Cerca

Vatican News
Guillemette och Camille med fingret på Jerusalem, när de kom fram till den heliga staden Guillemette och Camille med fingret på Jerusalem, när de kom fram till den heliga staden   Historia

5000 km till fots tack vare Gud

De har vandrat i mer än 7 månader, från Paris till Jerusalem, utan ett öre på fickan. En pilgrimsfärd i sökandet efter Gud, full av möten och upptäckten av andra och sig själva.

Jean Charles Putzolu – Jerusalem övers Katarina Agorelius

Äventyret börjar i Paris. Camille Desveaux tänker sedan 14-års ålder på detta projekt: det är en hemlig dröm som hon aldrig har talat med någon om. För tre år sedan beslutade hon sig för att avslöja sitt projekt för sina föräldrar. Det krävs inte mycket för att övertyga dem, men det är ännu långt till avresan. Under samma period lär hon känna Guillemette de Nortbecourt. De två flickorna finner varandra och blir vänner. Camille berättar ingenting om sitt projekt förrän de efter att har avslutat studierna beslutar sig för att hyra en lägenhet tillsammans. När Camille berättar om sitt projekt för Guillemette och är på väg att inleda sin resa, förstår Guillemette att hon söker samma sak: “Vid samma tidpunkt sökte jag också efter det absoluta – jag törstade efter Gud. Camille var framsynt.” Idén med denna pilgrimsvandring till fots kom upp på ytan igen tack vare en präst, fader Louis Hervé Guiny: vad gäller Camille tvivlar han inte på hennes andliga sökande men projektet var inte tänkt för två personer. De tar en veckas fundering. Beslutet tas, de reser.

Mässa i Notre Dame i Paris 10 september 2018, dagen för avresan
Mässa i Notre Dame i Paris 10 september 2018, dagen för avresan

Notre Dame de Paris

Måndagen 10 september 2018, klockan 8.00 på morgonen. De ber sin vän prästen, som andligen har följt initiativet, att fira en mässa för deras avresa. Familjerna, Camilles tre systrar och fyra av Guillemettes tio syskon var med. Vid slutet av mässan ser de rörda och oroliga familjemedlemmarna dem gå ut på sin vandring.
De fyra första dagarna tillbringar de i närheten av Paris. Etapperna är förplanerade i vänners och bekantas hem. De har ännu inte förverkligat det som komma skall på detta äventyr. På den femte dagens morgon dyker de in i det okända. De vet inte var de ska sova på kvällen och framför allt har de inte ens 50 cent på fickan. “Det var ett medvetet val” säger Guillemette, “vi ville göra oss av med allt och endast ställa oss under Guds vilja, för att det är Han som har gjort denna vandring”. Då de kom fram till en liten by i Loiret-regionen ser de ett slott: “Det måste vara fullt av tomma rum” tänkte de och presenterade sig vid dess port.

Camille tillsammans med Veronica, den först “okända” som öppnar sitt hem för dem
Camille tillsammans med Veronica, den först “okända” som öppnar sitt hem för dem

Förödmjukelsen att tigga

Bara inne på sin femte dag är det första gången de ber om gästfrihet hos någon de inte känner. De blir avvisade; vänligt, men avvisade. De förstår hur förödmjukande det kan vara att tigga. Med de är beslutsamma och de tänker inte en sekund på att ge upp. De knackar på en annan port där de möter ett öppet hjärta: “Vi har lärt mycket av dessa möten. Vi blev förvånade av dessa personers fantastiska godhet. Ibland gömmer det sig i djupet av hjärtat och måste bara hitta en väg för att det ska komma till ytan” berättar Camille. Det är Veronica som öppnar sitt hem för dem. Dessutom lämnar hon sitt hem till de två tjejerna, då hon redan hade planerat att gå på teater. Camille och Guillemette gör sig i ordning för natten; nästa morgon under frukosten tar de sig lite tid för att lära känna kvinnan bättre. Det är den första av en lång serie vänskapsband… En kväll, efter att ha passerat Schweiz, de italienska alperna, Slovenien och Kroatien kommer de till Bosnien-Herzegovina, där de tas emot av Pierre, en serb på 80 år och med ett liv av arbete bakom sig. Han kan inget utländskt språk. Hans dotter Slavica kan några ord engelska och det räcker för att göra sig förstådda och Pierre tar emot de två tjejerna. “Han erbjöd oss en enkelsäng” förklarar Camille och fortsätter: “När vi vaknade morgonen därpå märkte vi att han hade sovit på soffan och lämnat sin säng till oss. Jag vet inte om jag skulle har gjort detsamma.”

