Den Mirakulösa Medaljen och Ratisbonne

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Läran om Maria som Obefläckad hade dock varit en del av kyrkan sedan  begynnelsen, och firas i kyrkan i väst sen 1000-talet. Jungfru Maria får i förväg del av nåden i Jesus, hennes sons kommande liv, lidande, död och uppståndelse. På så sätt är hon den första frälsta människan. Den 8:e december är 9 månader före dagen kyrkan firar Marias födelse, den 8 september.

Jungfru Maria bekräftar dogmen i Lourdes

Det finns dock två dagar under kyrkoåret som är knutna till den 8:e december. Den ena förbereder dogmen, den andra bekräftar den.

Fyra år efter att dogmen proklamerats, den 11 februari 1858, uppenbarade sig Jungfru Maria i Lourdes och presenterade sig för Sankta Bernardette Soubirous som just den ”Obefläckade avlelsen”. Den unga flickan hade aldrig hört orden tidigare, men återgav den vackra fruns svar som bekräftade dogmen fyra år tidigare. Denna Mariauppenbarelse i den lilla byn i Pyrenéerna är vida känd och platsen en av de viktigare vallfärdsorterna i världen. Vår Fru av Lourdes firas liturgiskt den dagen och kyrkan har även lagt Världsdagen för de sjuka den 11 februari, för de tusentals mirakulösa helanden som har skett på platsen för uppenbarelsen.

Rue du Bac förberedde för dogmen

Men 24 år före dogmen, hände något som även det kan knytas till Pius IX:s beslut att bekräfta Marias fullkomliga renhet. Den 27 november 1830, uppenbarade sig Jungfru Maria för en ung novis, Caterina Labouré, i Saint Vincent ordenssystrarnas kloster på Rue du Bac i Paris. Under uppenbarelsen såg Caterina Labouré en medalj som Jungfru Maria bad henne låta tillverka. På medaljen kunde hon i uppenbarelsen läsa orden: ”O Maria avlad utan synd, be för oss som tar vår tillflykt till dig”. Den som bär medaljen i tro och ber denna bön ofta skall få stor nåd, sade Jungfrun.

Fiendskap mellan kvinnan och ormen

I uppenbarelsen hade Jungfru Maria en orm under sin fot och på hennes fingrar satt 15 ringar ur vilka det strålade. I Första Mosebok läser vi om hur Herren säger till ormen: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes.” (1 Mos 3;15) Ormen som Maria trampar på visar på det övertag över den onde, som Gud har gett henne. Hon skyddar sina barn som tar sin tillflykt till henne mot den onde. Vår tillflykt till henne visar man bland annat i rosenkransbönen, vars 15 mysterier de 15 ringarna på hennes fingrar visade på. Strålarna är nåden. I uppenbarelsen uttrycker Jungfru Maria sin sorg över att man inte ber mer.

Två år efter uppenbarelsen gick Jungfru Marias förfrågan i uppfyllelse och medaljen tillverkades. Snabbt spreds den och många började bära den. Efter att till en början ha hetat den Obefläckades medalj eller Nådemedaljen fick den folkligt namnet den Mirakulösa medaljen på grund av de många omvändelser och det rika bönelivet som man noterade, först i Frankrike och sedan vidare, som en följd.

En mirakulös omvändelse

En av de omvändelser som man knyter till den Mirakulösa medaljen, ägde rum i Rom, 12 år senare. En ung judisk bankir  från Strasbourg vid namn Alfonso Ratisbonne besökte Rom i januari 1842, under en resa inför det stundande äktenskapet senare under året. Han presenterade sig som ateist och agnostiker, och starkt anti-katolsk.

I och med hans motvilja mot katolicismen var Rom den sista platsen han ville besöka men det fölls sig så att resan ändå ledde honom till staden. Han kom där i kontakt med en baron, Theodore de Bussiere, som hade konverterat till katolicismen. Ratisbonne ville först undvika de Bussiere, men eftersom denne var expert på Istanbul och Ratisbonne vill resa dit, sökte han upp baronen för råd inför resan.

Knäföll som jude, reste sig som kristen

Under deras samtal då Ratisbonne inte drog sig för att uttrycka all sin avsky mot kyrkan gjorde baronen ett ovanligt förslag: Bär den mirakulösa medaljen. Trots att Ratisbonne såg medaljen som en löjlig vidskepelse, accepterade han utmaningen: ”Om den inte gör mig någon nytta, gör den mig åtminstone ingen skada”.

Han lämnade baronen road över den absurda utmaningen, med den mirakulösa medaljen runt halsen. Några dagar senare, dagen före hans avresa från Rom, gjorde Ratisbonne en sista rundvandring med baronen i staden. Eftersom baronen hade ett ärende till kyrkan Sant’Andrea delle Fratte följde Ratisbonne med in i kyrkan. När baronen gick in till sakristian vandrade Ratisbonne runt i den mörka, kala kyrkan. Plötsligt kom ett starkt ljus från ett av sidokapellen, Ärkeänglarnas altare, och mitt i ljuset såg Ratisbonne en vacker fru, full av mildhet och majestät.

Han föll på knä och bländas av synen. Från hennes händer kom strålar och med en hand uppmanade hon honom att närma sig. Han närmade sig på knäna. Hon sade ingenting men efter ett par steg gjorde hon tecken att åt Ratisbonne att stanna. Plötsligt fick han en gåva av insatt visdom och han förstod allt: Sin djupa synd, Guds oändliga kärlek och barmhärtighet uppenbarad i inkarnationen och i korsfästelsen; skönheten i katolicismens sanning; Kristi verkliga närvaro i det heliga sakramentet.

Ratisbonne blir katolik, präst och missionär

Baronen lämnade en judisk agnostiker i kyrkan och fann när han kom tillbaka en knäböjande och tårögd Ratisbonne, kramandes den mirakulösa medaljen full av tacksamhet till Gud, helt förvandlad.

Dagen efter döpes Alfonso och tog emot den första kommunionen. En lång utredning inleddes i Vatikanen om det inträffade, och man kom fram till att Ratisbonnes plötsliga omvändelse var helt mirakulös, genom Jungfru Marias gudomliga ingripande. Därefter spreds devotionen till den mirakulösa medaljen ännu mer.

Alfonso Ratisbonne, gifte sig aldrig. Istället trädde han in hos jesuiterna i juli samma år. Efter 10 år som jesuitpräst fick han påvlig tillåtelse att lämna för att hjälpa sin bror Teodoro, även han konvertit, att grunda att Vår Fru av Sions kongregation, som verkade i det Heliga Landet. Han grundade barnhem och skolor, lät bygga kyrkan Ecce Homo och levde ett liv av extraordinär helighet.

Han dog vid Ein Carem, i Jerusalem, och i sin dödsstund berättas det att han återigen såg Vår Fru av nåden som man ser på den Mirakulösa medaljen.