Påvens audiens: "Av alla synder är högmodet den värsta"

Översättning Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

”Övermod är avskyvärt för både Gud och människor,

att kränka andras rätt är brott mot bådas lag....

Vad har stoft och aska att yvas över?....

Övermodet börjar när en människa avfaller från Herren

och hennes hjärta vänder sig bort från hennes skapare.....

Herren störtar härskares troner över ända

och sätter ringa män i deras ställe.” (Sir 10,7.9.12.14)

Kära bröder och systrar, god morgon!

I trosundervisningen om laster och dygder är vi idag framme vid den sista dödssynden: högmod. De gamla grekerna definierade den med ett ord som kunde översättas med "överdriven prakt." Ja, högmod är självupphöjelse, inbilskhet och fåfänga. Termen förekommer också i den serie laster som Jesus räknar upp när han förklarar att ondskan alltid kommer från människans hjärta (jfr Mark 7:22). Den stolte tror att han är mycket mer än han verkligen är; när man gör allt för att vara större än andra, alltid vill se sina egna förtjänster bekräftade och föraktar andra och anser dem vara underlägsna.

Den största andliga stiden

I denna beskrivning ser vi hur högmodet liknar fåfängan, som vi reflekterade över förra veckan. Men om fåfänga är en synd hos det mänskliga jaget, är det en barnsjukdom jämfört med den förödelse som högmod är kapabel till. När antikens munkar analyserade människans dårskap fann de en viss ordning i ondskans lista: man börjar med de mindre synderna, som frosseri, och kommer fram till de mer störande monstren. Av alla synder är högmodet den värsta. Det är ingen slump att Dante i den Gudomliga Komedin placerar den på skärseldens allra första nivå: de som ger efter för denna last är långt ifrån Gud, och korrigeringen kräver tid och ansträngning, mer än någon annan andlig strid som den kristne är kallad kämpa.

Stolthet förstör mänskliga relationer

För i denna ondska ligger den radikala synden, det absurda anspråket på att vara lik Gud. Våra förfäders synd, som vi läser om i Första Moseboken, är i alla avseenden en synd av högmod. Frestaren säger till dem, "när ni äter av det kommer era ögon att öppnas, och ni kommer att bli som Gud" (1 Mos. 3:5). Andliga vägledare är särskilt noga med att beskriva konsekvenserna av högmodet i vardagen, för att illustrera hur den förstör mänskliga relationer och för att betona hur denna ondska förgiftar känslan av broderskap som istället borde förena mänskligheten.

Döm aldrig!

Det finns en lång lista av symtom som avslöjar en persons undergång under högmodets last. Det är en synd med ett uppenbart fysiskt utseende: den högmodig har en "stel nacke", det vill säga han böjer sig inte. Han förleds lätt till att hånfullt döma andra: utan anledning fäller han oåterkalleliga fördomar om andra, som förefaller honom hopplöst odugliga och oförmögna. I sitt högmod glömmer han att Jesus i evangelierna tilldelade oss väldigt få moraliska föreskrifter, men med ett av dem var han kompromisslös: döm aldrig. Du inser att du har att göra med en högmodig person när denne reagerar starkt och överdrivet mot lite konstruktiv kritik, som om någon har förolämpat hans majestät. Han blir rasande och avbryter förbittrat relationer.

Svårt att korrigera stolthet

Det finns inte så mycket man kan göra med en person som lider av högmod. Det är omöjligt att prata med dem, än mindre korrigera dem, eftersom de inte är medvetna om det. Man måste bara ha tålamod, för en dag kommer deras fasad att kollapsa. Ett italienskt ordspråk lyder: "Högmodet rider till häst och kommer tillbaka till fots." I evangelierna möter Jesus många högmodiga personer, och han avslöjar ofta denna last hos dem som vill gömma den väl. Petrus stoltserar med sin trofasthet: "Även om alla överger dig, kommer jag inte att göra det!" (jfr Mt 26:33). Istället kom han snart att bli som de andra, rädd för döden, som är närmare än han trodde. Så kommer den nya Petrus, som inte längre lyfter hakan utan gråter och bli helad av Jesus, äntligen förmögen att bära kyrkans börda. Innan stoltserade han med högmod, sen är han en trogen lärjunge som, som en liknelse säger, mästaren kan lämna "över alla sina ägodelar till" (Luk 12:44).

Ödmjukhet botar stolthet

Frälsningen når fram genom ödmjukhet, det sanna botemedlet mot varje högmod. I Magnificat sjunger Maria om den Gud som skingrar de som har stolta övermodiga planer. Det är meningslöst att stjäla något från Gud, som de stolta hoppas på att kunna göra, för trots allt vill han ge oss allt. Aposteln Jakob skriver till sin gemenskap som hade skadats av inbördes strider med ursprung i högmod: " Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.” (Jak. 4:6).

Så, kära bröder och systrar, låt oss utnyttja denna fasta för att kämpa mot vårt högmod.