Sök

Vatican News

Påven på Kyndelsmässodagen: Gud väntar tålmodigt på människan

Att kunna se ljuset i mörkret och föra detta ljus till världen: det är påven Franciskus önskan till de gudsvigda, i mässan som han firade i Peterskyrkan på Kyndelsmässodagen. " Gud verkar i historien och i våra hjärtan”. Efter mässan uppmanade påven till att undvika skvaller och att inte förlora sin humor.

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Det Gudsvigda livet firas på Kyndelsmässodagen och vid påvens mässa i Peterskyrkan fanns representanter, om än mycket färre än vanligt, från manliga och kvinnliga katolska ordnar representerade.

Påven valde att fokusera på Simeons väntan på Messias, och särskilt hans tålamod som är viktigt att värdesätta som gudsvigd idag. Mässan inleddes med en ljusprocession i den mörka basilikan, efter att ljusen, som symboliserar Kristus, välsignats med vigvatten.

Simeons tålamod skyddar löftet

Simeon "väntade på Israels tröst" (Luk 2:25) inledde påven sin predikan och beskrev den gamla mannen som välkomnar Jesus i sina armar i slutet av sitt liv – ”en gammal man som tålmodigt har väntat på uppfyllandet av Herrens löften”.

Påven förklarade hur Simeon hade lärt sig i bönen att ”Gud inte kommer till extraordinära händelser, utan utför sina verk arbete i vardagens uppenbara monotoni, i de små sakerna som vi med uthållighet och ödmjukhet utför för att göra Guds vilja”:

”Simeone lät sig inte bli missmodig av tiden. Trots åldern håller han hjärtats låga brinnande. Hans långa liv kan ha sårat honom och gjort honom besviken, men ändå har han inte förlorat hoppet. Med sitt tålamod skyddar han löftet – värnar om löftet - utan att låta sig förtäras av bitterheten över det förflutna eller av melankolin som uppstår när man når livets höst. Hoppet i väntan har översatts till dagligt tålamod.”

Guds tålamod ger oss hopp

Simeons tålamod speglar Guds tålamod, som inte tröttar inför människans otrohet och avvisande, utan ger ständigt en ny möjlighet till omvändelse: ”Gud reagerar med tålamod på vår svaghet, att ge oss tid att förändras (Romano Guardini, jfr. Glaubenserkenntnis, Würzburg 1949, 28).

”Den barmhärtiga Fadern kallar oss fram till sista timmen, då han inte kräver fullkomlighet utan hjärtas impuls, som öppnar för en ny möjlighet där allt verkar förlorat;  som försöker bryta igenom även när vårt hjärta är stängt; som låter det goda kornet växa utan att riva bort ogräset. Detta är anledningen till vårt hopp: Gud väntar på oss utan att någonsin tröttna. När vi lämnar honom letar han efter oss, när vi faller lyfter han upp oss, när vi återvänder till honom efter att ha gått vilse väntar han med öppna armar. Hans kärlek mäts inte på våra mänskliga beräkningars skala, utan ger oss alltid modet att börja om. Det lär oss motståndskraft, modet att börja om. Alltid, varje dag. Gud är tålmodig.”

Påven Franciskus vände nu blicken till det gudsvigda livet för att rannsaka tålamodet och de hinder som hotar det.

Tålamod sporrar oss

Vad är tålamod? Tålamod är inte ett tecken på svaghet, förklarade påven, det är ”själens styrka som gör oss kapabla att "bära bördan" av personliga och kommunitära problem, och som får oss att uthärda, även när allt verkar värdelöst, och som sporrar oss när tristess och lättja angriper oss.”

Och med fokus på tre områden – det personliga livet, livet i en kommunitet och livet i förhållande till världen – talade påven om hur man ska göra tålamodet konkret och vilka som är fällorna.

Tre tålamodsprövande områden

I vårt personliga liv underströk påven hur viktigt det är att be och vänta på Guds tid, för han är trogen sina löften: ”Bröder och systrar, det inre missmodet är som en mask som äter upp oss på insidan. Fly från den inre sorgen!”

Vad gäller livet i en kommunitet sa påven att ”vi vet alla hur svårt det är med mänskliga relationer”.

Bli inte förvirrade av stormar, sa påven: "När havet är i storm ser du inte fisken, men när havet är lugnt kan du se den”.

"Vi kan aldrig göra urskilja och se sanningen, om vårt hjärta är upprört och otåligt. Aldrig. I våra kommuniteter behövs ett ömsesidigt tålamod: att bära broderns eller systers liv på sina axlar, till och med hans eller hennes svagheter och brister. Allt. Låt oss komma ihåg detta: Herren kallar oss inte till att vara solister, nej, han kallar oss till att vara en del av en kör, som ibland kolliderar, men som måste försöka sjunga tillsammans.”

Otålighet leder till förlorat hopp

Slutligen den tredje "platsen" att utöva tålamod på: i förhållandet till världen. Simeon och Anna väntar medan världens otrohet och ruiner ökar. De klagar inte över det som är fel, utan väntar tålmodigt på ljuset i historiens mörker, sa påven och hänvisade till ”vänta på ljuset i er kommunitet”:

”Vi behöver tålamod för att inte fångas i klagan. Vissa är klagomästare, de är proffs på klagomål. Men klagomål fängslar oss: "världen lyssnar inte längre på oss", "vi har inte längre några kallelser", "vi lever i svåra tider"... Och så förlorar vi hoppets dygd. Jag har sett många gudsvigda män och kvinnor förlora hoppet. Helt enkelt på grund av otålighet.

Utmaning för gudsvigda

Tålamod hjälper oss att se på oss själva, på våra kommuniteter och på världen med barmhärtighet, sa påven avslutningsvis, och menade att det här är en utmaning för det gudsvigda livet:

”Vi får inte fastna i nostalgi över det förflutna eller begränsa oss till att upprepa saker, inte heller  att klaga över allt. Vi behöver det modiga tålamodet att vandra, utforska nya vägar, att söka det som den Helige Anden föreslår oss. Gör detta med ödmjukhet, med enkelhet, utan stor propaganda och stor publicitet.”

03 februari 2021, 00:31