Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid allmänna audiensen 30 juni 2021 Påven Franciskus vid allmänna audiensen 30 juni 2021 

Hela påvens katekes -Galaterbrevet 2. Paulus är en riktig apostel

"Detta är hans princip: att slå fast det nya i evangeliet som galaterna har fått av honom" - påven Franciskus fortsatte sin katekes om Galaterbrevet vid den allmänna audiensen 30 juni. Här följer påvens ord i helhet i översättning av Olle Brandt.

210630 Galaterbrevet 2. Paulus är en riktig apostel

Steg för steg tar vi oss in i Galaterbrevet. Vi har sett att dessa kristna har hamnat i en konflikt som gäller hur man skall leva sin tro. Aposteln Paulus inleder sitt brev med att påminna om deras kontakter i det förflutna, han beklagar att han är långt borta och betonar att hans kärlek till var och en av dem inte har förändrats. Men han påpekar ändå att han är mån om att galaterna skall följa rätt väg. Det är en faders omsorg om sina barn i tron. Det är klart och tydligt vad han vill: det är viktigt att slå fast det nya i evangeliet, som galaterna har mottagit genom hans förkunnelse, för att bygga en äkta identitet som grundval för tillvaron. Detta är hans princip: att slå fast det nya i evangeliet som galaterna har fått av honom.

Vi upptäcker genast att Paulus känner Kristi mysterium på djupet. Redan från början av sitt brev följer han inte den låga argumentation från dem som baktalar honom. Aposteln Paulus flyger högt och visar också oss hur man skall uppföra sig när det uppstår konflikter i gemenskapen. Först mot slutet av brevet blir det klart och tydligt att vad konflikten handlar om är omskärelsen, den främsta judiska traditionen. Paulus väljer vägen att gå på djupet, för vad som står på spel är evangeliets sanning och de kristnas frihet, som är en av dess beståndsdelar. Han stannar inte vid ytan på problemen eller konflikterna, som vi ofta gör för att genast finna en lösning som gör att vi kan inbilla oss att alla komma överens om en kompromiss. Paulus älskar Jesus och vet att Jesus inte är en människa och Gud för kompromisser. Det är inte så som evangeliet fungerar, och aposteln Paulus har valt den svåraste vägen. Han skriver: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud?” Han försöker inte komma överens med alla. Och han fortsätter: ”Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare” (Gal 1:10).

Först och främst känner Paulus att han måste påminna galaterna om att han är en riktig apostel men inte av egen förtjänst utan för att Gud har kallat honom. Han berättar själv om sitt kall och sin omvändelse när den uppståndne Kristus visade sig för honom under en resa till Damaskus (fr Apg 9:1-19). Det är intressant att se vad han säger om sitt liv för den händelsen: “Jag förföljde hänsynslöst Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder” (Gal 1:13-14). Paulus vågar hävda att i judendomen överträffade han alla, han var en verkligt ivrig farisé, “i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man” (Fil 3:6). Två gånger betonar han att han försvarade “traditionen från våra väder” och att han var en “lagtrogen jude”. Detta är Paulus historia.

Å ena sidan betonar han att han hänsynslöst förföljde kyrkan och att han var “en hädare och hänsynslös förföljare” (1 Tim 1:13). Han sparar inte på adjektiven när han beskriver sig själv. Å ena sidan betonar han Guds barmhärtighet mot honom, som låter honom genomgår en radikal förvandling, som alla känner till. Han skriver att han inte “haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. Det enda de hade hört var att ”’han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota’” (Gal 1:22-23). Han hade omvänt sig, han hade förändrats, hans hjärta hade förändrats. Paulus visar så att hans kallelse är äkta genom den otroliga kontrasten som uppstått i hans liv: från att förfölja de kristna för att de inte följde traditionen och lagen, kallades han till att bli apostel för att förkunna Jesu Kristi evangelium. Men vi ser att Paulus är fri: han är fri att förkunna evangeliet och han är också fri att bekänna sina synder. ”Sådan var jag”: det är sanningen som ger hjärtat frihet, Guds frihet.

När Paulus tänker tillbaka på sin historia fylls han av förundran och tacksamhet. Det är som om han ville säga till Galaterna att han kunde ha blivit allt utom en apostel. Redan som pojke fostrades han till att bli en oklanderligt lagtrogen jude, och omständigheterna hade lett honom till att bekämpa Kristi lärjungar. Men något oväntat hade hänt: med sin nåd hade Gud visat honom sin Son, som dött och återuppstått, för att han skulle förkunna honom bland hedningarna (jfr Gal 1:15-16).

Herrens vägar är verkligen outgrundliga! Det kan vi konstatera varje dag, men särskilt om vi tänker på de stunder då Herren har kallat oss. Vi får aldrig glömma när och hur Gud kom in i vårt liv: vårt hjärta och vår tanke måste minnas vårt möte med nåden, då Gud förändrade vår tillvaro. Inför Herrens väldiga gärningar frågar man sig ofta: hur är det möjligt att Gud använder en syndare, en bräcklig och svag människa, för att förverkliga sin vilja? Ändå finns det ingen slump, för allt har förberetts i Guds plan. Han väver vår historia, för var och en av oss, och det märker vi om vi svarar med förtröstan på hans frälsningsplan. Kallet medför alltid att vi sänds ut på ett uppdrag. Därför begärs det av oss att vi skall förbereda oss med allvar och minnas att det är Gud själv som sänder ut oss, det är Gud själv som bär oss med sin nåd. Bröder och systrar, låt oss ledas av denna insikt: nådens primat förvandlar tillvaron och gör den värd att tjäna evangeliet. Nådens primat överskyler alla synder, förvandlar hjärtat, förvandlar livet och visar oss nya vägar. Det får vi inte glömma!

03 juli 2021, 07:53