Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 21 april 2021 Allmänna audiensen 21 april 2021  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 30. Muntlig bön

"Fall inte ned i högmodet att se ned på muntlig bön. Det är enkla människors bön, den som Jesus har lärt oss: Fader vår, som är i himmelen…". Påven Franciskus fokuserade i sin trettionde katekes om bönen på muntlig bön. Här följer hela katekesen i översättning av Olle Brandt.

210421 Bönen 30. Muntlig bön

Bön är dialog med Gud. På sätt och vis för varje skapad varelse en dialog med Gud. I människan blir bönen till ord, åkallan, sång, dikt... Guds Ord har blivit kött, och i varje människas kött återvänder ordet till Gud i bönen.

Orden är våra skapelser men också våra mödrar, och på sätt och vis formar de oss. Orden i en bön hjälper oss att gå oskadda genom en mörk dal, de leder oss till gröna ängar och lugna vatten, de dukar ett bord för oss i våra fienders åsyn, som psaltarpsalmen lär oss att säga (jfr Ps 23). Ord springer fram ur känslor, men det är också tvärtom, när ord formar känslor. Bibeln lär människan att göra så att allt kommer upp i ordets ljus, att inget mänskligt skall uteslutas eller censureras. Särskilt farligt är det om lidandet förblir övertäckt och instängt i vårt inre… Ett lidande som är instängt i oss, som inte får komma till uttryck, kan förgifta själen; det är livsfarligt.

Därför lär oss den heliga skrift att be också med djärva ord. Bibelns författare vill inte ljuga om människan. De vet att hennes hjärta också hyser föga uppbyggliga känslor, ja rentav hat. Ingen av oss föds som helgon, och när dessa onda känslor knackar på vårt hjärtas dörr måste vi förmå avväpna dem med bön och med Guds ord. I psaltarpsalmerna finner vi väldigt hårda ord om fienderna – ord som andliga läromästare lär oss syftar på djävulen och på våra synder-; och ändå är de ord som hör till människans verklighet och som har hamnat i den heliga skrifts flod. De står där för att vittna om att om det inför våldet inte fanns ord som kan avväpna onda känslor och leda dem så att de inte skadar, då skulle hela världen översvämmas av det.

Människans första bön är alltid ord som upprepas. Först rör sig alltid läpparna. Även om alla vet att man inte måste upprepa ord för att be, så är bön med uttalade ord den säkraste och en som man alltid kan utöva. Känslor kan vara ädla men är alltid oförutsägbara. Ibland fylls man av tröst, som andra dagar tycks avdunsta helt och hållet. Hjärtats bön är hemlighetsfull och gömmer sig ibland. Läpparnas bön finns däremot alltid tillhanda, vare sig man viskar den eller ber den i kör. Den är nödvändig som händernas arbete. Katekesen säger så här: ” Den muntliga bönen är nödvändig för ett kristet liv. Lärjungarna som fann sin mästares tysta bön tilldragande får av honom lära sig en muntlig bön: Fader vår” (nr 2701).”Lär oss be”, säger lärjungarna till Jesus, och Jesus lär dem en muntlig bön: Fader vår .Och i den bönen finns allt.

Vi borde alla ha ödmjukheten hos somliga gamla människor som kanske inte längre hör så bra och när de är i kyrkan läser halvhögt de böner de lärt sig som barn och så fyller kyrkorummet med mummel. Det är en bön som inte stör tystnaden utan vittnar om trohet mot plikten att be under ett helt liv utan att någonsin svika. Dessa bedjande med sin ödmjuka bön är ofta församlingarnas stora förebedjare. De är som ekar vars krona växer varje år och kan ge skugga åt allt fler människor. Bara Gud vet när och hur mycket deras hjärta var med i bönerna de läste. Säkert har också dessa människor fått genomlida nätter och stunder av tomrum. Men man kan alltid vara trogen den muntliga bönen. Den är som ett ankare: man tar tag i dess kedja får att stanna där troget vad som än må hända.

Vi kan alla lära oss något av den ryske pilgrimen i en berömd andlig bok som lärde sig att be genom att oändligt många gånger upprepa samma bön: “Jesus, Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss, syndare!” (jfr KKK nr 2616; 2667). Han upprepade bara dessa ord. Om det sedan kommer nådegåvor i hans liv, om bönen en dag blir så varm att han erfar Rikets närvaro här mitt ibland oss, om hans blick förvandlas till ett barns blick, så är det för att han envetet bad denna enkla kristna bön. Till sist blir den en del av hans andning. Berättelsen om den ryske pilgrimen är intressant: det är en bok som alla kan läsa. Jag råder er att läsa den: den kan hjälpa er att förstå vad muntlig bön är.

Därför skall vi inte se ned på muntlig bön. Någon säger kanske: “Det är något för barn, för okunniga; jag söker efter mental bön, meditation, att göra mig tom inuti för att Gud skall komma”. Men fall inte ned i högmodet att se ned på muntlig bön. Det är enkla människors bön, den som Jesus har lärt oss: Fader vår, som är i himmelen… De ord vi uttalar tar oss i handen; i somliga stunder återuppväcker de smaken, de väcker också de sömnigaste hjärtan; de väcker känslor som vi hade glömt, de tar oss i handen och leder oss till erfarenhet av Gud. Och framför allt de de enda som säkert riktar de böner till Gud som han vill höra. Jesus har inte lämnat oss i dimman. Han sade: “Så skall ni be!” Och så lärde han oss bönen Fader vår (jfr Matt 6:9).

23 april 2021, 14:42