Påven till den romerska kurian: Ödmjukhet är julens mysterium med ett ord

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Franciskus mötte den 23 december sedvanligt den romerska kurian inför julfirandet för en gemensam reflektion. I sitt tal fokuserade påven på vikten av ödmjukhet.

Ödmjukhetens styrka

Julens mysterium är Guds mysterium som kommer till världen genom ödmjukhetens väg; och denna tid verkar ha glömt bort ödmjukheten, eller så verkar den helt enkelt ha förpassats till en form av moralism, och tömts på den störande styrka den är utrustad med.

“Men om vi skulle uttrycka hela julens mysterium med ett ord, tror jag att det skulle vara ödmjukhet”, sa påven vidare. Konungarnas Konung kom inte till världen genom att dra till sig uppmärksamheten, förklarade han, utan Hans ingångsport var ödmjukheten som Han uppmanar oss att gå igenom.

Avslöja sin mänsklighet

Påven tog berättelsen om Naaman från Aram (2 Kung 5) som exempel. Tillsammans med berömmelse, styrka, aktning och ära tvingades han gå igenom en fruktansvärd tragedi: att insjukna i spetälska. ”Hans rustning, samma som ger honom berömmelse, täcker i själva verket en bräcklig, sårad och sjuk mänsklighet”. Naaman ödmjukade sig, klädde av sig och tvättade sig i Jordan och hans hud läktes och blev ren som ett barns, förklarade påven och sa:

Ödmjukheten i att avslöja sin mänsklighet, enligt Herrens ord, läker Naaman.

Berättelsen om Naaman påminner oss om att julen är den tid då var och en av oss måste ha modet att ta av oss rustningen, att kliva ur våra roller, socialt erkännande, glansen av den här världens härlighet och anta ... ödmjukhet.

Jesus påminner oss om de obekväma och förvirrande sanningen: Vad hjälper det att vinna hela världen om man sedan förlorar sig själv? (jfr Mark 8:36), sa påven och varnade för det som vanligtvis gör oss säkra, som vår position, liturgin, läran, religiositeten. Han påminde om sina ord i Evangeliets glädje (Evangelii gaudium) 96:

”Det här sättet att tänka ger också näring åt deras högfärd som nöjer sig med att ha ett minimum av makt och föredrar att vara general för en besegrad armé än bara en menig i en enhet som fortsätter att strida. Hur ofta fantiserar vi inte om storslagna, minutiöst planerade, apostoliska projekt, precis som besegrade generaler! Men det är att en historia av offer, av hopp och daglig kamp, av liv som givits till tjänst och trofast arbete, hur tröttande det än är, eftersom allt arbete är gjort i »vårt anletes svett«. Istället förspiller vi tid på att prata om »det som behöver göras« – på spanska kallar vi den synden »habriaqueísmo« – likt andliga lärare och experter på pastoralt arbete som undervisar från ovan. Vi hänger oss åt oändliga fantasier och förlorar kontakten med det verkliga livet och människors svårigheter”.

Jesus öppnar vägen

”Ödmjukhet är förmågan att, utan desperation, med realism, glädje och hopp bo i vår mänsklighet”, underströk påven.

Vi är alla kallade till ödmjukhet och att komma ihåg våra rötter och fruktsamt skapa nytt, för att annars insjuknar och försvinner vi, betonade påven. ”Jesus, som kommer till världen via ödmjukhetens väg öppnar en väg för oss, visar oss ett tillvägagångssätt och ett mål”.

Påven talade sedan om den synodala vägen som inleddes den 17 oktober och som kommer att pågå i ett par år. ”Även i detta fall i är det endast ödmjukhet som kan sätta oss i rätt tillstånd för att kunna mötas och lyssna, föra dialog och urskilja”. Påven varnade för en klerikalism och frestelsen att tänka sig en Gud som endast talar till vissa, medan andra bara måste lyssna och prestera. Han förklarade att synodaliteten är en stil som de alla bör omvända sig till och påminde om de tre nyckelorden som han uttryckte vid öppnandet av den synodala processen: kommunion, delaktighet och mission och som han bad kurian om att sträva efter.

Avslutningsvis önskade påven kurian och även sig själv att “låta oss själva evangeliseras av julens ödmjukhet, julkrubban, fattigdomen och det väsentliga i vilket Guds Son kom till världen”.