Sök

Kardinalstatsekreterare läser upp påven Franciskus tal till COP 28 Kardinalstatsekreterare läser upp påven Franciskus tal till COP 28

Påven till COP 28: Klimatet är vansinnigt. Skapa en fond mot hunger och fattigdom

"Låt 2024 markera vändpunkten". Kardinal Pietro Parolin läser upp påven Franciskus tal vid COP 28 i Dubai, där påven uppmanar världens ledare att övervinna uppdelning för att brådskande vidta gemensamma åtgärder mot förstörelsen av skapelsen, ett brott mot Gud, och att stävja den gränslösa girigheten. Han utmanar försöken att lägga skulden på födslar och de fattiga.

Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten


Påvens Franciskus tal vid konferensen för parterna inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar (COP 28) iExpo City, Dubai, lästes upp av kardinalstatsekreterare Pietro Parolin lördagen den 2 december. Här följer talet in sin helhet på svenska.

Påvens tal till FN:s klimatkonferens COP 28

Herr ordförande, herr generalsekreterare vid FN, ärade chefer och regeringar. Damer och herrar!

Jag kan tyvärr inte vara på plats som jag hade hoppats på, men jag är med er för att det är brådskande. Jag är med er för att allas framtid som aldrig förr beror på den nutid vi väljer. Jag är med er eftersom förstörelsen av skapelsen är ett brott mot Gud, en synd som inte bara är personlig utan strukturell och som spiller över på människorna, särskilt de svagaste - en allvarlig fara för alla och som hotar att utlösa en konflikt mellan generationerna. Jag är med er eftersom klimatförändringarna är "ett globalt socialt problem som är intimt förknippat med människolivets värdighet" (apostolsk uppmaning Laudate Deum, 3).Jag är med er för att ställa den fråga som vi är kallade att besvara nu: arbetar vi för en livets eller dödens kultur? Jag ber er, på ett innerligt sätt: låt oss välja livet, låt oss välja framtiden! Låt oss lyssna till jordens jämmer, låt oss lyssna till de fattigas rop, låt oss lyssna till de ungas hopp och barnens drömmar! Vi har ett stort ansvar: att se till att deras framtid inte förnekas.

Det har konstaterats att den pågående klimatförändringen beror på den globala uppvärmningen, som främst orsakas av ökningen av växthusgaser i atmosfären, vilket i sin tur orsakas av mänsklig verksamhet som har blivit ohållbar för ekosystemet under de senaste årtiondena. Ambitionen att producera och äga har förvandlats till en besatthet och resulterat i gränslös girighet, vilket har gjort miljön till föremål för ohämmad exploatering. Det vansinniga klimatet ljuder som en varning för att stoppa detta delirium av allsmäktighet. Låt oss återgå till att ödmjukt och modigt erkänna vår begränsning som det enda sättet att leva i fullhet.

Vad hindrar denna väg? Klyftorna mellan oss. Men en uppkopplad värld, som dagens, kan inte vara bortkopplad från dem som styr den, med internationella överläggningar som inte kan ”göra märkbara framsteg på grund av de positioner som intas av länder som sätter sina nationella intressen före det globalt sett gemensamma goda” (encyklikan Laudato si' 169). Vi bevittnar rigida för att inte säga inflexibla ståndpunkter, som tenderar att skydda egna och företags intäkter, och som ibland rättfärdigas på grundval av vad andra har gjort tidigare, med periodisk skuldbeläggning. Men den uppgift vi uppmanas att utföra i dag handlar inte om gårdagen, utan om morgondagen; en morgondag som, vare sig vi gillar det eller inte, antingen kommer att tillhöra alla eller inte kommer alls.

Särskilt anmärkningsvärda är försöken att lägga skulden på de många fattiga och antalet födslar. Detta är tabun som bestämt måste undanröjas. Det är inte de fattigas fel, eftersom nästan hälften av världens fattiga står för bara 10 procent av världens förorenande utsläpp, medan klyftan mellan de få rika och de många fattiga aldrig har varit så avgrundsdjup. I verkligheten är de offren för det som händer: tänk på ursprungsbefolkningar, avskogning, hungerns drama, osäker tillgång till vatten och livsmedel och organiserade migrationsströmmar. Födslar är inte ett problem, utan en resurs: de är inte mot livet, utan för livet, medan vissa ideologiska och utilitaristiska modeller som påtvingas familjer och befolkningar med sammetshandskar utgör en regelrätt kolonisering. Utvecklingen i så många länder som redan är tyngda av ekonomiska skulder får inte straffas, utan effekterna av ett fåtal nationer som är ansvariga för en oroande ekologisk skuld till många andra måste snarare beaktas (jfr ibid., 51-52). Det vore riktigt att hitta lämpliga sätt att avskriva de ekonomiska skulder som belastar många folk, även mot bakgrund av den ekologiska skulden till dem.

Mina damer och herrar! Tillåt mig att tala till er, i det gemensamma hemmets namn vi bebor som bröder och systrar, för att ställa frågan: vilken är utvägen? Den som ni vandrar på i dessa dagar: gemensamhetens väg, multilateralismen. Ja, "världen håller på att bli så multipolär och samtidigt så komplex att det behövs en annan ram för ett effektivt samarbete. Det räcker inte att tänka på maktbalanser [...]. Det handlar om att upprätta universella och effektiva regler" (Laudate Deum, 42). Det är i detta avseende oroande att uppvärmningen av planeten åtföljs av en allmän nedkylning av multilateralismen, en växande misstro mot det internationella samfundet, en förlust av det "gemensamma medvetandet om att vara [...] en familj av nationer" (Johannes Paulus II:s tal till Förenta nationernas generalförsamling för firandet av 50-årsdagen av dess grundande, New York den 5 oktober 1995, 14). Det är viktigt att återupprätta förtroendet, som är grunden för multilateralismen.

