Sök

Vatican News
Påven Franciskus allmänna audiensen 9 juni 2021 Påven Franciskus allmänna audiensen 9 juni 2021  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 37. Uthållighet i kärlek

I sin näst sista katekes om bönen talade påven Franciskus om uthållighet i bön. Här följer påvens ord i översättning av Olle Brandt.

210609 Bönen 37. Uthållighet i kärlek

I denna den näst sista katekesen om bön skall vi tala om uthållighet i bön. Det är något som bibeln uppmanar oss till, ja det är rentav en befallning. Den ryske pilgrimens andliga vandring inleds när han stöter på ett citat av Paulus i Första Thessalonikerbrevet: ”be ständigt och tacka hela tiden Gud” 5:17-18). Apostelns ord gör stort intryck på mannen, som undrar hur det är möjligt att be ständigt, med tanke på att vårt liv är uppdelat i många olika stunder, som inte alltid gör det möjligt att koncentrera sig. Utifrån denna fråga inleds hans sökande, som leder honom till att upptäcka vad som kallas hjärtats bön. Den består i att med tro upprepa orden “Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare!” Det är en enkel men mycket vacker bön. En bön som med tiden anpassar sig till andhämtningens rytm och så kan fortsätta under hela dagen. Man slutar aldrig att andas, inte ens när man sover; och bönen är livets andhämtning.

Men hur är det möjligt att alltid befinna sig i bön? Katekesen erbjuder oss många bra citat från andlighetens historia, som betonar hur viktigt det är med ständig bön som mittpunkt för den kristna tillvaron. Jag skall här fästa uppmärksamheten på några av dem.

Munken Evagrios av Pontos säger: “Vi har inte beordrats att arbeta, vaka eller fasta ständigt – nej, detta har vi inte beordrats -, men ständig bön är en lag för oss” (nr 2742). Hjärtat i bön. Det finns alltså en glöd i det kristna livet som aldrig får slockna. Det är ungefär som den heliga elden som bevarades i antikens tempel, som brann ständigt och som prästerna hade till uppgift att hålla vid liv. Också i oss måste det finnas en helig eld, som brinner ständigt och som inget kan släcka. Och det är inte lätt, men så måste det vara.

Den helige Johannes Chrysostomos, en annan herde som var uppmärksam på det konkreta livet, predikade så här: “Också på marknaden eller under en ensam promenad kan man be ofta och med glöd. Det är möjligt också i affären, både medan ni köper och säljer, eller när ni lagar mat” (nr 2743). Små böner: “Herre, förbarma dig över oss”, “Herre, hjälp mig”. Bönen är alltså ett slags notlinjer, där vi skriver vårt livs melodi. Den står inte i motsats till vardagens verksamhet, den stör inte våra olika plikter och tider, tvärtom är den en plats där allt vi gör finner sin mening, sin orsak, sin frid.

Visst, det är inte lätt att förverkliga detta. En pappa och en mamma har tusen saker att göra och kanske saknar den tid då det var lätt att fina tider och platser för att be. Sedan kommer barnen, arbetet, familjeplikter, föräldrarna som blir gamla… Man får intrycket att man inte hinner med allt. Då är det bra att tänka på att Gud, vår fader, som måste ta hand om hela världsalltet, alltid kommer ihåg var och en av oss. Därför måste också vi alltid komma ihåg honom!

Sedan kan vi tänka på att det kristna klosterväsendet alltid har satt stort värde på arbetet, inte bara för den moraliska plikten att försörja sig själv och andra, utan också för ett slags jämvikt, en inre jämvikt: det är riskabelt för människan att bara odla ett enda abstrakt intresse och förlora kontakten med verkligheten. Arbetet hjälper oss att hålla kontakten med verkligheten. Munkens knäppta händer bär på de valkar man får när man arbetar med hacka och spade. När Jesus i Lukasevangeliet (jfr 10:38-42) säger till Marta att det viktigaste är att lyssna till Gud, så vill han inte alls se ned på de uppgifter som hon utförde med stor omsorg.

I människan är allt binärt, det finns två av allt: vår kropp är symmetrisk, vi har två armar, två ögon, två händer… Så är det också med arbete och bön; de kompletterar varandra. Bönen är alltings andhämtning och är ett slags livgivande bakgrund till arbetet, också i stunder då man inte ber med ord. Det är omänskligt att låta sig uppslukas av arbetet så mycket att man inte längre finner tid för bön.

På samma gång är det inte bra med bön som avlägsnar oss från livet. En bön som avlägsnar oss från det konkreta livet blir spiritualism, eller ännu värre, ritualism. Låt oss minnas att när Jesus visat lärjungarna sin härlighet på berget Tabor ville han inte förlänga denna stund av hänryckning. Han gick ned från berget med dem och återvände till vardagen. För den erfarenheten skulle stanna i deras hjärtan som ljus och kraft för deras tro; också ljus och kraft för de dagar som skulle komma: lidandets dagar. De stunder som ägnas åt att vara med Gud ger liv åt tron, som hjälper oss i det konkreta livet, och tron i sin tur när ständigt bönen. I detta kretslopp av tro, liv och bön håller man lågan brinnande hos den kristna kärlek som Gud förväntar sig av oss.

Och låt oss upprepa denna enkla bön som är så bra att upprepa hela dagen, alla tillsammans: “Herre Jesus, Guds son, förbarma dig över mig syndare”.

 

11 juni 2021, 07:51