Första stegen under snöfall i Bosnien-Herzegovina
Första stegen under snöfall i Bosnien-Herzegovina

Balkansk vinter

Guillemettes pappa, som är militär, hade varnat tjejerna för den hårda vintern i Balkan. För ovanlighetens skull var temperaturerna under deras pilgrimsvandring mellan november 2018 och februari 2019 ganska milda: aldrig under -12° och det erbjöd dessutom en rad fantastiska landskap. ” I Bulgarien till exempel gick vi en dag i snö under en skinande sol. Landskapet vi hade framför oss kunde inte annat än få oss att kontemplera och tacka Gud” säger Guillemette.

Tillsammans med Rustems fru. Rustem – en “muhtar” (byäldste) i Kocahidir, Turkiet: hon lånar ut sina pyjamaser till natten
Tillsammans med Rustems fru. Rustem – en “muhtar” (byäldste) i Kocahidir, Turkiet: hon lånar ut sina pyjamaser till natten

Turkiet

Kulturskillnaderna kan skapa en del problem för två ensamma tjejer som endast har sina ryggsäckar på 10 kilo och ett par skor. De utsätts inte för några angrepp och är aldrig rädda för sin säkerhet men män tittar på dem. Två ensamma tjejer kan skapa missförstånd: ”De tog oss för prostituerade” berättar Guillemette. “Vi var tvungna att ändra vårt sätt och inte längre le mot alla som vi mötte”. Detta var en av de mörkaste stunder under deras epos även om de sedan mötte en stor generositet i Turkiet.

I Samaila, i Serbien, där “pope” tog emot dem på julafton
I Samaila, i Serbien, där “pope” tog emot dem på julafton

Kyrkorna, mottagande platser

De stöter på fler än en stängda, men det är inget mot det mottagande som de fick i de katolska kyrkorna i Frankrike och Italien, de katolska och protestantiska i Schweiz och de ortodoxa längre fram på deras resa. ”Varje gång upplevde vi verkligen en mottagande kultur i församlingshem”. Från Serbien till Grekland: eftersom språkbarrirären gjorde det oframkomligt, och eftersom de inte själv kunde språken, skrev några ortodoxa ”popi” introduktionsbrev åt dem för att förklara sitt projekt: Dessa brev blev som äkta pass. Även i muslimska byar blev de välkomnade. De knackar nästan alltid på dörren hos byäldste och som tar emot tjejerna eller hjälper dem att hitta mat och husrum i något hem i byn: av sina 248 nätter under pilgrimsfärden står de aldrig utan tak över huvudet.

Tepaus i Sülekler, Turkiet, tillsammans med en familj som hade samlats för att hugga ved inför nästa år.
Tepaus i Sülekler, Turkiet, tillsammans med en familj som hade samlats för att hugga ved inför nästa år.

Mänskligheten i alla byarna

Det är den röda tråden i hela deras äventyr. Camille och Guillemette har bara en smartphone, för att kunna sända något meddelande till deras föräldrar för att lugna dem. Allteftersom de möter nya personer blir kontaktlistan på telefonen lång och vänskapsbanden med dem blir ett dagligt stöd: ”Ett bombardemang av meddelanden” säger Guillemette. “Dessa personer hade tagit emot oss och vi var tvungna att svara. Vi gjorde det även om de ibland tog lite tid. Och när vi var nere kände vi att dessa personers meddelanden gav oss mod”. Varje kväll berättar de om sitt projekt för dem som tar emot dem. ”Varje morgon gick vi vidare en timme senare än planerat: ny vänskap höll oss kvar och vi fortsatte att prata. Vi har mött fantastiska personer” säger Camille, med en blick fortfarande full av oförglömliga minnen. De har hundratals foton från dessa möten och de skulle kunna berätta om alla, för att de har inte glömt bort någon.

Långa vandringsdagar över fält och vägar
Långa vandringsdagar över fält och vägar

Upptäckten av sig själv

Att resa med en kompis och vara tillsammans 24 timmar av 24 i 7 månader betyder att riskera en brytpunkt. Sedan de gick ut på sin vandring 10 september fick de möjligheten att lära känna varandra bättre: upptäcka sig själva och den andra. ”Jag märkte att jag var stolt” erkänner Guillemette. Detta skapade spänningar ibland mellan de två: ”Vi har grälat, men varje gång för småsaker”. Camille kommer ihåg en av de största diskussionerna och samtidigt den löjligaste – de var i Italien: “Vi skulle bestämma om vi skulle vada över en flod eller gå över en bro. Floden var inte djup men man kunde visserligen inte se botten. Och det var en italienare som gav rådet att gå över bron”. Det vara bara det att bron låg 2 km bort och Camille ville inte vika av; medan Guillemette insisterade på att gå över den för att det verkade klokare och försiktigare. När de berättar denna anekdot skrattar de och har efterhand insett att deras diskussion var helt meningslös. De diskuterade många gånger och nästa alltid på grund av ansträngning eller nedstämdhet… De kom över dessa prövningar och idag är de oskiljaktiga.