Detta gäller såväl skapelsen som freden: de är de mest brådskande frågorna och de hör samman. Hur mycket energi slösar inte mänskligheten bort i de många pågående krigen, som i Israel och Palestina, i Ukraina och i många regioner i världen: konflikter som inte löser problemen utan ökar dem! Hur många resurser slösas inte bort på upprustning, som förstör liv och ruinerar det gemensamma hemmet! Jag har ett förslag: "med de pengar som spenderas på vapen och andra militära utgifter, låt oss upprätta en världsfond för att äntligen eliminera hunger" (encykliska brevet Fratelli tutti, 262; jfr Paulus VI:s encyklika Populorum Progressio, 51) och genomföra aktiviteter som främjar en hållbar utveckling i de fattigaste länderna och bekämpa klimatförändringarna.

Det är den här generationens uppgift att lyssna på människor, ungdomar och barn för att lägga grunden till en ny multilateralism. Varför inte börja med det gemensamma hemmet? Klimatförändringarna signalerar behovet av politisk förändring. Låt oss ta oss ur partikularismens och nationalismens knipor, de är mönster från det förflutna. Låt oss anamma en alternativ, gemensam vision: det kommer att möjliggöra en ekologisk omställning, eftersom "det inte finns varaktiga förändringar utan kulturella förändringar" (Laudate Deum, 70). Jag försäkrar i detta den katolska kyrkans engagemang och stöd, särskilt aktiv i utbildning och i att öka medvetenheten för gemensamt deltagande, liksom i främjandet av livsstilar, eftersom ansvaret är allas, och var och ens ansvar är grundläggande.

Systrar och bröder, en förändring av takten är nödvändig, inte en viss kursändring, utan en ny väg att ta tillsammans. Om Parisavtalet på vägen mot att bekämpa klimatförändringarna, som inleddes i Rio de Janeiro 1992, markerade "en ny början" (ibid., 47), måste vi nu börja om resan. Det behövs ett tecken på konkret hopp. Låt denna COP bli en vändpunkt: visa en tydlig och påtaglig politisk vilja, som leder till en avgörande acceleration av den ekologiska omställningen, genom former som har tre egenskaper: att de ska vara "effektiva, bindande och lättövervakade" (ibid., 59). Och genomförs på fyra områden: energieffektivitet; förnybara källor; eliminering av fossila bränslen; och utbildning i livsstilar som är mindre beroende av fossila bränslen.

Var snälla: låt oss gå framåt, inte bakåt. Det är välkänt att olika avtal och överenskommelser som har tagits "bara undantagsvis förverkligats, detta till följd av en avsaknad av fungerande mekanismer för tillsyn, återkommande utvärdering och straffpåföljder i händelse av överträdelser” (Laudato si', 167). Här handlar det om att inte längre fördröja, genomföra och inte bara önska, det som är bra för era barn, era medborgare, era länder och vår värld. Var med och utforma en politik som ger konkreta och sammanhängande svar, som visar på ädelheten i den roll ni har och värdigheten i den tjänst ni utför. För det är vad makt är till för, att tjäna. Och det är inte till någon nytta att i dag bevara en myndighet som i morgon kommer att bli ihågkommen för sin oförmåga att ingripa när det var brådskande och nödvändigt (jfr ibid., 57). Historien kommer att vara er tacksamma för detta. Och även de samhällen som ni lever i, där det finns en ondskefull uppdelning i "anhängare": mellan ’katastrofister’ och likgiltiga, mellan radikala miljöaktivister och klimatförnekare... Det är ingen mening med att ställa sig i ledet; i detta fall, liksom i frågan om fred, leder detta inte till något botemedel. Det är god politik som är botemedlet: om ett exempel på konkretion och sammanhållning kommer från toppmötet kommer det att gynna gräsrötterna, där så många, särskilt unga människor, redan är engagerade i att främja vården av det gemensamma hemmet.

Låt 2024 markera vändpunkten. Jag önskar att en episod som inträffade 1224 ska vara lyckobringande. Det året skrev helige Franciskus av Assisi Skapelsernas lovsång. Han gjorde det efter en natt av fysisk smärta, då han var helt blind. Efter denna natt av kamp, upplyft i sin själ av en andlig upplevelse, ville han prisa den Högste för de varelser som han inte längre kunde se, men som han kände var bröder och systrar, eftersom de härstammar från samma Fader och samexisterar med människorna. En stark känsla av broderskap fick honom att omvandla smärta till lovsång och slit till engagemang. Kort därefter lade han till en vers där han prisade Gud för dem som förlåter, och gjorde det för att - framgångsrikt! - ett skandalöst gräl mellan den lokala borgmästaren och biskopen. Även jag, som bär namnet Franciskus, skulle i en bönens innerliga ton vilja säga till er: låt oss lämna uppdelning bakom oss och förena våra krafter! Och låt oss, med Guds hjälp, komma ut ur krigens och miljöförstöringens natt för att förvandla vår gemensamma framtid till en gryning av ljus. Tack!

 

02 december 2023, 11:00