Sök

Vatican News
Påvens Franciskus, allmänna audiensen 24 mars 2021 Påvens Franciskus, allmänna audiensen 24 mars 2021   (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 27. Att be i gemenskap med Maria

"Som en god moder, mer än en god moder, beskyddar Maria oss i faror". Vid allmänna audiensen 24 mars reflekterade påven Franciskus över bönen i gemenskap med Maria. Här följer påvens tjugosjunde katekes i serien om bönen i sin helhet översatt av Olle Brandt.

Övers. Olle Brandt - Vatikanstaten

210324 Bönen 27. Att be i gemenskap med Maria

Idag ägnas katekesen åt bön i gemenskap med Maria, så här dagen före Marie bebådelses högtid. Vi vet att den kristna bönens väg är Jesu mänsklighet. Det förtroende som utmärker den kristna bönen skulle inte ha någon mening om inte Ordet hade blivit människa och genom Anden gett oss sin sonrelation till Fadern. I bibelläsningen hörde vi hur lärjungarna samlades, de fromma kvinnorna och Maria, för att be, efter Jesu himmelsfärd: det är den första kristna gemenskapen som väntar på Jesu gåva, Jesu löfte.

Kristus är medlaren, bron vi går över för att tala till Fadern (jfr Katolska kyrkans katekes nr 2674). Han är den ende återlösaren: Kristus har inga med-återlösare. Han är medlaren över alla andra, han är den ende medlaren. Varje bön som vi riktar till Gud går genom Kristus, med Kristus och i Kristus och förverkligas tack vare hans förbön. Den Heliga Anden låter Kristi medling nå varje tid och varje plats: det finns inget annat namn i vilket vi kan räddas (jfr Apg 4:12). Jesus Kristus: den ende medlaren mellan Gud och människorna.

Kristi enda medling ger mening och värde åt alla andra stöd som den kristne finner för sin bön och fromhet, främst bland dem alla jungfru Maria, Jesu moder.

Hon intar en framstående plats i den kristnes liv och bön, för hon är Jesu moder. De österländska kyrkorna har ofta framställt henne som Odigitria, hon som ”visar vägen”, det vill säga sonen Jesus Kristus. Jag kommer att tänka på en urgammal målning av Odigitria i Baris domkyrka, som är helt enkel: jungfru Maria som visar på det nakna Jesusbarnet. Sedan har man satt på honom en skjorta för att skyla denna nakenhet, men sanningen är att Jesus är framställd naken, för att visa att han, som föddes till människa av Maria, är medlaren. Och hon pekar ut medlaren: hon är Odigitria. I den kristna bildkonsten finns hon överallt, ofta på en framstående plats, men hon står alltid i relation till sonen och visar på honom. Hennes händer, hennes ögon, hennes inställning är en levande “katekes” som alltid pekar på mittpunkten: Jesus. Maria är helt och hållet inriktad på honom (jfr KKK nr 2674). Vi han rentav säga att hon är mer lärjunge än moder. På bröllopet i Kana säger hon: “Gör det han säger å ter”. Hon pekar alltid på Kristus; hon är hans främsta lärjunge.

Detta var Marias roll under hela hennes jordeliv och för alltid: att vara Herrens ödmjuka tjänarinna, inget mer. I evangelierna tycks hon försvinna; men hon återkomma vid viktiga stunder som i Kana, när Sonen, tack vare hennes ingripande, gjorde sitt första ”tecken” (jfr Joh 2:1-12), och sedan på Golgata, nedanför korset.

Jesus utsträckte Marias moderskap till hela kyrkan när han anförtrodde henne den lärjunge han älskade kort innan han dog på korset. Från den stunden befinner vi oss alla under hennes mantel, så som man kan se på somliga medeltida fresker eller målningar. Också den första latinska antifonen – Sub tuum praesidium confugimus, sancta Dei Genitrix (vi tar vår tillflykt till dig, heliga Guds moder); som den moder åt vilken Jesus har anförtrott oss omfamnar jungfru Maria oss alla; men som en moder, inte som en gudinna, inte som en med-återlösare; som en moder. Det är sant att den kristna fromhetstraditionen alltid har gett henne vackra titlar, så som ett barn gör med sin mamma: tänk på allt vackert ett barn kan säga om sin älskade mamma! Men låt oss se upp här: allt det vackra som kyrkan och helgonen säger om Maria ändrar inte det faktum att Kristus är den ende återlösaren. Det är uttryck för kärlek som när ett barn talar om sin mamma – ibland är de överdrivna. Men vi vet ju att kärleken låter oss göra överdrivna saker, men av kärlek.

Och så har vi börjat rikta böner till henne med ord från evangelierna: “full av nåd”, “välsignad bland alla kvinnor” (jfr KKK nr 2676f.). Till bönen Ave Maria fogades snart också titeln “Theotokos”, “Guds moder”, som definierades av konciliet i Efesos. Och precis som i bönen Fader vår följs lovprisningen av en bön om hjälp: vi ber modern att be för oss syndare, för att hon skall be för oss med sin ömhet, ”nu och i vår dödsstund”. Nu, i livets konkreta situationer, och i vår sista stund, för att hon skall åtfölja oss – som moder, som främsta lärjunge – i övergången till det eviga livet.

Maria är alltid närvarande vid hennes barns dödsbädd när de lämnar denna världen. Om någon är ensam och övergiven är hon där, modern, så som hon stod nära sin son när alla hade övergivit honom.

Under pandemin har Maria varit närvarande och är närvarande, nära de människor som olyckligtvis har avslutat sin jordevandring i isolering, utan någon tröst från sina anhörigas närvaro. Maria är alltid där, vid vår sida, med sin moderliga ömhet.

Man ber aldrig förgäves till henne. Hennes ord är ”ja”, hon bejakade genast ängelns uppmaning, hon svarar på våra böner om hjälp, hon lyssnar till våra röster, också när de stannar kvar i vårt hjärta, de som vi inte har kraften att uttala med son Gud känner bättre än vi själva. Hon lyssnar till dem som en moder. Som en god moder, mer än en god moder, beskyddar Maria oss i faror, hon oroar sig för oss, också när vi är upptagna av våra sysslor, missar meningen med vår vandring och riskerar att skada inte bara vår hälsa utan också vår frälsning. Maria är där, hon ber för oss, hon ber för dem som inte ber. Hon ber med oss. Varför? För hon är vår moder.

27 mars 2021, 08:32