Berg i Turkiet
Berg i Turkiet

Nära Heliga Landet

Då de lämnar Serbien och innan de kommer in i Turkiet går de genom Bulgarien. De vet att sedan de lämnade Paris är Syrien i krig och därför ogenomtränglig. De är tvungna att avbryta sin vandring och ta flyget. De reser från Adalia till norra Cypern, den del av ön som inte erkänns av det internationella samfundet och som kontrolleras av turkarna. De vandrar över ön och återupptar sina vanor: de knackar på dörrar och ber om att bli emottagna. Från Larnaka tar de återigen flyget direkt till Tel Aviv. De landar 40 kilometer från Jerusalem: målet som under de sju månadernas vandring har lyst upp deras inre är nära. De får rådet att ta vägen till den heliga staden över Olivberget, mot öst. De tvekar inte att ta någon mer vandringsdag och beslutar sig för att gå runt Jerusalem från syd. De kommer fram till Betlehem. Deras vandring får all sin mening i denna väg. De återupplever Kristus liv. De lämnade Paris just för detta möte med Jesus.

Besök i Jerusalem
Besök i Jerusalem

Jerusalem

Camille och Guillemette hade 215 dagars vandring bakom sig, i genomsnitt mellan 25-35 km om dagen med någon dags paus då och då för att ta igen sig. Uppförsbacken till Oljeberget från öst är inte så lång men branten är tröttsam. De ser fortfarande inte Jerusalem men de har förberett sig i veckor för denna första ögonkontakt. Ingen av dem hade varit i Heliga Landet. De kommer fram till Uppståndelsekapellet högt uppe på Oljeberget och går förbi moskén och sedan Pater Noster-kyrkan och så, framför dem det som de väntat på i 7 månader. Vyn över Jerusalem är magnifik. Först Klippdomen på tempelberget och en gigantisk slätt som utgör en sjättedel av den gamla staten. De stannar till en stund och utropar: ”Äntligen!” De börjar gå ner mot Jerusalem och stannar till vid Getsemane trädgård och vid Marias grav och vid grottan i Getsemane, dit Jesus drog sig tillbaka tillsammans med apostlarna och där han sedan blev förrådd och arresterad. De går in i den gamla staden genom Suk, går upp för Via Dolorosa fram till Heliga graven och går ut genom Herodesporten och äntligen lämnar de sina ryggsäckar i bibelskolan. Dominikanerna tar stort emot dem. Det är 13 april 2019. De har vandrat 5000 kilometer tack vare Gud: nu kan de vila.

I bibelskolans trädgård sover de i ett tält som dominikanerna har satt upp åt dem. De skrattar… Sedan sin avresa från Paris har de inte en gång sovit “ute”. Dominikanerna tar hand om tjejerna i 10 dagar. De är lyckliga och deras glädje är smittande.

I svart, vägen de har gått från Paris till Jerusalem
I svart, vägen de har gått från Paris till Jerusalem

Livet efteråt

De var aldrig riktigt oroliga, för att de hade överlämnat sig till försynen hela vägen från Paris till Jerusalem. De vill ”odla” denna närhet till Gud i deras vardag. I Paris, efter deras kurser på universitetet hittade de jobb. Camille med att söka europeiskt stöd för projekt för franska företag. Guillemette som sjuksköterska vid Perce-Neige som tar hand om personer med allvarliga funktionshinder som inneslutningssyndrom. För att göra denna pilgrimsvandring sa de upp sig och de vet inte vad de ska göra då de kommer tillbaka till Frankrike. Men de vet vad de inte ska göra: livet går inte vidare utan Gud. Gav pilgrimsvandringen en kallelse? De utesluter inget, “Jag tänkter ofta tillbaka på Pierre, den 80-årige serben som upplät sin säng” säger Camille. “Jag föröker se mig själv om några år och jag skulle verkligen själv vilja vara så generös”.

5000 kilometer till fots tack vare Gud


Camille, vad är kvar hos dig efter din pilgrimsfärd?

Jag skulle vilja säga att det att satsa på att överlämna sig och medvetenhet om Gud är något som ger det mänskliga livet sitt ljus och som låter det uppnå fullheten, som ger det sin riktiga betydelse. En betydelse som övergår det egna livet och som gör att det verkligen är värt att leva.

Guillemette?

För mig, grep det mig verkligen att se dessa landskap, Guds skapelseverk, under pilgrimsvandringen; de var verkligen en källa till förundran. Och även alla personer för att även dem är Guds skapelse – Han som vi tror på – och som inte tillhör sig själva utan Gud. Och sedan att om man tänker på detta ser man Guds mästerverk.

Camille, Guillemette, 5000 km till fots…

Ja, mer eller mindre. Vi har inte räknat dem exakt.

…mer eller mindre. Skulle ni göra om detta?

Absolut!

Nja, tillsammans?

Javisst. Absolut!

Vi skulle göra om det tillsammans.

05 juni 2019, 12:45