Sök

Vatican News
Påven Franciskus vid allmänna audiensen 30 december 2020 Påven Franciskus vid allmänna audiensen 30 december 2020  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 20. Tacksägelsebön

"Att inte släcka anden, det är ett bra livsprogram! Att inte släcka anden som vi har i oss leder oss till tacksamhet." Det skriver påven Franciskus i sin tjugonde katekes i serien om bönen som han presenterade vid den allmänna audiensen 30 december. Här följer hela katekesen i översättning av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

201230 Bönen 20. Tacksägelsebön

Idag tänkte jag se närmare på tacksägelsebön. Jag utgår från en händelse som evangelisten Lukas berättar om. Medan Jesus är på väg möter han tio spetälska, som bönfaller honom: “Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” (17:13). Vi vet att spetälska inte bara fick lida fysiskt utan uteslöts socialt och religiöst. De var utstötta. Jesus undviker inte att möta dem. Ibland överskrider han lagens gränser och rör vid de sjuka – vilket man inte fick göra – omfamnar dem och botar dem. I det här fallet förekommer ingen kontakt. På avstånd säger Jesus till dem att gå och visa upp sig för prästerna (vers 14), som enligt lagen hade till uppgift att konstatera att en sjuk hade botats. Jesus säger inget annat. Han har hört deras bön, han har hört deras rop på hjälp, och sänder dem genast till prästerna.

Dessa tio litar på honom, de stannar inte kvar i väntan på att bli botade, nej: de litar på honom och går genast, och medan de är på väg, blir alla tio friska. Prästerna hade alltså kunnat konstatera att de blivit friska och tillåtit dem att återvända till ett normalt liv. Men här kommer det viktigaste: i hela gruppen är det bara en enda som återvänder till Jesus för att tacka honom och lovprisa Gud för den nåd han mottagit, innan han går till prästerna. Bara en enda, de andra fortsätter på sin väg. Och Jesus lägger märke till att denne man var en samarier, ett slags ”kättare” för den tidens judar. Jesus kommenterar: “Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” (17:18). Det är en gripande berättelse!

Man kan säga att denna berättelse delar in världen i två grupper: de som inte tackar och de som tackar; de som tar allt för givet, och de som tar allt som en gåva, som nåd. Katekesen skriver: “allt som händer och alla behov kan bli till ett tacksamhetens offer” (nr 2638). Tacksägelsebönen börjar alltid här: med att erkänna att nåden kom först. Vi tänktes ut innan vi började tänka; vi blev älskade innan vi lärde oss att älska; vi var önskade innan några önskningar fanns i vårt hjärta. Om vi ser livet på det sättet, då blir “tack” våra dagars ledmotiv. Många gånger glömmer vi också att säga “tack”.

För oss kristna har tacksägelse gett namnet åt det mest grundläggande av alla sakrament: eukaristin. Det grekiska ordet betyder nämligen just detta: tacksägelse. De kristna välsignar Gud för livets gåva, som alla troende. Att leva är först och främst att ha fått ta emot livet. Vi föds alla därför att någon har velat att vi skulle få leva. Och detta är bara den första i en rad skulder som vi drar på oss genom att leva. Skulder av tacksägelse. I vår tillvaro har mer än en människa betraktat oss med ren blick, osjälviskt. Ofta handlar det om fostrare, kateketer, människor som har gjort mer i sitt uppdrag än vad plikten krävde. Och det har gjort så att tacksamhet springer fram i oss. Också vänskap är en gåva som vi alltid måste vara tacksamma för.

Detta “tack” som vi ständigt måste uttala, detta tack som den kristne delar med alla, utvidgas i mötet med Jesus. Evangelierna berättar att när Jesus gick förbi väckte det ofta glädje och lov till Gud hos dem som mötte honom. Julens berättelser befolkas av bedjande människor vars hjärta utvidgats av att Frälsaren kommit. Också vi är kallade att delta i denna väldiga glädje. Det antyder också berättelsen om de tio spetälska. Naturligtvis var de alla lyckliga över att ha fått hälsan tillbaka och över att så få lämna den oändliga karantän som uteslöt dem ur gemenskapen. Men bland dem finns en som lägger glädje till glädje: han gläder sig inte bara över att ha blivit frisk, utan också över att ha mött Jesus. Han har inte bara befriats från det onda, nu är han också viss på att han är älskad. Detta är kärnan: när du tackar, uttrycker du vissheten om att vara älskad. Och detta är ett stort steg: att ha vissheten om att vara älskad. Det är att upptäcka kärleken som en kraft som bär upp världen. Dante skulle ha sagt: kärleken “som rör solen och de andra stjärnorna” (che move il sole e l’altre stelle, Paradiset, 33:145). Vi är inte längre luffare som strövar hit och dit, nej: vi har ett hem, vi bor i Kristus, och från denna “boning” betraktar vi hela resten av världen, och sedd därifrån är den mycket vackrare. Vi är kärlekens barn, vi är kärlekens syskon. Vi år nådens män och kvinnor.

Bröder och systrar, låt oss därför alltid försöka stå kvar i glädjen över mötet med Jesus. Låt oss odla glädjen. När Den Onde bedrar oss med vilken frestelse som helst lämnar han oss alltid bedrövade och ensamma. Om vi är i Kristus kan ingen synd och inget hot någonsin hindra oss från att fortsätta vår vandring i glädje tillsammans med otaliga vandringskamrater.

Framför allt får vi inte glömma bort att tacka: om vi sprider tacksamhet blir också världen bättre, kanske bara litet grann, men det räcker för att ge den lite hopp. Världen behöver hopp, och med tacksamhet sprider vi lite hopp. Allt är förenat, allt är förbundet och var och en kan ge sitt bidrag där han eller hon befinner sig. Vägen till lyckan är den som aposteln Paulus beskriver i slutet av ett av sina brev: “be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden” (1 Thess 5:17-19). Att inte släcka anden, det är ett bra livsprogram! Att inte släcka anden som vi har i oss leder oss till tacksamhet.

Översättning Olle Brandt

 

01 januari 2021, 11:10