Angelus. Påven: De vise männens rikedom - att känna behov av frälsning

Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Torsdagen den 6 januari, Trettondedag jul, Herrens uppenbarelse för mänskligheten, uppmanade påven Franciskus pilgrimerna som hade samlats på Petersplatsen och alla världens troende att som de vise männen se upp mot stjärnan, vandra och falla ner inför Herren. Här följer påvens ord i helhet.

TRETTONDEDAG JUL - EPIFANIA-HERRENS UPPENBARELSE
PÅVEN FRANCISKUS
ANGELUS
Petersplatsen
torsdagen den 6 januari 2022

Kära bröder och systrar, goddag och glad festdag!

Idag, högtiden för Trettondedag jul, epifania, Herrens uppenbarelse, begrundar vi episoden med de vise männen (jfr Matt 2:1-12). De ger sig ut på en lång och tröttsam vandring för att hylla «judarnas nyfödde kung» (2). De vägleds av en stjärnas underbara tecken och när de äntligen kommer fram, ser de ett barn med sin mamma i stället för att finna något storslaget. De hade kunnat protestera: “Så lång väg och så stor uppoffring för att stå inför ett fattigt barn?”. Men de blir inte upprörda eller besvikna. Vad gör de? De faller ner på knä. «De gick in i huset – står det i evangeliet - och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom» (11).

Vi tänker på dessa vise män som kom långväga ifrån, och som var rika, bildade och kända, som faller ner och alltså bugar sig ner till marken för att hylla ett barn! Det verkar som en motsägelse. En så ödmjuk handling av så upplysta män förvånar. Att buga sig inför en inflytelserik person som visade tecken på makt och ära var vanligt på den tiden, och inte heller idag skulle det vara konstigt. Men det är inte en enkel sak inför Barnet i Betlehem. Det är inte lätt att hylla denna Gud, vars gudomlighet döljs och inte visar sig triumferande. Det betyder att ta emot Guds storhet som visar sig i det lilla: detta är budskapet. De vise männen sänker sig inför Guds aldrig tidigare hörda logik och tar emot Herren, inte som de hade föreställt sig honom, utan så som han är, liten och fattig.  Att de faller ner är tecknet på dem som lägger sina egna idéer åt sidan och ger plats åt Gud. Det krävs ödmjukhet för att göra detta.

Evangeliet insisterar på detta: det talar inte bara om att de vise männen hyllar, utan understryker att de faller ner och hyllar. Vi tar till oss denna fingervisning: att hylla hör ihop med att falla ner. Då de genomför denna handling tar de vise männen med ödmjukhet emot Honom som visar sig i ödmjukhet. Och det är så som man öppnar sig för att hylla Gud. Kistorna som de öppnar är bilden av deras öppna hjärtan: deras rikedom ligger inte i berömmelse eller framgång, utan i ödmjukheten och i att de anser sig vara behov av frälsning. Detta är förebilden de vise männen ger oss idag.

Kära bröder och systrar, om vi med våra idéer alltid står i centrum och tycker att vi kan skryta med något inför Gud, möter vi honom aldrig på djupet och lyckas aldrig hylla honom. Om vi inte låter anspråk, fåfänglighet, envishet och tävlingen att vara främst falla, slutar det med att vi kanske hyllar någon eller något, men inte Herren! Om vi i stället lämnar våra anspråk på självtillräcklighet och gör oss små inom oss, återupptäcker vi förundran över att hylla Jesus. För att hyllandet går genom hjärtats ödmjukhet: den som har begäret att gå om andra märker inte Herrens närvaro. Jesus går bredvid och ignoreras, som han ignorerades av många vid den tiden, men inte av de vise männen.

Bröder och systrar, då vi betraktar dem frågar vi oss idag: hur är det med min ödmjukhet? Är jag säker på att stoltheten inte hindrar min andliga utveckling? Denna stolthet som visas eller göms och som alltid hindrar hängivelsen till Gud… Jobbar jag på min foglighet för att vara tillgänglig för Gud och de andra, eller fokuserar jag alltid på mig själv och på mina krav, med en dold egoism, som är högmod? Kan jag lägga min åsikt åt sidan för att omfamna Guds och de andras? Och slutligen: ber och hyllar jag endast när jag behöver något eller gör jag det ständigt för att jag tror att jag alltid behöver Jesus? De vise männen började vandringen genom att se en stjärna, och de fann Jesus. De hade vandrat långt. Idag kan vi ta detta råd: se stjärnan och vandra. Sluta aldrig att vandra och glöm aldrig att titta på stjärnan. Detta är det viktiga rådet idag: se upp mot stjärnan och vandra.