Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 27 oktober 2021 Allmänna audiensen 27 oktober 2021  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Galaterbrevet 13. Andens frukter

"Än idag är det många som söker religiös säkerhet snarare än den levande och sanne Guden, som koncentrerar sig på riter och föreskrifter hellre än att omfamna kärlekens Gud med hela sig själv". Det betonar påven Franciskus i sin trettonde katekes om Galaterbrevet, som han presenterade vid den allmänna audiensen onsdagen den 27 oktober 2021. Här följer påvens ord i helhet i översättning av Olle Brandt.

211027 Galaterbrevet 13. Andens frukter

Hela Paulus förkunnelse kretsar kring Jesus och hans påskmysterium. Aposteln Paulus säger själv att han är en som förkunnar Kristus, den korsfäste Kristus (jfr 1 Kor 2:2). När galaterna frestas att grunda sin religiositet på trohet mot föreskrifter och traditioner påminner han om kärnan i frälsningen och tron: Herrens död och uppståndelse. Det gör han genom att framställa realismen i Jesu kors. Han skriver: “Vem har förhäxat er? Ni har ju ändå fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst” (Gal 3:1). Vem har förhäxat er för att avlägsna dig från den korsfäste Kristus? Det är en svår stund för galaterna...

Än idag är det många som söker religiös säkerhet snarare än den levande och sanne Guden, som koncentrerar sig på riter och föreskrifter hellre än att omfamna kärlekens Gud med hela sig själv. Detta är de nya fundamentalisternas frestelse, de som skräms av vägen framför dem och som inte går framåt utan bakåt för så känner de sig tryggare: de söker Guds visshet, inte visshetens Gud. Därför ber Paulus galaterna att återvända till det väsentliga, till Gud som ger oss liv i den korsfäste Kristus. Det vittnar han om i första person: “Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Och mot slutet av brevet säger han: “jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors” (6:14).

Om vi tappar tråden i det andliga livet, om vi omges av tusen problem och bekymmer, då kan vi följa Paulus råd: vi ställer oss framför den korsfäste Kristus och börjar om från honom. Vi tar krucifixet i våra händer och håller det mot vårt hjärta. Eller så stannar vi upp i tillbedjan inför eukaristin, där Jesus är brödet som bryts för oss, den uppståndne korsfäste, Guds kraft som öser sin kärlek i våra hjärtan.

Och nu fortsätter vi följa Paulus och tar så ytterligare ett steg. Vi frågar oss: vad händer när vi möter den korsfäste Jesus i bönen? Det händer som skedde nedanför korset: Jesus överlämnar sin ande (jfr Joh 19:30), det vill säga han ger sitt liv. Och Anden, som springer fram ur Jesu påsk, är begynnelsen på det andliga livet. Det är han som förändrar vårt hjärta, inte vad vi gör, utan det är den Heliga Anden som förändrar vårt hjärta! Det är han som leder kyrkan, och vi är kallade att låta oss ledas av honom, som blåser vart han vill. Det var när de kunde konstatera att den Heliga Anden sänkte sig över alla och att dess nåd verkade utan att utesluta någon, som också de mest motsträviga apostlarna blev övertygade om att Jesu evangelium var riktat till alla och inte bara till några få privilegierade. Och de som söker visshet, de som söker den lilla gruppen, de som söker gångna tiders tydlighet, de avlägsnar sig från Anden och låter inte Andens frihet träda in i dem. Så får gemenskapen nytt liv genom den Heliga Anden; och det är alltid tack vare Anden som vårt kristna liv får näring och vår andliga kamp kan göra framsteg.

Den andliga kampen är en annat viktigt ämne i Galaterbrevet. Paulus beskriver två stridande fronter: å ena sidan “köttets gärningar”, i den andra “Andens frukter”. Vad är köttets gärningar? Det är beteenden som strider mot Guds Ande. Paulus kallar dem köttets gärningar men det betyder inte att vårt mänskliga kött är fel eller ont; tvärtom har vi sett hur han betonar realismen i det mänskliga kött som Kristus bar på korset! Kött är ett ord som syftar på människan enbart i hennes jordiska dimension, instängd i sig själv, i ett horisontellt liv, där man följer världsliga instinkter och stänger dörren för Anden, som lyfter upp oss och öppnar oss för Gud och nästan. Men köttet påminner också om att allt detta åldras, förgås och ruttnar, medan Anden ger liv. Paulus räknar så upp köttets gärningar, som handlar om ett egoistiskt bruk av sexualiteten, om magi som är avgudadyrkan, och sådant som skadar relationer människor emellan, som ”strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, maktkamp…” (Gal 5:19-21). Allt detta kan vi säga är frukter av köttet, av ett enbart mänskligt beteende, ”sjukt” mänskligt. För mänsklighet har också sina värden, men allt detta är sjukt mänskligt.

Andens frukter är tvärtom “kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22): det säger Paulus. I dopet har de kristna “iklätt sig Kristus” (Gal 3:27) och är därför kallade att leva så. Det kan vara en god andlig övning att läsa listan och Paulus och tänka på hur man själv beter sig, för att se om det stämmer, om vårt liv verkligen är i enlighet med den Heliga Anden, om det bär dessa frukter. Bär mitt liv dessa frukter av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning? De tre första som nämns är kärlek, glädje och frid: tack vare dem känner man igen en människa som bebos av den Heliga Anden. En människa som är i frid, som är full av glädje och som älskar: i dessa tre spår ser man Andens gärning.

Denna Paulus undervisning är en utmaning också för våra gemenskaper. Den som närmar sig kyrkan får ibland intrycket att stå inför en mängd bud och föreskrifter: men nej, detta är inte kyrkan! Det kan vara vilken förening som helst. Men man kan inte se skönheten i tron på Jesus Kristus om man utgår från alltför många bud och från en syn på moralen som utvecklas i många små bäckar och gör att man glömmer kärlekens ursprungliga fruktbarhet, som får sin näring av bön som ger frid och glädjefullt vittnesbörd. På samma sätt uttrycks Andens liv i sakramenten och får inte kvävas av en byråkrati som inte låter oss få tillgång till nåden hos Anden, som är den som utverkar hjärtats omvändelse. Vi själva, präster eller biskopar, gör ofta en massa byråkrati för att ge ett sakrament, för att ta emot folk, som därför säger: ”Nej, detta gillar jag inte” och ger sig av, och ofta ser de inte i oss Andens kraft som ger nytt liv och gör oss nya. Därför bär vi på ett stort ansvar: att förkunna den korsfäste och uppståndne Kristus med den kraft som kärlekens Ande blåser i oss. För det är bara denna kärlek som har kraft nog att locka och förändra människans hjärta.

 

30 oktober 2021, 11:04