Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 23 juni 2021. Allmänna audiensen 23 juni 2021.  (Vatican Media)

Hela påvens katekes -Galaterbrevet 1. Inledning

Vid allmänna audiensen 23 juni inledde påven Franciskus en ny serie katekeser om Paulus undervisning i Galaterbrevet. Här följer katekesen i helhet översatt av Olle Brandt.

210623 Galaterbrevet 1. Inledning

Efter att under lång tid ha ägnat oss åt bönen, inleder vi idag en ny rad katekeser. Jag hoppas att denna vandring genom bönen hjälper oss att be litet bättre, litet mer. Idag skulle jag vilja reflektera över några frågor som aposteln Paulus tar upp i sitt brev till de kristna i Galatien. Det är ett viktigt brev, ja rentav avgörande, inte bara för att lära känna Paulus bättre utan framför allt för att ta itu med några frågor där han går på djupet och visar evangeliets skönhet. I detta brev berättar Paulus litet om sig själv, om sin omvändelse och hur han valde att ägna sitt liv åt att tjäna Jesus Kristus. Han tar också upp några frågor som är av stor vikt för tron, som frågan om friheten, nåden och hur man lever ett kristet liv, högaktuella frågor som rör vid många sidor av kyrkans liv i vår tid. Det är ett högaktuellt brev, som tycks vara skrivet för vår tid.

Det första som framträder i detta brev är hur mycket aposteln Paulus gjorde för evangelisationen. Han besökte gemenskaperna i Galatien åtminstone två gånger under sina missionsresor. Paulus skriver till de kristna i detta område. Vi vet inte exakt vilket område det gäller, och inte heller vet vi exakt när brevet skrevs. Vi vet att galaterna var ett forntida keltiskt folk som efter långa vandringar slog sig ned i det stora område i Anatolien vars huvudstad var Ankyra, dagens Ankara, Turkiets huvudstad. Paulus uppger bara att han blivit sjuk och därför blivit tvungen att stanna i området (jfr Gal 4:13). I Apostlagärningarna talar Lukas i stället om en mer andlig orsak. Han skriver att “de tog sedan vägen genom Frygien och Galatien eftersom den heliga anden hindrade dem från att förkunna ordet i Asien” (16:6). Det behöver inte vara någon motsägelse i detta. Snarare visar det att evangelisationens vägar inte alltid beror på vår vilja och våra planer, utan att den kräver av oss att vi skall låta oss formas och följa andra oförutsedda vägar. Idag hälsade jag på en familj som är här ibland er. De sade att de måste lära sig lettiska och något annat språk, för de skall resa som missionärer till dessa länder. Också idag sänder Anden ut många missionärer som lämnar sitt fosterland och beger sig till andra länder för att missionera. Men vad vi ser är att i sin outtröttliga evangelisationsverksamhet lyckades Paulus grunda flera små gemenskaper här och var i Galatien. När Paulus kom till en stad eller en region var det första han gjorde inte att bygga en stor katedral. Han grundade små gemenskaper som utgör surdegen för vår tids kristna kultur. Han började med att skapa små gemenskaper. Och dessa små gemenskaper växte och gjorde framsteg. Också idag tillämpas denna pastorala metod i alla missionsområden. Förra veckan fick jag ett brev från en missionär i Papua Nya Guinea. Han skrev att han förkunnar evangeliet i urskogen för människor som inte ens visste vem Jesus Kristus var. Är det inte fantastiskt! Man börjar med att grunda små gemenskaper. Också idag är detta metoden man använder för den första evangelisationen.

