Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid allmänna audiensen 7 april 2021 Påven Franciskus vid allmänna audiensen 7 april 2021   (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen – 28. Att be i gemenskap med helgonen

"Helgonen är ännu här, inte långt från oss; deras bilder i kyrkorna påminner om den ”sky av vittnen” som alltid omger oss". Påven Franciskus talade i sin 28:e katekes om bönen om att be i gemenskap med helgonen. Här följer den i helhet i översättning av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

210407 Bönen – 28. Att be i gemenskap med helgonen

Idag tänkte jag tala om bandet mellan bön och de heligas gemenskap. När vi ber gör vi det nämligen aldrig ensamma: även om vi inte tänker på det, sjunker vi ned i en majestätisk flod av böner som börjat före oss och fortsätter efter oss.

I de böner vi finner i bibeln, varav många används i liturgin, finner vi spår av urgamla berättelser, om mirakulösa befrielser, om deportationer och dyster exil, om gripna återkomster, om lovsång inför skapelsens under... Dessa röster förs vidare från den ena generationen till den andra, och så flätas personliga erfarenheter samman med erfarenheterna hos det folk och den mänsklighet som vi tillhör. Ingen kan klippa bandet till sin egen historia, till det egna folkets historia. Vi bär på detta arv i våra vanor och också i våra böner. I lovprisande bön, särskilt hos små och ödmjuka människor, hör vi en avklang av jungfru Marias lovsång Magnificat inför sin släkting Elisabet; eller av den gamla Symeons utrop när han tog Jesusbarnet i famnen och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat” (Luk 2:29).

Bra böner sprids oupphörligt, med eller utan sociala media: från sjukhusens salar, från stunder av möten i fest till stunder av lidande i ensamhet... Smärtan hos en är smärtan hos alla, och lyckan hos en rinner över till andras sinne. Smärta och lycka är delar av samma historia: historier som blir historia i det egna livet. Man återupplever historien med egna ord, men erfarenheten är densamma.

Böner återföds alltid: varje gång vi knäpper händerna och öppnar hjärtat för Gud befinner vi oss i sällskap av anonyma och kända helgon som mer med oss som storebröder och storasystrar som har genomlevt samma mänskliga äventyr som vi. I kyrkan är ingen sorg ensam, ingen tår fälls i glömska, för allt andas och tar del av en gemensam nåd. Det är ingen slump att man brukar begrava i kyrkogårdar som är ett slags trädgård omkring kyrkan, som om hela skaran av dem som gått före oss deltar i varje eukaristifirande. Där är våra föräldrar och våra far- och morföräldrar, där är våra faddrar, kateketer och andra fostrare… Den tro som vi har fått har förts vidare av dem: och med tron har vi också fått ta emot sättet att be, bönen.

Helgonen är ännu här, inte långt från oss; deras bilder i kyrkorna påminner om den ”sky av vittnen” som alltid omger oss (jfr Heb 12:1). Vi hörde i början en läsning ur Hebreerbrevet. De är de vittnen som vi inte tillber – självklart tillber vi inte helgonen – men vi vördar dem och på tusen olika sätt leder de oss till Jesus Kristus, som är den ende Herren och medlaren mellan Gud och människan. Ett helgon som inte leder till Jesus Kristus är inte ett helgon, inte ens en kristen. Helgonet påminner om Jesus Kristus för det har gått samma livets väg som kristen. Helgonen påminner oss om att heligheten kan blomstra också i vårt liv, hur svagt och präglat av synden det än må vara. I evangelierna läser vi att det förstas “kanoniserade” helgonet var en rövare, som inte “kanoniserades” av påven utan av Jesus själv. Heligheten är en livsvandring, ett möte med Jesus som kan var långt eller kort, det vara ett ögonblick, men den är alltid ett vittnesbörd. Ett helgon är vittnesbördet från en man eller kvinna som har mött Jesus och som har följt Jesus. Det är aldrig för sent för att omvända sig till Herren, som är barmhärtig och rik på kärlek (jfr Ps 103:8).

Katekesen förklarar att helgonen ”skådar Gud, lovprisar honom och upphör inte att bära omsorg om dem som är kvar på jorden. […]  Genom sina förböner utför de sin största uppgift i Guds plan. Vi kan och bör be om deras förbön för oss och hela världen” (KKK nr 2683). I Kristus finns en mystisk solidaritet mellan dem som gått över till det andra livet och vi som är pilgrimer i detta livet: våra kära avlidna fortsätter att bry sig om oss från himlen. De ber för oss och vi ber för dem, och vi ber med dem.

Detta bönens band mellan oss och helgonen, mellan oss och dem som uppnått livets fullhet, detta bönens band erfar vi redan här i jordelivet: vi ber för varandra, vi ber om förbön och ber för andra… Det första sättet att be för någon är att tala med Gud om honom eller henne. Om vi gör det ofta, varje dag, undviker vi att vårt hjärta stänger in sig, vi håller det öppet för våra syskon. Att ber andra är det första sättet att älska dem och leder till påtaglig närhet. Också i stunder av konflikt är ett sätt att lösa konflikten, att mjuka upp den, just att be för den människa jag är i konflikt med. Och något förändras med bönen. Det första som förändras är mitt hjärta, min inställning. Herren förändrar det för att möjliggöra ett möte, ett nytt möte, för att undvika att konflikten blir ett ändlöst krig.

Det första sättet att tackla en svår period är att be våra syskon, och särskilt helgonen, att be för oss. Det namn vi fick i dopet är ingen etikett eller dekoration! Ofta är det jungfruns namn eller namnet på ett helgon, som inte vill något hellre än att hjälpa oss i livet, att hjälpa oss att få den nåd av Gud som vi mest behöver. Om vårt livs prövningar inte blivit för mycket, om vi fortfarande förmår hålla ut, om vi trots allt kan gå vidare i förtröstan, kanske beror allt detta inte så mycket på våra förtjänster som på många helgons förbön, några i himlen, andra som vallfärdar med oss här på jorden, som har beskyddat oss och lett oss, för vi vet alla att det finns heliga människor här på jorden, heliga män och kvinnor som lever i helighet. Det vet det inte, och inte heller vi vet det, men det finns helgon, vardagens helgon, fördolda helgon eller, som jag gärna säger, heliga grannar, de som lever samma liv som vi, som arbetar med oss, och som lever ett heligt liv.

Välsignad vare därför Jesus Kristus, världens ende frälsare, tillsammans med denna väldiga blomstring av helgon som befolkar jorden och som har gjort sitt liv till en lovsång till Gud. För, som kyrkofadern Baasilios sade, “helgonet är för den helige Ande en lämplig boning, ty ett helgon låter Gud bo i sig och kallas Andens tempel” (Liber de Spiritu Sancto, 26, 62: PG 32, 184A; jfr KKK nr 2684).

09 april 2021, 11:28