Sök

Vatican News
Påven Franciskus' allmänna audiens 13 januari 2021 Påven Franciskus' allmänna audiens 13 januari 2021  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 21. Lovprisande bön

"Helgonen visar oss att man alltid kan lovprisa, i medgång och motgång, för Gud är vår trogne vän" - påven Franciskus talade om den lovprisande bönen i sin tjugoförsta katekes bönen. Här följer hela katekesen i översättning av Olle Brandt.

210113 Bönen 21. Lovprisande bön

Vi fortsätter katekeserna om bönen, och idag ger ser vi närmare på lovprisande bön.

Vi utgår från ett kritiskt ögonblick i Jesu liv. Efter de första underverken och efter att lärjungarna engagerats för att förkunna Guds rike, genomgår Messias uppdrag en kris. Johannes Döparen tvivlar och sänder honom följande budskap – Johannes sitter i fängelse: “Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt 11:3). Han drabbas av ångest för han vet inte om han tagit fel i sin förkunnelse. Det finns alltid mörka stunder i livet, stunder av andlig natt, och Johannes genomgår denna stund. Det råder fientlighet i byarna vid sjön, där Jesus har utfört många förunderliga tecken (jfr Matt 11:20-24). Nu, just i denna stund av besvikelse, berättar Matteus om en överraskande händelse. Jesus riktar inte någon klagan till Fadern, utan tvärtom en hymn av jubel: “Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:25). Mitt i en kris, mitt i själens mörker för många människor, som Johannes Döparen, välsignar Jesus Fadern, Jesus lovprisar Fadern. Men varför?

Först och främst lovprisar han honom för vad han är: “Fader, himlens och jordens herre”. Jesus gläds i sin ande för han vet och känner att hans fader är världsalltets Gud, och viceversa är Herren över allt som finns Fadern, ”min fader”. Ur denna erfarenhet av att känna att han är “den högstes son” springer lovprisningen fram. Jesus känner att han är den högstes son.

Och sedan lovprisar Jesus Fadern för att han föredrar de små. Det är vad han själv får uppleva när han förkunnar i byarna: de ”lärda” och ”visas” förblir misstänksamma och slutna, de gör sina beräkningar: medan de ”små” öppnar sig och tar emot budskapet. Det kan inte vara annat än Faderns vilja, och Jesus gläder sig över det. Också vi måste glädjas och lovprisa Gud för att ödmjuka och enkla människor tar emot evangeliet. Jag gläder mig när jag ser dessa enkla människor, dessa ödmjuka människor som åker på vallfärd, som ber, som sjunger, som lovprisar, människor som kanske saknar mycket, men ödmjukheten leder dem till att lovprisa Gud. I världens framtid och i kyrkans hopp finns alltid de ”må”: de som inte anser sig vara bättre än andra, de som är medvetna om sina begränsningar och om sina synder, som inte vill härska över andra, som ser sig alla som syskon i Gud Fader.

Så i den stunden som förefaller vara ett misslyckande, då allt är mörkt, ber Jesus och lovprisar Fadern. Och hans bön leder också oss, som läser evangelierna, till att bedöma våra egna misslyckanden på ett annorlunda sätt, situationer där vi inte ser Guds närvaro och gärning tydligt, när det verkar som om det onda tar över och det inte går att hejda det. Jesus har ofta uppmanat till begärande bön, och just när han kunde haft skäl att be Fadern om förklaringar, börjar han i stället lovprisa honom. Det verkar vara en motsägelse, men den är där, sanningen.

Vem har glädje av lovprisningen? Vi eller Gud? En text i den eukaristiska liturgin uppmanar oss att be till Gud på detta sätt, och säger: ”Du behöver inte vår lovprisning, men i din kärlek kallar du oss till att tacka dig; våra välsignelsehymner ökar inte din storhet, men de utverkar för oss den nåd som räddar oss” (Missale Romanum, allmän prefation IV). Vi räddas genom att lovprisa.

Katekesen förklarar att den som lovprisar Gud är “delaktig av de renhjärtades salighet: han älskar Gud i tro innan han får se honom i härligheten” (nr 2639). Paradoxalt nog måste man lovprisa inte bara när livet fyller oss med lycka, utan framför allt i svåra stunder, i mörka stunder när vår väg går uppför en brant uppförsbacke. Också det är tid för lovprisning, som när Jesus lovprisar Fadern i en mörk stund. För vi lär oss att genom den uppförsbacken, genom den mödosamma stigen, genom de ansträngande vägarna, når man en plats där man ser ett nytt landskap, en vidare horisont. Att lovprisa är som att andas rent syre: det renar själen, det låter dig se långt bort, det lämnar dig inte fången i svårigheternas svåra och mörka stund.

Det finns en stor lärdom i den bön som ännu efter åtta århundraden inte har upphört att bulta, som Franciskus författade i slutet av sitt liv: “sången om broder sol” eller “solsången”. Den fattige från assisi skrev den inte en stund av glädje och välgång, utan tvärtom mitt bland lidanden. Franciskus har nästan blivit helt blind, och i sin själ känner han bördan av en ensamhet som han aldrig upplevt tidigare: världen har inte förändrats sedan han inledde sin förkunnelse, många låter sig ännu slitas i bitar av stridigheter, och dessutom känner han att dödens steg kommer allt närmare. Det skulle kunna vara en stund av besvikelse, då man blir djupt besviken och känner att man misslyckats. Men i den sorgens stund, i den mörka stunden, ber Franciskus. Hur ber han? På italienska “Laudato si’, mi Signore…” (Lovad vare du, min Herre). Franciskus lovprisar Gud för allt, för alla skapelsens gåvor, och också för döden, som han djärvt kallar ”syster”, ”syster döden”. Dessa förebilder hos helgon, hos kristna, också hos Jesus, som lovprisar Gud i svåra stunder, de slår upp porten till en mycket större väg till Herren och de renar oss alltid. Lovprisning renar alltid.

Helgonen visar oss att man alltid kan lovprisa, i medgång och motgång, för Gud är vår trogne vän. Detta är grundvalen för lovprisningen: Gud är vår trogna vän, och hans kärlek sviker oss aldrig. Han är alltid vid vår sida, han väntar alltid på oss. Någon har sagt: “Han är den vaktpost som står dig nära och låter dig gå framåt i trygghet”. I svåra och mörka stunder måste vi finna modet att säga: “Välsignad vare due, herre”. Att lovprisa Herren. Det hjälper oss.

16 januari 2021, 13:51