Sök

Vatican News
Påven Franciskus ger välsignelse Påven Franciskus ger välsignelse  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Bönen 17. Välsignelsen

"Denna vår värld behöver välsignelse, och vi kan ge välsignelse och ta emot välsignelse". I sin sjuttonde katekes om bönen fördjupade sig påven Franciskus i välsignelsen. Här följer hela påvens katekes i översättning av Olle Brandt.

201202 Bönen 17. Välsignelsen

Idag stannar vi upp inför en väsentlig dimension av bönen, nämligen välsignelsen. Vi fortsätter att reflektera över bönen. I skapelseberättelserna (jfr 1 Mos 1-2) välsignar Gud hela tiden livet, alltid. Han välsignar djuren (1:22), han välsignar mannen och kvinnan (1:28), slutligen välsignar han sabbaten, en dag av vila och njutning för hela skapelsen (2:3). Det är Gud som välsignar. På bibelns första sidor finner vi välsignelse på välsignelse. Gud välsignar, men också människorna välsignar, och snart bir det tydligt att välsignelsen besitter en särskild kraft, som åtföljer den som mottar den under hela livet, och som hjälper människans hjärta att låta sig förvandlas av Gud (Andras Vatikankonciliets konstitution Sacrosanctum Concilium, 61).

I världens begynnelse finner vi alltså Gud som välsignar, han talar väl. Han ser att allt hans händer har gjort är gott och vackert, och när han kommer fram till människan och skapelsen fullbordas erkänner han att den är ”mycket god” (1 Mos 1:31). Senare skall denna skönhet som Gud har lagt ned i sitt verk förändras, och människan bli ett degenererat väsen som förmår sprida ondska och död i världen. Men ingenting skall någonsin kunna utplåna Guds första avtryck, ett avtryck av godhet som Gud har lagt ned i världen, i människans natur, i oss alla: förmågan att välsigna och att bli välsignade. Gud gjorde inte fel när han skapade världen och inte heller när han skapade människan. Världens hopp vilar helt och hållet i Guds välsignelse: han fortsätter att vilja oss väl, det är han som fortsätter att hoppas på vårt väl, som poeten Péguy säger (Le porche du mystère de la deuxième vertu 1911).

Guds stora välsignelse är Jesus Kristus, som är Guds stora gåva, hans son. Han är en välsignelse för hela mänskligheten, en välsignelse som har räddat oss alla. Han är det eviga Ord med vilket Fadern har välsignat oss “medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8), säger Paulus: Ordet som blivit kött och offrats för oss på korset.

Aposteln Paulus förkunnar gripet Guds kärleks plan och säger så här: “Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son” (Ef 1:3-6). Det finns ingen synd som helt och hållet kan utplåna bilden av Kristus som är närvarande i var och en av oss. Ingen synd kan utplåna den bild som Gud har gett oss. Bilden av Kristus. Synden kan smutsa ned den, men inte undandra den Guds barmhärtighet. En syndare kan förbli i sina misstag under lång tid, men Gud har tålamod ända till slutet och hoppas att till sist det där hjärtat skall öppna sig och förändras. Gud är som en god fader och som en god moder, också han är en god moder: de upphör aldrig att älska sitt barn, hur mycket det än kan göra fel. Många gånger har jag sett folk stå i kö utanför ett fängelse. Oräkneliga mödrar som stod i kö för att komma in och träffa deras son som satt i fängelse: de slutar inte att älska sin son och de vet att folk som åker förbi på bussen tänker: ”Det där är en mamma till en fånge”. Ändå skäms de inte för detta, eller rättare sagt, de skäms men de går vidare, för deras son är viktigare än skammen. På samma sätt är vi viktigare för Gud än alla de synder som vi kan begå, för han är fader, han är moder, han är ren kärlek, han har välsignat oss för alltid. Och han skall aldrig upphöra att välsigna oss.

Det är en stark upplevelse att läsa dessa bibeltexter om välsignelse i ett fängelse. De låter dessa personer känna att de fortsätter att vara välsignade trots sina allvarliga misstag, att deras himmelske fader fortsätter att vilja dem väl och att hoppas att de till sist skall öppna sig för det goda. Även om deras närmaste släktingar har övergett dem för att de till sist har gett upp hoppet, så skall Gud alltid se dem som sina barn. Gud kan inte utplåna bilden av sin son i oss, var och oss är son eller dotter. Ibland ser man att underverk inträffar: män och kvinnor som återföds. För de finner denna välsignelse som smort dem till Guds barn. För Guds nåd förändrar livet: den tar oss som vi är, men den lämnar oss aldrig som vi var.

Låt oss till exempel tänka på vad Jesus gjorde med Sackaios (jfr Luk 19:101). Alla såg det onda i honom; Jesus däremot såg ett frö till det goda, och där, i hans nyfikenhet som ville se Jesus, låter Jesus den räddande barmhärtigheten ta sig in. Så ändars först Sackaios hjärta och sedan hans liv. I förkastade och utstötta människor såg Jesus Faderns outplånliga välsignelse. Sackaios är en offentlig syndare, han har gjort mycket ont, men Jesus såg det outplånliga avtrycket av Faderns välsignelse, och där ger han sin välsignelse. Den mening som upprepas så ofta i evangelierna, “han greps av medlidande”, och det medlidandet gör så att han hjälper honom och förändrar hans hjärta. Ja han identifierar rentav sig själv med varje behövande människa (jfr Matt 25:31-46). I det avslutande “protokoll” för hur vi alla skall dömas, i Matteus 25:e kapitel, säger Jesus: “Jag var hungrig, jag var naken, jag satt i fängelse, jag låg på sjukhus, jag var där…”

Gud välsignar och vi svarar med att välsigna – Gud har lärt oss att välsigna, och vi skall därför välsigna -: välsignelsen är en bön av lovprisning, tillbedjan, tacksägelse. Katekesen säger: “Välsignelsebönen är människans svar på Guds gåvor: eftersom Gud välsignar, kan människan i sitt hjärta i sin tur välsigna honom som är källan till all välsignelse” (nr 2626). Bön är glädje och tacksamhet. Gud har väntat tills vi omvände oss för att börja älska oss, utan han gjorde det långt tidigare, när vi fortfarande befann oss i synden.

Vi kan inte bara välsigna denne Gud som välsignar oss, i honom kan vi välsigna allt, alla människor, välsigna Gud och välsigna våra syskon, välsigna världen: detta är roten till den kristna mildheten, förmågan att känna sig välsignade och förmågan att välsigna. Om vi alla gjorde så, skulle det säkert inte finnas några krig. Denna vår värld behöver välsignelse, och vi kan ge välsignelse och ta emot välsignelse. Fadern älskar oss. Allt vi har är glädjen över att välsigna honom och glädjen över att tacka honom, och att lära oss av honom att inte förbanna utan välsigna. Det finns folk som är vana vid att förbanna, som alltid har onda ord, en förbannelse, i munnen och i hjärtat. Var och en av oss kan tänka: har jag denna vana att förbanna på det sättet? Och be Herren om nåden att förändra denna vana, för vi har ett välsignat hjärta, och ur ett välsignat hjärta kan det inte komma någon förbannelse. Må Herren lära oss att aldrig förbanna utan att välsigna .

04 december 2020, 11:37