den koptiska monastiken på 300-talet. Augustinus 130:e brev, kap 10 läser vi:

”De säger att i Egypten ber bröderna frekventa mycket korta böner, som snabba utrop, [Raptim iaculatas], så att den ytterst nödvändiga alerta och levande spänningen inte bleknar bort och förlorar sin effektivitet genom alltför långa uppehåll i bönen. Böner med för många ord bör förbjudas, medan en insisterande vädjan aldrig får saknas, så länge den bevarar spänningens glöd. Att använda alltför många ord i bönen är att göra något nödvändigt med ett överflödigt antal ord: att be mycket är snarare att knacka kontinuerligt med vårt hjärtas innerliga glöd till hjärtat hos den Ende som vi kan vända vår bön till. Vår bön är snarare suckar än ord, vi ber med tårar snarare än med formler. Han som har skapat allt genom Ordet, behöver inga mänskliga ord, utan gömmer våra tårar och våra suckar hos sig.”

Folklig tradition 

Här ser vi uttrycket ’bönesuckars’ ursprung, meningar som lämpar sig för en rytmisk upprepning som underlättar för meditationen och ger en inre frid. När man flyttar fokus till det kontemplativa sinnet och själen, stärker bönesuckarna gemenskapen med Gud och öppnar för hans nåd: rening, dygd, kunskap, beskydd och andligt helande.

I många kulturer har bönesuckar länge varit en sed. Avlatshandboken (Enchiridion indulgentiarum) understryker dess betydelse, genom att beskriva dem som ett viktigt sätt att ”ödmjukt och förströsansfullt höja själen till Gud”. Rådet är att använda sig av den åkallan som bäst passar i olika omständigheter och olika själsstämningar. De kan komma spontant, eller så kan man välja de bland den stora samling som finns i kyrkans tradition. Flera av dem är tagna direkt från Bibeln, till exempel: "Välsignad vare Gud" "Prisad vare Jesus Kristus", "Må ditt rike komma"; Andra är en del av en månghundraårig tradition: "Jesu milda hjärta, gör så att jag älskar dig ständigt mer”, “Jesus, Maria och Josef, jag ger er mitt hjärta och min själ". När man har övat upp vanan kommer bönerna spontant och som ett hängivet åberopande i livets olika skeden. ”Herre, förbarma dig” är kanske den enklaste och vackraste av de alla.

I och med den progressiva sekulariseringen, tenderar den folkliga seden att använda bönesuckar att försvinna. I Italien lever de kvar på landsbygden hos de äldre generationerna och då ofta på dialekt, och gärna på rim, som t.ex. ”Quando passo per questa via, vi saluto Gesu e Maria”.  Ofta kallas Jungfru Maria för mamma och Gud för pappa. En del lever kvar på latin som ”Dignáre me, laudáre te, Virgo sacráta. Da mihi virtútem contra hóstes tuos.”

Helgonens bönesuckar

Bönesuckarna vittnar om människans tillit till Gud. De vittnar även om en konkret och verklighetsknuten tro, som växer istället för att avta i livets prövningar. Den ryska pilgrimen beskriver hur man blir okänslig för prövningar, elände och lidande, genom hjärtats bön, som hjälper oss att växa i den intima föreningen med Gud.

Den heliga kyrkoherden från Ars, Johannes Vianney, beskriver hur man kan be medan man arbetar och vilar, och han lovordar yrken, som tillåter tanken att vara hos Gud. Den helige Gerard, som var skräddare, lade in en rytmisk bönesuck i varje stygn han sydde. Jesuitpater Cappello, som ryktas vara en helig man, gav sitt recept på gemenskap med Gud: ”Förvalta föreningen med Gud genom att varje dag upprepa en bönesuck 300 gånger och besöka det Heliga Sakramentet 5-6 gånger.”

Spontana utrop

Den helige Filippo Neri är ett av de helgon som lovordade bönesuckar och som lärde sin omgivning att göra det till ett dagligt bruk, för att animera tilliten till Gud. Bönesuckar är ju lätta att lära sig utantill eftersom de är korta, och i och med att man upprepar dem blir de snabbt till spontana utrop. Filippo Neris bönesuckar vittnar starkt om hans andlighet: ”Om du inte hjälper mig Jesus, kommer jag att falla”; ”Gode Jesus, låt min tro växa”; ”Herre dölj inte ditt ansikte för mig”; ”Herre glöm inte mina synder, i din heliga passion”; ”Jesus, jag vill inte göra något annat än din heliga vilja”.

Den heliga Gemma Galgani hade en bönesuck för varje tillfälle på dagen: när hon vaknade, klädde sig, åt, arbetade, vandrade, gick och la sig osv; liksom för varje sinnesstämning: trött eller ångerfull. Hos henne finner vi bönesuckar som: ”Jesus håll min hand, så att jag aldrig avlägsnar mig från dig”, ”Jag är värre än de värsta, jag vet vem du är och ändå korsfäster jag dig”, ”Välsigna Jesus, min själ, så att den alltid älskar dig”, ”Låt min ånger bero på kärlek och inte på rädsla”.

Arbetet blir en lovsång

Man säger att arbete och lidande är bön, men det är inte automatiskt, de blir till bön om man vänjer själen att ständigt be. St. Augustinus säger att ”ständig bön, innebär att ständigt försöka behaga Gud". På detta sätt blir handlingarna kontemplativa och bönen existentiell. ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” (1Kor 10,31). Helgonen påminner oss om att vårt arbete, ja allt vi gör, är till Guds ära, och att vi därför bör arbeta troget och hängivet. För att våra handlingar inte ska fyllas av högfärd eller egenintresse, måste bönen bli en del av dem – bönen som hjälper oss att bemöta våra plikter i en anda av ”gärna, genast och med glädje”. St. Jerome beskriver hur arbetet då blir en lovsång, och hur man i människans förvaltning av skapelsen hör hur hon prisar Herren.

Så istället för att låta bönesuckarna gå förlorade som en omodern tradition, kanske det är just genom att återuppta denna sed som den moderna människan lyckas förena viljan att be och söka gemenskap med Gud i en vardag som inte tillåter några uppehåll – som ett sätt att återfinner en vana att be ständigt i vardagens alla omständigheter. Att arbeta bedjandes, och att be arbetandes. På det viset kan varje stund och varje dag i vår existens bli en sida i den heliga historien, där varje handling, varje smärta, varje glädje och varje andetag omvandlas till en brinnande bön och lovsång till Herren.