Sök

Vatican News

Påven till lutheranerna: Jesus följer med oss på vägen

Påven Franciskus tog emot representanter för Lutherska världssamfundet på audiens fredagen 25 juni i Vatikanen. I sitt tal uppmuntrade han alla som engagerar sig i dialogen mellan katoliker och lutheraner att oavbrutet be, tillsammans utföra välgörenhet och söka en större enhet.

Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Den ekumeniska vandringen fortsätter trots svårigheter, ”men vi är inte ensamma: Kristus följer med oss”. Påven Franciskus tog emot representanter för Lutherska världssamfundet i Vatikanen fredagen 25 juni och i sitt tal till dem mindes han sin apostoliska resa till Sverige 2016 och i synnerhet den ekumeniska bönen i Lunds domkyrka - (påvens predikan 31 oktober 2016 här). “Vid denna oförglömliga etapp – underströk han – upplevde vi försoningens evangeliska kraft och bekräftade att vi genom dialog och delat vittnesbörd inte längre är främlingar - inte längre främlingar, utan syskon.”

Bekänna tillsammans

I sitt improviserade tal observerade påven att “krisen hjälper oss att låta det som vi söker mogna. Från konflikt, som vi har upplevt under hundratals år, till gemenskap, som vi vill ha. För att göra detta försätter vi oss i en kris – en kris som är en Herrens välsignelse.”

Påven bad om böner för “återupprättandet av fullständig enhet bland kristna" och uttryckte hopp om att den gemensamma reflektionen över den Augsburgska bekännelsen inför 500-årsminnet, 25 juni 2030, av framtagandet av skriften kan hjälpa den ekumeniska vandringen. Som helige Johannes Paulus II underströk 25 juni 1980, sa påven, är den Augsburgska bekännelsen ett grundläggande dokument för tron och livet i den kristna lutherska kyrkan. Han påminde om att lutheraner och katoliker då vid 450-årsminnet bestyrkte: “Det som vi har bekräftat i Augsburgska bekännelsen som gemensam tro kan hjälpa oss att tillsammans bekänna denna tro på ett nytt sätt i vår tid och tillsammans bekänna det som förenar oss i tron”. Påven upprepade här aposteln Paulus ord: ”En enda kropp… ett enda dop. En enda Gud”.

“ny drivkraft till den ekumeniska resan, som är en Guds gåva och en oåterkallelig väg för oss”

En enda Gud

I dokumentets första artikel, underströk påven, förkunnar man “tron på en enda Gud i tre personer” och hänvisade till konciliet i Nicaea.

Den nicenska trosbekännelsen är ett bindande uttryck för tron, inte bara för katoliker och lutheraner, utan även för de ortodoxa syskonen samt för många andra kristna gemenskaper. Den är en gemensam skatt. Låt oss se till att 1 700-årsfirandet av detta stora koncilium, som kommer att hållas 2025, ger ny drivkraft till den ekumeniska resan, som är en Guds gåva och en oåterkallelig väg för oss.

Ett enda dop

Påven talade om att försoningens grund ligger i det enda dopet för syndernas förlåtelse.

Det heliga dopet är den ursprungliga gudomliga gåvan, som är grunden till alla våra religiösa ansträngningar och för allt engagemang för att uppnå full enhet. Ja, för att ekumeniken är inte en övning i kyrklig diplomati, utan en nådens vandring. Den bygger inte på mänsklig medling och överenskommelser, utan på Guds nåd, som renar minnet och hjärtat, övervinner stelhet och går mot en förnyad gemenskap: inte mot dåliga kompromissavtal eller försonande synkretismer, utan mot en försonad enhet i olikheterna. Mot denna bakgrund vill jag uppmuntra alla som deltar i den katolsk-lutherska dialogen att förtroendefullt fortsätta i oupphörlig bön, i utövandet av delad välgörenhet och i passionen för att söka uppnå en större enhet mellan Kristi kropps olika lemmar.

En enda kropp

Taizé-reglen, sa påven, har en fin uppmaning: “Ha passion för enhet i Kristi kropp”. ”Passionen för enheten – förklarade påven – mognar genom lidandet som man upplever inför sår som vi har tillfogat Kristi kropp”.

När vi känner smärta för de kristnas uppdelning, närmar vi oss den smärta som Jesus upplevde då han såg sina oeniga lärjungar - sina sönderslitna kläder (jfr Joh 19:23). Idag har ni gett mig en kalk med patena som kommer just från Taizés verkstäder. Jag tackar er för dessa gåvor, som för tankarna till vårt deltagande i Herrens passion. I själva verket lever även vi i en slags passion i dess dubbla betydelse: å ena sidan lidande, för att det ännu inte är möjligt att samlas kring samma altare; å andra sidan, iver för att tjäna enighetens sak, för vilken Herren bad och offrade sitt liv.

Kristus som följer med oss

Påven bad därför sin gäster att med passion fortsätta på vandringen från konflikt till kommunion.

Nästa etapp gäller förståelsen av kyrkans, ministeriets och eukaristins nära band. Det blir viktigt att med andlig och teologisk ödmjukhet titta på omständigheterna som ledde till splittring, i förtroendet att, om det är omöjligt att ångra de sorgliga händelserna från det förflutna, det är möjligt att läsa om dem inom en försonad historia. Er generalförsamling 2023 skulle kunna bli ett viktigt steg för att rena minnet och värdera de många andliga skatter som Herren har skänkt alla under seklerna. Kära bröder och systrar, vägen som går från konflikt till gemenskap är inte lätt, men vi är inte ensamma: Kristus följer med oss.

Ärkebiskop Musa: Försoningen har Jesu ansikte

Innan påven höll sitt tal sa ordförande för Lutherska världssamfundet ärkebiskop Panti Filibus Musa till påven: “För oss har försoningen ett ansikte: Jesus Kristus, och med Jesus vår medmänniskas ansikte. Guds kärlek leder oss mot vår medmänniska och tron blir aktiv i kärleken. I mötet med fattiga och dem som är bortglömda och utnyttjade av världen, upptäcker vi att Kristus kommer oss till mötes, når oss och gör oss till ett.” ”Lutheraner och katoliker försöker idag på globalt plan förstå hur de ska leva i Guds vilja, som gör oss till ett”.

 

 

26 juni 2021, 10:09