Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 14 april 2021 Allmänna audiensen 14 april 2021  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 29. Kyrkan som läromästare i bön

Fostra till bön och föra vidare trons lampa genom bönens olja - detta är kyrkans roll. Påven Franciskus fokuserade på detta i sin 29:e katekes om bönen 14 april. Här följer hela påvens katekes i översättning av Olle Brandt.

210414 Bönen 29. Kyrkan som läromästare i bön

Kyrkan är en stor böneskola. Många av oss har fått lära sig att stava sig igenom sina första böner medan de satt i knät på sina föräldrar eller mor- och farföräldrar. Kanske minns vi hur mamma eller pappa lärde oss att be en bön innan vi gick och lade oss. Dessa stunder då familjen samlas är ofta stunder då barnen anförtror föräldrarna någon hemlighet, och föräldrarna kan dem råd som inspireras av evangelierna. När man växer upp får man sedan möta andra vittnen och läromästare i bön (jfr Katolska kyrkans katekes nr 2686-2687). Låt oss minnas dem!

Livet i en församling och i varje kristen gemenskap får sin rytm av liturgins och den gemensamma bönens tider. Den gåva som vi som barn tog emot på ett anspråkslöst sätt märker vi nu är ett stort arv, ett oerhört rikt arv, och att det alltid finns så mycket mer att lära sig om erfarenheten av att be (jfr ibid. nr 2688). Trons dräkt är inte stärkt, den utvecklas med oss; den är inte stel, den växer, också genom stunder av kris och återuppståndelse; ja man kan inte växa utan stunder av kris, för krisen låter dig växa; att genomgå en kris är nödvändigt för att kunna växa. Och trons andhämtning är bönen: vi växer i tron i en mån vi lär oss att be. När vi genomgår somliga erfarenheter i livet märker vi att vi aldrig skulle ha klarat av dem utan tron och att bönen var vår styrka. Inte bara vår personliga bön utan också bönen från våra bröder och systrar och från den gemenskap som har följt oss och stöttat oss, från människor som känner oss, människor som vi ber att de skall be för oss.

Också därför finns det i kyrkan en ständig blomstring av grupper som ägnar sig åt bön. Somliga kristna känner rentav kallet att göra bönen till sina dagars huvudsakliga verksamhet. I kyrkan finns det kloster och konvent, eremitage, där det bor människor som vigt sig åt Gud, platser som ofta blir centrum för andlig utstrålning. De är bedjande gemenskaper som utstrålar andlighet. De är små oaser där man tar del av en intensiv bön och där en syskongemenskap byggs upp dag för dag. De är levande celler, inte bara i kyrkans vävnad utan också i samhällets. Det räcker att tänka på den roll som klosterväsendet spelande för den europeiska kulturens födelse och uppväxt, och också i andra kulturer. Att be och arbeta i gemenskap låter världen gå vidare. Det är en motor.

Allt i kyrkan föds ur bönen, och allt växer tack vare bönen. När fienden, den onde, vill bekämpa kyrkan, gör han det först och främst genom att försöka torka ut dess källor och hindra den från att be. Det ser vi i somliga grupper som kommer överens om att arbeta för reformer i kyrkan och förändringar i kyrkans liv… där finns organisationer, där finns media som informerar alla… men bönen ser man ingenstans, de ber inte. “Vi måste förändra det ena eller det andra, vi måste fatta ett svårt beslut…” Intressant förslag, men bara i diskussionen och i media, men var är bönen? Bönen är den som öppnar porten för den Heliga Anden, den som ger inspiration för att gå vidare. Förändringar i kyrkan utan bön är inga kyrkans förändringar, det är gruppernas förändringar. Och som jag sade, när fienden vill bekämpa kyrkan gör han det först och främst genom att torka ut dess källor, genom att hindra den från att be, och genom att göra så att dessa andra förslag läggs fram. Om bönen upphör verkar allting fungera som vanligt ett tag, men efter ett tag märker kyrkan att den har blivit ett tomt skal, att den har förlorat sin bärande axel, att den inte längre har tillgång till värmens och kärlekens källa.

Heliga män och kvinnor lever inte ett lättare liv än andra, tvärtom har de också sina egna problem och dessutom möter de ofta motstånd. Men deras kraft ligger i bönen, som de alltid öser ur moder kyrkans outtömliga brunn. Med bönen ger de näring åt trons låga, som man gjorde med oljan i oljelamporna. Och så går de framåt i tro och hopp. Helgonen, som inte är mycket värda i världens ögon, är i själva verket de som bär upp den, inte med pengar och makt som vapen, inte med media och kommunikation och så vidare, utan med bönens vapen.

I Lukasevangeliet ställer Jesus en dramatisk fråga som alltid gör oss fundersamma: “Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:8), eller skall han bara finna organisationer, som en grupp av “trons företagare”, väl organiserade, som ägnar sig åt välgörenhet, allt möjligt… eller skall han finna någon tro? “Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”  Denna fråga ställer han efter en liknelse som visar hur viktigt det är att be uthålligt utan att tröttas (jfr vers 1-8). Vi kan dra slutsatsen att trons lampa alltid skall brinna på jorden så länge bönens olja finns där. Kyrkans sanna tros lampa skall alltid brinna så länge trons bönens olja finns där Det är den som låter tron gå vidare, som låter vårt fattiga, svaga och syndiga liv gå vidare, bönen låter det gå vidare i trygghet. Det är en fråga som vi kristna måste ställa oss: ber jag? Ber vi? Hur ber jag? Som en papegoja eller ber jag med hjärtat? Hur ber jag? Ber jag viss om att jag är i kyrkan och ber jag med kyrkan, eller ber jag enligt mina egna föreställningar och gör jag mina egna föreställningar till bön? Detta är en hednisk kyrka, ingen kristen kyrka. Jag upprepar: vi kan dra slutsatsen att trons lampa alltid skall vara tänd här på jorden så länge där finns bönens olja.

Och detta är en grundläggande uppgift för kyrkan: att be och att fostra till bön. Att föra vidare trons lampa genom bönens olja. Trons lampa som lyser upp, som låter oss se saker och ting som de verkligen är, men som behöver bönens olja för att fortsätta lysa. Annars slocknar den. Utan denna lampas ljus kan vi inte se vägen för att evangelisera, vi kan inte ens se vägen för att tro på rätt sätt; vi kan inte se ansiktena hos de människor som vi skall komma nära och tjäna; vi kan inte lysa upp det rum där vi skall mötas i gemenskap… Utan tron rasar allt; och utan bönen slocknar tron. Tro och bön, tillsammans. Det finns ingen annan väg. Därför är kyrkan, som är ett hem och en skola i gemenskap, också ett hem och en skola i bön.

16 april 2021, 12:47