Sök

Vatican News

Påvens predikan på Askonsdagen: ”Att fasta är att återvända till Gud"

Var är mitt hjärta orienterat? Påven Franciskus predikade på askonsdagen om meningen med vår fasteresa: att återvända till Gud som väntar på oss och längtar efter oss. ”Guds förlåtelse, bikten, är det första steget på vår tillbakaresa.”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Påven Franciskus firade Askonsdagens mässa med askpåläggning i Peterskyrkan kl 9.30 på onsdagsmorgonen, med ett litet antal deltagare. I sin predikan uppmanade påven till att se fastan, inte så mycket om en tid till små uppoffringar, utan som en tid till att återvända till Gud. ”Låt oss försöka fråga oss själva: var leder navigatören i mitt liv mig, till Gud eller till mig själv?”

Hela påvens predikan:

Vi inleder fastan. Den börjar med profeten Joels ord, som pekar på vägen att följa. En inbjudan från Guds hjärta, som med öppna armar och ögon fulla av längtan vädjar till oss: "Nu skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta" (Joel 2,12). Kom tillbaka till mig. Fastan är en resa tillbaka till Gud. Hur ofta har vi, upptagna eller likgiltiga, sagt till honom: "Herre, jag kommer till dig senare ... vänta, ... Idag kan jag inte, men imorgon ska jag börja be och göra något för andra". Och så vidare dag efter dag. Nu vädjar Gud till vårt hjärta. Vi kommer alltid att ha saker att göra i livet, och vi kommer hitta ursäkter, men, bröder och systrar, idag är det dags att återvända till Gud.

Var är mitt hjärta på väg?

Kom tillbaka till mig med uppriktigt hjärta, säger han. Fastan är en resa som involverar hela vårt liv, oss själva. Det är dags att se vilken väg vi har valt, och att hitta vägen som leder hem, att återupptäcka det grundläggande bandet med Gud, som allt beror på. Fastan är inte en samling små uppoffringar, den är att urskilja var hjärtat är orienterat. Detta är det centrala i fastan: i vilken riktning är mitt hjärta orienterat?

Låt oss försöka fråga oss själva: var leder navigatören i mitt liv mig, till Gud eller till mig själv? Lever jag för att behaga Herren, eller för att bli märkt, berömd, uppskattad, vara först och så vidare? Har jag ett "flackande" hjärta som tar ett steg framåt och ett bakåt, älskar det både Herren lite och världen lite, eller har jag ett hjärta som är stadigt i Gud? Trivs jag med mina hycklerier, eller kämpar jag för att befria mitt hjärta från den dubbelhet och falskhet som binder det?

Det är mycket svårt att lämna Egypten

Fasteresan är en utvandring, en vandring från slaveri till frihet. Fyrtio dagar till minnet av de fyrtio år som Guds folk tillbringade i öknen för att återvända till sitt hemland. Så svårt det var att lämna Egypten! Det var svårare för Guds folk att få Egypten ut ur hjärtat, det Egypten som förblev i dem, än att lämna Egyptens land ... Det är mycket svårt att lämna Egypten.

Under resan fanns alltid frestelsen att gråta över den förlorade löken, att vända tillbaka, att binda sig fast vid minnet av det förflutna, minnet av någon idol. Så är det för oss också: resan tillbaka till Gud hindras av våra ohälsosamma band, den förhindras av lasternas förföriska kedjor, av pengarnas och utseendets falska säkerhet, av självömkans klagan som förlamar oss. För att gå framåt måste man bli kvitt dessa illusioner.

Bikten första steget på tillbakaresan

Men vi frågar oss: hur vandrar man vidare på vägen till Gud? Guds Ord berättar om tillbakaresor som hjälper oss

Vi ser på den förlorade sonen och förstår att det är dags även för oss att återvända till Fadern. Liksom den sonen har vi också glömt bort hemmets doft, vi har slösat bort värdefulla tillgångar på småsaker, som resulterat i tomma händer och missnöjda hjärtan. Vi har fallit: vi är barn som ständigt faller, vi är som små barn som försöker gå men som ramlar, och som ideligen behöver lyftas upp av deras far. Det är Faderns förlåtelse som alltid reser oss upp igen: Guds förlåtelse, bikten, är det första steget på vår tillbakaresa. Jag sa bikten, och jag uppmanar biktfäderna: var som fadern, ta inte emot barnen med en piska, utan med en omfamning.

