Hela påvens katekes - Bönen 32. Kontemplativ bön

210505 Bönen 32. Kontemplativ bön

Vi fortsätter katekeserna om bönen, och i den här katekesen tänkte jag tala om kontemplativ bön.

Människans kontemplativa dimension är på sätt och vis som livets ”salt”, och då talar vi inte ännu om kontemplativ bön. Man kan kontemplera eller betrakta solen som går upp på morgonen, eller träden som grönskar på våren: man kan kontemplera när man lyssnar till musik eller fågelsång, läser en bok, betraktar ett konstverk eller det mästerverk som är människans ansikte…När  Carlo Maria Martini sändes som biskop till Milano kallade han sitt första herdabrev ”Livets kontemplativa dimension”. I en stor stad kan man säga att allt är konstgjort och funktionellt, och den som lever där riskerar att förlora förmågan till kontemplation. Att kontemplera är inte i första hand något man gör utan att sätt att vara: att vara kontemplativ.

Att vara kontemplativ, att vara skådande, beror inte på ögonen utan på hjärtat. Här kommer bönen in bilden som en akt av tro och kärlek, som ”andning” i vår relation till Gud. Bönen renar hjärtat, men också blicken, och låter oss se verkligheten ur ett annat perspektiv. Katekesen beskriver hur bönen förvandlar hjärtat med ett berömt citat av den helige kyrkoherden i Ars: ”Kontemplation är trons skådande av Jesus. Under den helige kyrkoherden Jean Marie Vianneys tid i Ars sade en bonde som bad framför tabernaklet ’Jag ser på honom och han ser på mig’. […] Hans anletes ljus upplyser vårt hjärtas ögon och låter oss se allt i ljuset av hans sanning och medlidande med alla människor” (Katolska kyrkans katekes nr 2715). Allt föds där, i ett hjärta som känner sig skådat med kärlek. Då ser man på verkligheten med nya ögon.

“Jag ser på honom och han ser på mig!” Så är det: i den innerligaste av alla böner, i kärleksfull kontemplation, behövs inte många rod: det räcker med en blick, det räcker att vara övertygad om att vårt liv är omgivet av en stor och trogen kärlek som inget någonsin skall kunna skilja oss från.

Jesus var en läromästare i denna blick. I hans liv saknades aldig de tider, rum, tystnader, den kärleksfulla gemenskap som låter tillvaron undgå att förödas av de oundgängliga prövningarna, och tvärtom låter tillvaron bevara sin skönhet orörd. Hans hemlighet var relationen till den himmelske Fadern.

Vi kan tänka på förklaringen på berget Tabor. Evangelierna placerar denna händelse i en kritisk stund i Jesu uppdrag, när han ifrågasätts och förskjuts allt mer Rentav bland hans lärjungar är det många som inte förstår honom och ger sig av; en av de tolv planerar att förråda honom. Jesus börjar tala öppet om det lidande och den död som väntar honom i Jerusalem. Det är i detta sammanhang som Jesus stiger på på ett högt berg med Petrus, Jakob och Johannes. Markusevangeliet berättar: ”Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder” (9:2-3). Just när Jesus möts av oförståelse, då hans lärjungar går sin väg och överger honom för att de inte förstår honom, just när allt verkar mörkna i en virvel av missförstånd, där strålar ett gudomligt ljus Det är Faderns kärleks ljus, som fyller Sonens hjärta och förklarar hela hans person.

En del andliga mästare i det förflutna såg kontemplation som motsatsen till aktion. De lovprisade de kallelser som flyr från världen och dess problem för att ägna sig helt och hållet åt bön. Men hos Jesus, i hens person och i evangelierna, finns det ingen motsättning mellan kontemplativt och aktivt liv, nej. En sådan motsättning kanske kommer av påverkan från någon nyplatons filosof, men det är en dualism som inte hör till det kristna budskapet.

Det finns ett enda stort kall i evangelierna, och det är kallet att följa Jesus på kärlekens väg. Detta är höjdpunkten, detta är mittpunkten för allt. I den bemärkelsen har kärlek och kontemplation samma innebörd, de säger samma sak. Den helige Johannes av Korset sade att en liten gärning av kärlek är bättre för kyrkan än alla andra gärningar tillsammans. Det som föds av bön och inte av vårt jags anspråksfullhet, det som renas av ödmjukheten, även om det är en fördold kärleksgärning i det tysta, det är det största underverk som en kristen kan göra. Och detta är den kontemplativa bönens väg: jag ser på Honom, och Han ser på mig! Denna kärleksgärning i tyst dialog med Jesus är något som verkligen är bra för kyrkan.