Sök

Vatican News
Ett migrerande syriskt par med sitt barn i ett tillfälligt flyktingläger på gränsen mellan Serbien och Makedonien. Ett migrerande syriskt par med sitt barn i ett tillfälligt flyktingläger på gränsen mellan Serbien och Makedonien.  

Intervju. Påven: Föräldrar som möter sina barns utmaningar är hjältar

Josef - en förebild för dagens pappor. Chefredaktör för Osservatore Romano och biträdande redaktionschef för Heliga stolens media har talat med påven Franciskus om faderskap i covidtider och helige Josefs vittnesbörd. Här följer intervjun i helhet.

Andrea Monda – Alessandro Gisotti översättning Katarina Agorelius

Året som särskilt tillägnades helige Josef avslutades den 8 december, men påven Franciskus fortsätter att uppmärksamma honom. Sedan den 17 november handlar påvens katekeser just om Jesu fosterfar, den universella kyrkans skyddspatron. Under 2021 har Vatikanens dagstidning Osservatore Romano varje månad publicerat reflektioner över påvens apostoliska brev om helige Josef, Patris Corde, och dessa har också publicerats av Vatican News. Reflektionerna har lett till en intervju med påven Franciskus, där han berättar om sin relation till helige Josef. I sina svar på frågorna som chefredaktör för Osservatore Romano Andrea Monda och biträdande redaktionschef för Heliga stolens media Alessandro Gisotti ställer, uttrycker påven sin kärlek för familjen, sin närhet till dem som lider och kyrkans omsorg om dagens föräldrar som måste möta många svårigheter för att ge sina barn en framtid.

Helige fader, ni utlyste ett särskilt år tillägnat helige Josef, har skrivit det apostoliska brevet Patris Corde och håller en rad katekeser om honom. Vad betyder helige Josef för er?

Jag har aldrig dolt det samförstånd jag känner med helige Josef. Jag tror att det kommer från min barndom och min uppfostran. Jag har alltid särskilt vördat helige Josef, för att jag tror att hans person på ett särskilt och vackert sätt representerar det som kristen tro borde vara för var och en av oss. Josef är just en vanlig man och hans helighet ligger just i att han var helig i de vackra och olyckliga stunder som han upplevde och bemötte. Vi kan inte heller dölja det faktum att vi finner helige Josef i evangeliet, särskilt i Matteus och Lukas berättelser, som en viktig huvudperson i början av frälsningshistorien. Just vid händelserna kring Jesu födelse, som var svåra, fulla av hinder, problem, förföljelse och mörker, låter Gud Maria och Josef ta emot och stå vid sidan om Hans Son som föds i världen. Om Maria är den som gav världen Ordet som blev kött är Josef den som försvarade, skyddade, närde honom och lät honom växa upp. Vi skulle kunna säga att han är de svåra tidernas man, den konkreta mannen och mannen som tar på sig ansvaret. I denna mening möts två egenskaper i helige Josef. Å ena sidan hans tydliga andlighet som beskrivs i evangeliet genom berättelserna om hans drömmar. Dessa berättelser vittnar om Josefs förmåga att lyssna på Gud som talar till hans hjärta. Endast en person som ber och som har ett djupt andligt liv har förmågan att urskilja Guds röst bland alla inre röster. Vid sidan om denna egenskap finns en annan: Josef är en konkret man, alltså mannen som tar tag i problemen på ett extremt praktiskt sätt och som inför svårigheter och hinder aldrig faller ner i självömkan. Hans utgångspunkt är att reagera, vara följsam, lita på Gud och att på ett kreativt sätt finna lösningar.   

Har denna förnyade uppmärksamhet på helige Josef i vår svåra tid någon särskild innebörd?

Tiden vi lever i är svår och märkt av coronaviruspandemin. Många personer lider, många familjer har det svårt, många personer lider av dödsångest och av en osäker framtid. Jag tänkte att vi just i en så svår tid behöver någon som kan uppmuntra, hjälpa och inspirera oss för att förstå hur man på rätt sätt bemöter dessa mörka stunder. Josef är ett lysande vittne i mörka tider. Så därför var det rätt att ge honom plats för att kunna återfinna vägen.

Ert läroämbete inleddes just den 19 mars, på helige Josefs festdag…

Jag har alltid sett det som en himmelsk godhet att få inleda Petri ämbete den 19 mars. Jag tror att helige Josef på ett sätt ville säga mig att han skulle fortsätta att hjälpa mig och stå vid min sida och att jag kunde fortsätta att se honom som en vän att vända mig till, anförtro mig till och be om förböner och böner hos. Men denna relation, som har skänkts av helgonens gemenskap, finns förstås inte bara för mig utan jag tror att han kan hjälpa många. Därför hoppas jag att året som ägnades åt helige Josef har låtit många kristna återupptäcka det djupa värdet i helgonens gemenskap, som inte är en abstrakt utan en konkret gemenskap och som uttrycker sig i en konkret relation och som har konkreta konsekvenser.

