Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 7 oktober 2020 Allmänna audiensen 7 oktober 2020  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 9. Elias bön

"Bibelns sidor låter oss gissa att också Elias tro gjorde framsteg. Också han växte i bönen, han förfinade den litet i taget". I sin nionde katekes om bönen, vid allmänna audiensen 7 oktober 2020, talade påven Franciskus om Elias bön. Här följer påvens ord i översättning av Olle Brandt.

201007 Bönen 9. Elias bön

Idag återvänder vi till katekeserna om bönen, som vi avbröt för en rad katekeser om omsorg om miljön, och som vi nu tar upp igen; och vi möter nu en av de mest intressanta personerna i hela bibeln: profeten Elia. Han överskrider sin tids gränser och vi han skönja hans närvaro också i några episoder i evangelierna. Vi finner honom vid Jesu sida tillsammans med Mose vid förklaringen (jfr Matt 17:3). Jesus själv nämner honom för att ge trovärdighet åt Johannes Döparens vittnesbörd (jfr Matt 17:10-13).

I bibeln uppträder Elia plötsligt, på ett mystiskt sätt. Han kommer från helt obetydlig liten by (jfr 1 Kung 17:1); och till sist lämnar han scenen, i sin lärjunge Elishas åsyn, på en vagn av eld som bär honom upp till himlen (jfr 2 Kung 2:11-12). Han är alltså en man utan exakt ursprung och framför allt utan slut, som lyfts upp till himlen: därför förväntade man sig att han skulle komma tillbaka före Messias ankomst, som en förelöpare. Så förväntade man sig Elias återkomst.

Den Heliga Skrift beskriver Elia som en man med en ren tro. Hans namn, som kanske betyder “Jahvé är Gud”, rymmer hans uppdrags hemlighet. Så är han under hela sitt liv: en hederlig människa som inte förmår sänka sig till låga kompromisser. Hans symbol är elden, bilden för Guds renande makt. Han prövas hårt och förblir trogen. Han är förebilden för alla troende människor som får uppleva prövningar och lidanden, men som inte sviker de ideal de fötts för.

Bönen är den lymfa som ger oavbruten näring åt hans tillvaro. Därför är han en av de personer som är särskilt viktiga för klosterlivstraditionen, och några har rentav valt honom som andlig fader för det gudsvigda livet. Elia är en gudsman, som reser sig för att försvara den högstes primat. Men också han är tvungen att brottas med sina egna svagheter. Det är svårt att säga vilka erfarenheter som blev viktigast för honom: när han besegrade de falska profeterna på berget Karmel (jfr 1 Kung 18:20-40), eller den stund av förvirring när han konstaterar att ”jag är inte bättre än mina fäder” (jfr 1 Kung 19:4). I den bedjande människans själ är känslan av svaghet dyrbarare än de stunder då man upphöjer sig själv och tycker att livet är en rad segrar och framgångar. I bönen sker alltid detta: somliga stunder av bön lyfter upp oss och ger oss entusiasm, medan andra stunder av bön präglas av lidande, torrhet, prövning. Bönen är sådan: att låta sig bäras av Gud, och att också låta sig plågas av svåra situationer och prövningar. Detta är något som man finner i många andra bibliska kall, också i Nya Testamentet, vi kan exempelvis tänka på Petrus och Paulus. Också deras liv var sådant: stunder av upphöjelse och stunder av fall och lidande.

Elia är en man som lever ett både kontemplativt och aktivt liv. Han engagerar sig i sin tids händelser och kritiserar kungen och drottningen när de lät döda Navot för att lägga beslag på hans vingård (jfr 1 Kung 21:1-24). Vi behöver verkligen troende, ivriga kristna, som handlar med Elias mod inför människor i ledande ansvarsställningar, och säger: “Så får man inte göra! Detta är mord!” Vi behöver Elias anda. Han visar oss att det inte får finnas någon splittring i livet hos den människa som ber. Man står inför Herren och går de syskon till mötes dit han sänder oss. Bön är inte att stänga in sig med Herren för att sminka själen: nej, detta är inte bön, detta är att låtsas be. Bön är att möta Gud och låta honom sända oss att tjäna våra syskon. Bönens prövosten är den påtagliga kärleken till nästan. Och viceversa: de troende är verksamma i världen först efter att ha bett i tystnad; annars blir deras gärning impulsiv, urskillningslös, och de springer fram och tillbaka utan mål. De troende gör så och begår många orättvisor för de har inte först gått till Herren för att be och urskilja vad det skall göra.

Bibelns sidor låter oss gissa att också Elias tro gjorde framsteg. Också han växte i bönen, han förfinade den litet i taget. Guds ansikte blev klarare för honom under vandringens gång. Tills han nådde höjdpunkten i den enastående erfarenheten, då Gud visar sig för Elia på berget (jfr 1 Kung 19:9-13). Han visar sig inte i den starka stormen, inte i jordskalvet eller elden, utan i “ett stilla sus” (vers 12). Eller, som en annan översättning säger som avspeglar denna erfarenhet: i en tråd av ljudande tystnad. Så visar sig Gud för Elia. Det är med detta ödmjuka tecken som Gud meddelar sig med Elia, som i den stunden är en profet på flykt som har förlorat sin frid. Gud möter en trött man, en man som trodde sig ha misslyckats på alla håll, och med det stilla suset, med den tråden av ljudande tystnad låter Gud lugn och frid återvända till hans hjärta.

Detta är historien om Elia, men den verkar vara skriver för oss alla. Somliga kvällar kan vi känna oss meningslösa och ensamma. Det är då som bönen kommer och knackar på vårt hjärtas port. Vi kan alla ta upp en flik av Elias mantel, så som hans lärjunge Elisha tog upp hans fallna mantel. Och även om vi har gjort något fel, eller om vi känner oss hotade eller rädda, så kan vi återvända till Gud i bön, och då skall också lugn och frid återvända som genom ett under. Detta är vad Elias förebild lär oss.

17 juni 2021, 13:10