Det vi lägger märke till är Paulus själavårdande omsorg som är en brinnande eld. Efter att ha grundat dessa kyrkor märker han en stor fara som hotar deras växt i tron. Herden är som pappa eller mamma som omedelbart förstår när barnen är i fara. De växer och möter faror. Någon sade: ”Gamarna kommer och gör ett blodbad i gemenskapen”. Några kristna som kom från judendomen hade infiltrerat gemenskapen och började så teorier som stred mot Paulus undervisning och rentav svartmålade honom. De börjar med att lära ut ”ja till detta, nej till detta”, och sedan svartmålar de aposteln. Så gör de i alla tider: de underminerar apostelns auktoritet. Det är ett urgammalt tillvägagångssätt, att träda fram som de enda som besitter sanningen – de rena – och att förminska och ibland också svartmåla det arbete som andra utför. Dessa Paulus motståndare hävdade att också hedningarna måste omskäras och leva enligt den mosaiska lagens regler. De återvänder till tidigare sedvanor, som evangeliet hade lämnat bakom sig. Galaterna borde alltså avstå från sin kultur för att underkasta sig normer, föreskrifter och sedvänjor som var typiska för judarna. Inte nog med det. Dessa motståndare hävdade att Paulus inte var någon riktig aposteln och därför inte hade någon auktoritet för att förkunna evangeliet. Och det är något vi ofta ser, både i kristna gemenskaper eller stift: man börjar baktala kyrkoherden eller biskopen. Det är den ondes väg, för människor som splittrar, som inte förmår bygga upp. Och här i Galaterbrevet ser vi detta tillvägagångssätt.

Galaterna är i kris. Vad skulle de göra? Lyssna till och följa vad Paulus förkunnat för dem, eller hörsamma de nya predikanter som anklagade honom? Det är lätt att gissa den ovisshet som måste ha fyllt deras hjärtan. Att ha lärt känna Jesus och trott på det frälsningsverk som förverkligades med hans död och uppståndelse var för dem början på ett nytt liv, ett liv i frihet. De hade slagit in på en väg som äntligen lät dem vara fria, trots att deras historia präglats av många former av våldsamt slaveri, inte minst det som tvang dem att underkasta sig kejsaren av Rom. Inför dessa nya predikanters kritik känner de sig därför förvirrade och osäkra på hur de skulle bete sig. ”Vem har rätt? Paulus eller dessa som nu kommer och lär ut helt andra saker? Vem skall jag följa?” Mycket stod på spel!

Denna situation liknar vad många kristna får erfara i vår tid. Också idag finns det nämligen predikanter som sprider oro i gemenskaperna, särskilt genom nya media och kanaler. Vad de gör är inte i första hand att förkunna evangeliet om Gud som älskar människan i den korsfäste och uppståndne Jesus. I stället slår de envetet fast vilket som är det bästa sättet att vara kristen, för de är sanningens beskyddare. Med kraft hävdar de att den sanna kristendomen är den som de är knutna till, som ofta identifieras med former från det förflutna, och att lösningen på dagens kriser är att gå tillbaka för att inte förlora den sanna tron. Också idag, som då, finns alltså frestelsen att stänga in sig i vissheter från forntidens traditioner. Men hur kan vi känna igen dessa människor? Ett av spåren av hur de arbetar är stelheten. Evangeliets förkunnelse gör oss fria och glada, men dessa människor är stela. De är alltid stela: man måste göra så här, man måste göra så där... Stelhet är vad som umärker dessa människor. Att följa aposteln Paulus undervisning i Galaterbrevet skall hjälpa oss att förstå vilken väg vi skall följa. Den väg som aposteln Paulus pekar ut är den korsfäste och uppståndne Jesus befriande och ständigt nya väg. Det är en väg som handlar om förkunnelse genom ödmjukhet och broderskap, de nya predikanterna vet inte varken vad ödmjukhet eller broderskap är; en väg av saktmodig och lydig förtröstan, de nya predikanterna vet inte vad saktmod eller lydnad är. Och denna saktmodiga och lydiga väg går framåt i visshet om att den Heliga Anden verkar i alla kyrkans tidevarv. I sista hand är det tron på den Heliga Andens närvaro i kyrkan som skall leda oss framåt och rädda oss.

 

25 juni 2021, 10:39