I serien om Patris Corde i vår dagstidning under det särskilda året tillägnat helige Josef flätade vi samman helgonets och fäders och även dagens barns liv. Vad kan barnen idag, alltså morgondagens fäder, lära av dialogen med helige Josef?  

Man föds inte som fäder men alla föds förstås som barn. Det är det första som jag vill reflektera över; det vill säga att var och en av oss, utöver livet som man har fått, framför allt är son eller dotter som har anförtrotts någon, som kommer från en viktig relation som har låtit dem växa och som har påverkat dem på gott och ont. Att ha denna relation och erkänna dess betydelse i sitt liv handlar om att förstå att vi en dag, när vi får ansvar över någons liv och måste vara förälder, inom oss framför allt bär på en personlig erfarenhet. Och det är alltså viktigt att kunna reflektera över denna personliga erfarenhet för att inte upprepa samma misstag och för att vårda det fina som vi har upplevt. Jag är övertygad om att faderskapet som Josef hade till Jesus påverkade hans liv så till den grad att Jesu framtida predikan är full av bilder och hänvisningar just från faderns bilder. Jesus säger till exempel att Gud är Fader och detta uttalande kan inte lämna oss likgiltiga, särskilt då man tänker på det som var hans personliga mänskliga erfarenhet av ett faderskap. Det betyder att Josef var en så bra far att Jesus i denna mans kärlek och faderskap fann den vackraste hänvisning att ge Gud. Vi skulle kunna säga att dagens barn som blir morgondagens fäder borde fråga sig vilka fäder de har haft och vilken slags far de vill bli. De får inte låta rollen som far vara resultatet av slumpen eller endast en konsekvens av en tidigare erfarenhet, utan de borde medvetet bestämma hur man älskar och tar ansvar för någon.

Sista kaplitlet i Patris Corde handlar om Josef som far i det dolda. En far som är närvarande men lämnar barnet fritt att växa. Är detta möjligt i ett samhälle som endast verkar belöna dem som upptar plats och synlighet?

En av kärlekens vackraste sidor, och inte bara i faderskapet, är just friheten. Kärlek skapar alltid frihet och får aldrig bli ett fängelse, en egendom. Josef visar oss förmågan att ta hand om Jesus utan att någonsin ta honom i besittning, påverka honom eller distrahera honom från det som är hans uppdrag. Jag tror att detta är mycket viktigt som en bekräftelse på vår förmåga att älska och även förmågan att veta hur man tar ett steg tillbaka. En bra far är den som kan gå åt sidan vid rätt tillfälle så att sonen kan komma fram i sin skönhet, med sin unicitet, sina val och sin kallelse. Det betyder att vi i varje god relation måste avstå från att vilja påtvinga en bild, en förväntan eller just en synlighet och att alltid fullständigt fylla scenen med en överdriven protagonism. Josefs kännetecken är att kunna gå åt sidan. Ödmjukheten som är förmågan att stå i andra ledet, är kanske den mest avgörande sidan av den kärlek som Josef visar Jesus. I den meningen är han en viktig karaktär, jag skulle säga väsentlig, i Jesu biografi just för att han vid en viss punkt vet hur han ska lämna scenen så att Jesus kan lysa i hela sitt kall och i hela sin mission. Inför bilden av Josef ska vi fråga oss om vi kan ta ett steg tillbaka och låta den andre, och framför allt dem som har anförtrotts oss, hitta en referenspunkt i oss och aldrig ett hinder.  

Flera gånger har ni sagt att faderskapet idag är i kris. Vad kan man göra och vad kan kyrkan göra för att återge styrkan i relationen mellan fäder och barn som är så viktigt för samhället?

När vi tänker på kyrkan tänker vi alltid på den som moder och det är inte alls fel. Även jag har under dessa år försökt att betona detta perspektiv eftersom sättet att utöva kyrkans moderskap på är barmhärtighet, alltså den kärlek som skapar och återskapar liv. Är det kanske inte förlåtelse och försoning som får oss på fötter igen? Är det inte ett så vi på nytt får liv för att vi får en andra chans? Det kan inte finnas en Jesu Kristi kyrka om inte genom barmhärtighet! Men jag tror att vi borde ha modet att säga att kyrkan inte bara ska vara moderlig utan även faderlig. Den är alltså kallad att utöva ett faderligt och inte ett paternalistiskt ämbete. Och när jag säger att kyrkan bör återuppta denna faderliga sida menar jag just den rent faderliga förmågan att ge barnen möjligheten att ta eget ansvar, att utöva sin frihet och att göra val. Om barmhärtighet å sin sida läker, helar, tröstar och uppmuntrar oss, begränsas å andra sidan inte Guds kärlek endast till att förlåta och läka utan Guds kärlek driver oss att ta beslut och ge oss ut på öppet hav.

Ibland verkar rädsla, än mer under denna pandemitid, förlama detta steg...

