Påven om kristen enhet i de vise männens fotspår

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

På dagen då kyrkan firar aposteln Paulus Omvändelse, den 25 januari ledde påven Franciskus kl 17.30 vespern i Paulusbasilikan utanför murarna som traditionellt avslutar Böneveckan för Kristen Enhet. I år hade denna vecka som tema ”En stjärna i öster – vi kommer för att tillbe Kristus” (jfr Matt 2:1-12), och materialet hade utarbetats av Kyrkornas råd i Mellanöstern (MECC). Även Påven Franciskus predikan under vespern utgick från berättelsen om de tre österländska stjärntydarna i Matteusevangeliet, och vad deras erfarenheter lär oss idag.

Påven reflekterade över de olika momenten under deras resa, från öster, via Jerusalem, till Betlehem och hemresan en annan väg.

Från öster

De vise männen beger sig av "från öster" (Matt 2:1) för att deras traditioner och kunskap inte var tillräckliga – de längtade efter ett större ljus. Påven inledde sina tankar och uppmanade till att följa deras exempel:

”Låt även oss följa Jesu stjärna! Låt oss inte distraheras av världens sken, dess glittrande men fallande stjärnor. Låt os inte följa tidens mode, dess meteorer som slocknar. Låt oss inte sträva efter frestelsen att lysa med vårt eget ljus, det vill säga att stänga in oss i våra grupper i självbevarelse. Må vår blick vara fäst i himlen, på Jesu stjärna. Låt oss följa honom, hans evangelium, och hans inbjudan till enhet, utan att oroa oss för hur lång och tröttsam resan är för att nå den fullt ut.”

Påven noterade att traditionen ofta avbildar de vise männen med olika dräkter tillhörande olika folkgrupper: ”De avspeglar vår mångfald, de olika kristna traditionerna och erfarenheterna, men också vår enhet, som föds ur samma längtan: att blicka mot himlen och vandra tillsammans på jorden.”

Östern får oss också att tänka på de kristna som lever i olika regioner härjade av krig och våld, och påvens tankar gick till Mellanöstern:  

”Våra bröder och systrar där, har många svåra utmaningar, men med sitt vittnesbörd ger de oss hopp: de påminner oss om att Kristi stjärna lyser i mörkret och inte slocknar; att Herren från ovan följer och uppmuntrar våra steg. Runt honom, i himlen, lyser många martyrer tillsammans, utan åtskillnad av bekännelse: de visar oss på jorden en exakt väg, enhetens!”

Via Jerusalem

Vidare i sin predikan berättade påven om hur de vise männen först nådde Jerusalem och hur både ”Herodes och hela Jerusalem med honom, blev oroade." (jfr Matt2:2). Inte bara Herodes känner sig hotad av nyheten, utan hela Jerusalem oroar sig över de vise männens ord om en kung som inte korrumperats av världslig makt. Påven sa:

”Det hända att vi stannar upp av samma anledning som förlamade dessa människor: oro, rädsla. Rädslan för en nyhet som skakar om de förvärvade vanorna och vissheten. Rädslan att den andre ska destabilisera mina traditioner och mina konsoliderade planer. I grunden är det rädslan i människans hjärta, som den uppståndne Herren vill befria oss från.”

”Herren vill att vi ska lita på varandra och vandra tillsammans, trots våra svagheter och synder, trots tidigare misstag och ömsesidiga sår”, sa påven.

Till Betlehem

Slutligen kom de vise männen fram till Betlehem, där de faller ner och tillber barnet (jfr Matt 2:11). ”Så slutar deras resa, tillsammans, i samma hus, i tillbedjan”, noterade påven och beskrev det som ett profetiskt tecken för oss.

”De längtade efter Herren, reskamrater längs världens vägar, sökande efter Guds tecken i den heliga skriften och historien. Även för oss kan full enhet, i samma hus, bara komma genom tillbedjan av Herren. Kära bröder och systrar, det avgörande skedet av resan mot full enhet kräver en mer intensiv bön, vår tillbedjan av Gud.”

Ett av enhetens verkliga hinder är stolthet, och för att kunna tillbe gör de vise männen det nödvändiga, de faller ner, de böjer sig, och placerar inte sina krav, utan Herren i centrum, förklarade påven:  

”De vise männen hade modet att lämna prestige och rykte hemma, att böja sig i det fattiga lilla huset i Betlehem; så upptäckte de "en stor glädje" (Matt 2,10). Att böja sig, lämna, förenkla: låt oss i kväll be Gud om detta mod, ödmjukhetens mod, det enda sättet att kunna tillbe Gud i samma hus, runt samma altare.”

”Först efter att ha bett tillsammans, och bara inför Gud, i hans ljus, kan vi se varandras skatter”, sa påven och nämnde de vise männens gåvor, som Herren vill ta emot av oss.

Påven Franciskus förklarade att guldet visar på att ge Gud den första platsen. ”Vi måste se till honom, inte till oss; till hans vilja, inte vår; till hans vägar, inte våra. Om Herren har första plats, baseras våra val inte på kyrklig politik utan Guds vilja.” Rökelsen påminner om vikten av bön, och påven underströk att vi inte ska ”tröttna på att be för varandra och med varandra”. Myrran används för att hedra Jesu kropp som tagits ner från korset, och påven uppmanade till att tillsammans ”vårda Herrens lidande kött, sönderrivet i de fattigas lemmar. ”Låt oss tjäna de behövande, låt oss tillsammans tjäna den lidande Jesus!”

En annan väg hem

Avslutningsvis påminde påven Franciskus om att de vise männen tog  ”en annan väg hem” (Mt 2:12).

”Precis som Saul före mötet med Kristus, måste vi byta väg, ändra våra vanor och våra bekvämligheter för att hitta vägen som Herren visar oss, ödmjukhetens, broderskapets och tillbedjans väg... Ge oss, Herre, modet att ändra riktning, att konvertera, att följa din vilja och inte våra möjligheter; att tillsammans fortsätta framåt, mot Dig, som med din Ande vill göra oss till ett.”