Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid allmänna audiensen, apostoliska palatsets bibliotek 17 mars 2021. Påven Franciskus vid allmänna audiensen, apostoliska palatsets bibliotek 17 mars 2021.  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 26. Bönen och treenigheten. 2

"Vi skall inte glömma att Anden är närvarande i oss. Låt oss lyssna till Anden". I sin 26:e katekes om bönen, vid onsdagens allmänna audiens 17 mars, talade påven Franciskus vidare om Treenigheten. Här följer katekesen i sin helhet i översättning av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

210317 Bönen 26. Bönen och treenigheten. 2

Idag avslutar vi katekesen om bön som relation till den allraheligaste treenigheten, i synnerhet till den Heliga Anden.

Den första gåvan i varje kristet liv är den Heliga Anden. Den är inte en av många gåvor, den är den grundläggande gåvan. Anden är den gåva som Jesus lovade sända oss. Utan Anden finns det ingen relation till Kristus och till Fadern. För det är Anden som öppnar vårt hjärta för Guds närvaro och drar in det i den virvelvind av kärlek som Guds eget hjärta är. Vi är inte bara gäster och pilgrimer på väg på denna jord, vi är också gäster och pilgrimer i treenighetens mysterium. Vi är som Abraham som en dag tog emot tre resenärer i sitt tält och så fick möta Gud. Om vi i sanning kan åkalla Gud och kalla honom “Abbà - pappa”, så är det för att i oss bor den Heliga Anden; det är han som förvandlar oss på djupet och låter oss erfara den gripande glädjen i att vara älskade av Gud som hans verkliga barn. Allt andligt arbete i oss utförs av den Heliga Anden, denna gåva. Den arbetar i oss för att leda vårt kristna liv framåt, till Fadern, med Jesus.

Om detta säger katekesen: ”Varje gång vi börjar be till Jesus, är det den helige Ande som genom sin förekommande nåd lockar oss ut på bönens väg. Hur skulle vi kunna underlåta att be till Anden, eftersom han lär oss att be genom att påminna oss om Kristus? Därför manar oss kyrkan att varje dag be om den helige Ande, särskilt när vi börjar eller avslutar något viktigt” (nr 2670). Detta är vad Anden gör i oss. Den påminner oss om Jesus och gör honom närvarande för oss – vi kan säga att den är vårt minne av treenigheten, Guds minne i oss – och den gör Jesus närvarande för att han inte bara skall vara en person i det förflutna: Anden bär fram Jesus till nuet i vårt medvetande. Om Kristus bara var avlägsen i tiden, skulle vi vara ensamma och vilsna i världen. Ja, vi skulle minnas Jesus, där långt borta, men det är Anden som bär hit honom, nu, i detta ögonblick i vårt hjärta. Men i Anden är allt levandegjort: för de kristna i alla tider och på alla platser står möjligheten öppen att möt Kristus. Möjligheten står öppen att möta Kristus inte bara som en historisk person. Nej: han lockar Kristus till våra hjärtan, det är Anden som låter oss möta Kristus. Han är inte avlägsen, Anden är med oss: Jesus fortsätter att fostra sina lärjungar genom att förvandla deras hjärtan, så som han gjorde med Petrus, med Paulus, med Maria från Magdala, med alla apostlarna. Men varför är Jesus närvarande? För det är Anden som bär honom i oss.

Det är vad många bedjande människor har fått erfara: män och kvinnor som den Heliga Anden har format enligt Kristi “mått”, i barmhärtighet, tjänande, bön, trosundervisning… Det är en nåd att få möta sådana människor: man märker att i dem finns ett annorlunda liv, deras blick ser längre bort. Vi skall inte bara tänka på munkar och eremiter; dessa människor finns också bland vanligt folk, människor som länge har levt i dialog med Gud, ofta i en inre kamp, som renar tron. Dessa ödmjuka vittnen har sökt Gud i evangelierna, i eukaristin, som de har mottagit och tillbett, i ansiktet hos syskon i svårigheter, och de bevarar hans närvaro som en hemlig eld.

De kristnas första uppgift är just att hålla vid liv denna eld, som Jesus har kommit för att tända på jorden (jfr Luk 12:49), och vilken är denna led? Det är kärleken, Guds kärlek, den Heliga Anden. Utan Andens eld slocknar profetiorna, dysterhet övervinner glädje, vana ersätter kärlek, tjänande förvandlas till slaveri. Man kommer att tänka på den tända lampan bredvid tabernaklet, där man förvarar eukaristin. Också när kyrkan töms och kvällen kommer, fortsätter den lampan att brinna: ingen ser den, och ändå brinner den framför Herren. Så är Anden alltid närvarande i vårt hjärta som den lampan.

Vi kan läsa i katekesen: “Den helige Ande vars smörjelse uppfyller hela vårt väsen är den kristna bönens inre läromästare. Han är upphov till bönens levande tradition. Det finns lika många vägar för bön som det finns bedjande människor och i och med alla verkar samma Ande. I den helige Andes gemenskap är den kristna bönen bön i kyrkan” (nr 2672). Ofta blir det så att vi inte ber, vi har inte lust att be eller så ber vi som papegojor med munnen medan hjärtat är långt borta. Då är det dags att säga till Anden: “Kom, kom Heliga Ande, värm mitt hjärta. Kom och lär mig att be, lär mig att betrakta Fadern, att betrakta Sonen. Lär mig trons väg. Lär mig att älska och lär mig framför att hoppas”. Det handlar om att åkalla Anden ständigt för att den skall vara närvarande i våra liv.

Det är alltså Anden som skriver kyrkans och världens historia. Vi är öppna sidor, redo för Andens handstil. Och i var och en av oss skriver Anden unika verk, för det finns inte en enda kristen som är helt lik en annan. I helighetens gränslösa fält låter den ende Guden, treenighet av kärlek, olika vittnesbörd blomstra: alla är lika i värdighet, men också unika i den skönhet som Anden har velat skulle blomstra i var en och av dem som Guds barmhärtighet har gjort till hans barn. Vi skall inte glömma att Anden är närvarande i oss. Låt oss lyssna till Anden, låt oss åkalla Anden – den är Guds gåva till oss – och säga till Anden: ”Helige Ande, jag vet inte hur ditt ansikte ser ut – det känner vi inte – men jag vet att du är kraften, att du är ljuset, att du förmår låta mig gå vidare och att du förmår lära mig att be. Kom Helige Ande.” Det är en bra bön: “Kom, Helige Ande”.

20 mars 2021, 10:16