Ja, den här historiska perioden präglas av oförmågan att ta stora beslut i livet. Våra ungdomar är ofta rädda för att ta beslut, välja och ta risker. En kyrka är inte kyrka bara när hon säger ja eller nej, utan framför allt när hon uppmuntrar och gör stora val möjliga. Idag innebär varje val konsekvenser och risker, men av rädsla för konsekvenserna och riskerna blir vi förlamade och lyckas inte göra eller välja någonting. En riktig far säger inte att allt alltid kommer att gå bra, utan att du, även om du hamnar i en situation då det inte går bra, kan klara det och med värdighet även kan ta itu med dessa stunder eller misslyckanden. En mogen person känns inte igen i segrar, utan på sättet den tar ett misslyckande. Det är just i upplevelsen av att falla och vara svag som man ser en persons karaktär.

Ett andligt faderskap är mycket viktigt för er. Hur kan präster vara fäder?

Vi sa tidigare att faderskap inte är något att ta för givet, att man inte föds till fäder utan att man på sin höjd blir det. På samma sätt blir en präst inte automatiskt en fader, utan måste lära sig det allt eftersom och först och främst genom att se sig som Guds barn och sedan även som kyrkans barn. Och kyrkan är inte ett abstrakt koncept utan alltid någons ansikte, en konkret situation eller något som vi kan ge ett exakt namn. Vår tro har vi alltid tagit emot genom relationen till någon. Den kristna tron är inte något man kan lära sig i en bok eller bara genom resonemang, utan är alltid en existentiell passage som går genom relationer. Så vår trosupplevelse uppstår därför alltid genom någons vittnesbörd. Vi måste därför fråga oss hur vi visar dessa personer tacksamhet, och framför allt om vi kan bevara denna kritiska förmåga att urskilja det som gick genom dem som inte var så bra. Andligt liv skiljer sig inte från mänskligt liv. Om en god fader, mänskligt sett, är det för att han hjälper sitt barn att bli sig själv, gör dess frihet möjlig och driver det till att ta stora beslut, är en god andlig fader det på samma sätt - inte när han ersätter samvetet hos de människor som litar på honom, inte då han svarar på frågorna som dessa personer ställer och inte då han dominerar livet hos dem som anförtrotts honom, utan då han på ett diskret och samtidigt tydligt sätt lyckas visa vägen, erbjuda olika tolkningar och hjälpa till i urskiljningen.

Vad är det mest brådskande idag för att ge faderskapet denna andliga dimension?

Det andliga faderskapet är ofta en gåva som framförallt föds i erfarenheten. En andlig fader kan mer än att förmedla sina teoretiska förmågor framför allt förmedla sina personliga erfarenheter. Endast så kan de vara till nytta för barnet. Det är mycket brådskande i detta historiska ögonblick med meningsfulla relationer som vi skulle kunna definiera som andligt faderskap, men även andligt moderskap eftersom denna roll som ledsagare inte är ett manligt privilegium eller något endast för präster. Det finns många duktiga nunnor, många ordenskvinnor, men även många kvinnliga och manliga lekmän som har stor erfarenhet att dela med sig av till andra personer. I denna bemärkelse är den andliga relationen en av de relationer som vi starkare måste återupptäcka i detta historiska ögonblick, utan att någonsin blanda ihop det med andra vägar av psykologisk eller terapeutisk karaktär.

Bland covidpandemins dramatiska konsekvenser har många fäder förlorat sina arbeten. Vad vill ni säga till dessa pappor som har det svårt?

Jag känner mig väldigt nära dessa familjers lidande och de fäder och mödrar som har särskilda svårigheter och som förvärrats framför allt på grund av pandemin. Jag tror inte att lidandet över att inte kunna ge sina barn mat, och över känna ansvar för andras liv, är lätt. I detta sammanhang går mina böner, min närhet och även hela kyrkans stöd till dessa personer, dessa sista. Men jag tänker också på de många fäder, mödrar och familjer som flyr från krig, som avvisas vid Europas gränser och på andra ställen, och som lever i situationer av smärta, orättvisa och som ingen tar på allvar eller som medvetet ignoreras. Jag skulle vilja säga till dessa fäder och mödrar att jag ser dem som hjältar, för att jag ser ett mod att riskera det egna livet i dem, av kärlek till sina barn och sin familj. Även Maria och Josef upplevde denna landsflykt och denna prövning då de flydde till ett okänt land på grund av Herodes våld och makt. Detta lidande ställer dem närmare just dessa bröder och systrar som lider av samma prövningar. Dessa fäder vänder sig tillitsfullt till helige Josef då de vet att han som far har upplevt samma sak och samma orättvisa. Och till alla dem och alla deras familjer vill jag säga: ni är inte ensamma! Påven kommer alltid ihåg dem och kommer så långt det är möjligt att fortsätta att ge dem en röst och glömmer inte bort dem.

13 januari 2022, 15:00