Återvänd för att tacka Jesus

Vi måste även återvända till Jesus, och göra som den helade spetälske som återvände för att tacka honom. Tio av dem hade botats, men bara han räddades eftersom han återvände till Jesus (jfr Luk 17,12-19). Vi har alla andliga sjukdomar, och vi kan inte läka dem själva. Vi har alla djupt fästa laster, och ensamma kan vi inte utrota dem. Vi har alla rädslor som förlamar oss, och vi kan inte besegra dem på egen hand. Vi måste efterlikna den spetälske, som återvände till Jesus och kastade sig vid hans fötter. Vi behöver att Jesus läker oss, vi måste visa honom våra sår och säga: ”Jesus, jag är här framför dig, med min synd, med mitt elände. Du är läkaren, du kan frigöra mig. Läk mitt hjärta."

Återvänd till den Helige Ande - Livgivaren

Och vidare: Guds Ord ber oss att återvända till Fadern, det ber oss att återvända till Jesus, och vi är kallade att återvända till den Helige Ande. Askan på huvudet påminner oss om att vi är stoft och stoft ska vi åter bli. Men detta stoft har Gud genomsyrat med sin livsande. Därför kan vi inte sträva efter stoftet, jaga saker som finns idag och försvinna imorgon. Låt oss återvända till den Helige Anden, Livgivare, låt oss återvända till elden som får vår aska att brinna igen, till den eld som lär oss att älska. Vi kommer alltid att vara stoft men, som en liturgisk psalm säger, förälskat stoft. Låt oss återvända till att tillbe den Helige Anden, återupptäcka lovsångens eld, som bränner klagans och uppgivenhetens aska.

Gud började resan som möjliggör vår tillbakaresa

Bröder och systrar, denna vår tillbakaresa till Gud är bara möjlig för att han har rest till oss. Annars hade det inte varit möjligt. Innan vi vänder till honom kom han ner till oss. Han började, han kom oss först till mötes. För vår skull böjde han sig lägre än vi kunde föreställa oss: han blev ett med synden, med döden. Detta är vad Paulus påminner oss om: "Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden" (2 Kor 5,21). För att inte lämna oss ensamma på vår resa, sänkte han sig ner i vår synd och vår död, han rörde vid synden, vid vår död. Vår resa är alltså att låta honom ta vår hand. Fadern som kallar oss att återvända är han som lämnar hemmet för att leta efter oss. Herren som läker oss är han som lät sig såras på korset. Den Helige Anden som får oss att förändra våra liv är han som blåser med styrka och sötma i vårt stoft.

Ödmjukhetens väg

Därför vädjar aposteln: "Låt försona er med Gud" (v. 20). Låt er försonas: resan bygger inte på vår styrka. Ingen kan försonas med Gud av egen styrka, det går inte. Hjärtats omvändelse, i gester och i praktiken som uttrycker den, är endast möjlig om den börjar med Guds primat i handling. Det är inte våra förmågor och förtjänster som får oss att återvända till honom, utan hans välkomnande nåd. Nåden räddar oss, frälsningen är ren nåd. Jesus sa det tydligt i evangeliet: det är inte rättfärdigheten som vi utövar inför människor som gör oss rättfärdiga, utan den uppriktiga relationen till Fadern. Vår återvändo till Gud börjar med att vi erkänner oss i behov av honom, i behov av barmhärtigheten, i behov av hans nåd. Detta är rätt väg, ödmjukhetens väg. Inser jag att jag är behövande eller känner jag mig självtillräcklig?

Gud väntar på oss i Jesu sår

Idag sänker vi huvudet för att ta emot askan. Efter fastan sänker vi oss ännu längre ner för att tvätta våra bröders och systrars fötter. Fastan är att ödmjukt böja oss över andra. Att förstå att frälsningen inte är att stiga i ära, utan att böja sig av kärlek. Att göra sig liten. Låt oss ställa oss framför Jesu kors, Guds tysta säte, för att inte gå vilse under resan. Låt oss se på hans sår varje dag, de sår han förde till himlen och visar Fadern i sin förbön. Låt oss begrunda såren varje dag. I hans sår ser vi vår tomhet, våra brister, syndens sår, de slag som har skadat oss. Men precis där ser vi att Gud inte riktar fingret mot oss utan öppnar händerna. Hans sår är öppna för oss. De såren har botat oss (jfr 1 Pt 2,24; Jes 53,5). Om vi kysser dem kommer vi att förstå att precis där, i livets mest smärtsamma hål, väntar Gud på oss ​​med sin oändliga barmhärtighet. För där, där vi är mest utsatta, där vi skäms som mest, dit kom han för att möta oss. Och nu när han har mött oss, uppmanar han oss att återvända till honom, för att återupptäcka glädjen i att vara älskad.

15 februari 2021, 17:07