Påvens audiens: Gudsvigda som lever i kloster visar universell kärlek

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Under sin allmänna audiens på onsdagen fortsatte påven Franciskus med sin serie katekeser om "apostolisk iver", denna vecka med fokus på den avgörande roll som munkar och nunnor spelar i kyrkans uppdrag.

Påven Franciskus utgick från den helige Gregorius av Narek, en medeltida armenisk munk som, sa han, erbjuder ett lysande exempel på den universella, allomfattande kärlek som kristna är kallade till.

Munkars och nunnors roll

Han började med att ställa frågan man ibland hör, om de gudsvigda som lever i ett kloster och deras bidrag till kyrkans förkunnelse av evangeliet. "Skulle det inte vara bättre om de ägnade sin energi åt mission utanför klostret?".

Efter att ha ställt frågan var påvens svar ett kraftfullt nej.

"Munkar och nunnor", betonade han, "är det bultande hjärtat i kyrkans förkunnelse av evangeliet: deras bön är som syre för alla medlemmarna i Kristi kropp, den osynliga kraften som upprätthåller missionen."

Det är ingen slump, sa påven, att missionens skyddshelgon, den heliga Teresa av Jesusbarnet, är en karmelitnunna.

Helige Gregorius av Narek

Som ett annat exempel på denna kallelse nämnde påven Franciskus den helige Gregorius av Narek, en armenisk munk från 1000-talet.

Den helige Gregorius av Narek, sa påven, tillbringade nästan hela sitt liv i klostret Narek, där han "lärde sig att se in i djupet av den mänskliga själen och, genom att smälta samman poesi och bön, uppnådde höjdpunkten av både armenisk litteratur och andlighet. ”

Det som mest slår honom med helgonet, fortsatte påven, är hans "universella solidaritet" – hur han identifierar sig med alla människor och hans beslut att ägna sitt liv åt att be för dem.

Han ser mänsklighetens misslyckanden inte primärt i andra, fortsatte påven, utan i sig själv, och skriver i sitt mästerverk Klagoboken att "Jag har frivilligt tagit på mig alla fel, från den första faderns fel till den sista av hans ättlingar, och jag har hållit mig ansvarig för dem”.

Varför be?

Genom denna universella, allomfattande kärlek och hans förbön ger den helige Gregorius av Narek oss ett exempel på apostolisk iver så munkar och nunnor lever den.

Vi kan dock rättvist fråga varför detta är nödvändigt. "Varför tar Gud hand om oss utan att vi måste be?".

Detta, betonade han, är ett "stort mysterium." Vi kan dock ge någon sorts förklaring: ”Gud respekterar alltid vår frihet; och för att förverkliga sina frälsningsplaner, behöver han någon som, utan att tvingas, ber och offrar sig, även för andra; någon som ber för dem som är avlägsna honom, så att han kan handla i deras hjärtan, i deras liv."

Låt oss då, liksom den helige Gregorius Narek, avslutade påven Franciskus, vända oss till Gud i bön och bli förebedjare å allas vägnar.