Sök

Vatican News

Påvens mässa för avlidna kardinaler och biskopar: ”Låt oss se på döden med trons ögon”

Under mässan i Peterskyrkan som påven Franciskus firade för de kardinalerna och biskoparna som har avlidit under det gångna året, påminde han om känslan av förvirring som uppstår inför någons bortgång, och rädslan som får oss att tro att allt är slut med döden. Men tron förändrar det perspektivet och uppmanar de troende till omvändelse.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

På torsdagen under Allahelgonoktaven firade påven Franciskus den sedvanliga mässan i Peterskyrkan för de biskopar och kardinaler som har avlidit under det gångna året. Sen november förra året har sex kardinaler avlidit och 163 ärkebiskopar och biskopar. Påven firade mässan för deras själar vid altaret längst fram i Peterskyrkan, altare della Cattedra, tillsammans med de kardinaler och biskopar närvarande i Vatikanen och endast ett fåtal övriga deltagare på grund av den rådande hälsosituationen.

Jag är uppståndelsen och livet

Påven utgick från Jesu ord i mässans evangelium (jfr Joh 11,17-27): ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”(v. 25-26).

”Det stora ljuset i dessa ord råder över det sorgens mörker som Lasarus död orsakade. Marta svarar med en beslutsam trosbekännelse: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." (v. 27). Jesu ord förflyttar Martas hopp från en avlägsen framtid till nutid: uppståndelsen är redan nära henne, närvarande i Kristi person.”

Uppståndelsen här och nu

Påven Franciskus betonade hur denna Jesu uppenbarelse är en uppmaning till oss alla: vi är kallade att tro på uppståndelsen. ”Inte som ett slags hägring på horisonten, utan som en händelse som redan är närvarande, som på ett mystiskt sätt redan involverar oss här och nu”, sa påven och fortsatte:

”Och ändå ignorerar eller döljer inte denna tro på uppståndelsen den förvirring som vi människor upplever inför döden. När Jesus såg Lasarus systrar gråta, döljer han inte sina känslor utan han till och med "föll i gråt" (Joh 11,35). Förutom i synden är han helt solidarisk med oss: han upplevde även sorgens drama, tårarnas bitterhet som faller för en älskad avliden. Men detta minskar inte sanningens ljus som härrör från hans uppenbarelse. Och detta är Lasarus uppståndelse ett stort tecken på.”

Tron ser i evighetens perspektiv

Påven underströk att Herren upprepar sina ord för oss idag: "Jag är uppståndelsen och livet" (v. 25), och han uppmanade till att förnya trons stora språng, in i uppståndelsens ljus:

”När vi tar detta språng förändras vårt sätt att tänka och se på saker. Trons öga, överskrider det synliga, och ser på sätt och vis det osynliga (jfr Heb 11,27). Varje händelse utvärderas mot bakgrund av en annan dimension, evighetens.”

Döden i trons ljus

I Visdomsboken betraktas en rättfärdig människas för tidiga död ur ett annat perspektiv än det vanliga, noterade påven och citerade: ”Den rättfärdige behagade Gud, därför älskade Gud honom och hämtade honom, där han levde bland syndarna. Så att ondskan inte förändrade hans intelligens eller bedrägeri förförde inte hans själ" (4,10-11).

I trons ljus ​​ser döden inte ut som en olycka, utan som Försynens ingripande, som inte tänker som vi. Enligt Guds perspektiv beror ”Vördnadsvärd ålder inte på livets längd, det är inte årens antal som räknas.       Det är klokheten som är en människas vita hår och ett oförvitligt liv som är hög ålder." (Vish 4,8-9). Guds kärleksfulla plan för hans utvalda undgår helt dem som har den världsliga verkligheten som sin enda horisont. Därför sägs det om dem: "De skall se den vises död utan att förstå vad Herren beslutat om honom eller varför han tog honom i sitt beskydd." (4,17).

Konvertera från den världsliga bilden av döden

”När vi ber för kardinalerna och biskoparna som har avlidit under det gångna året ber vi Herren att hjälpa oss att betrakta deras existentiella liknelse korrekt”, fortsatte påven och bad Herren att skingra det negativa i sorgen som ibland infiltrerar sig, som om allt slutade med döden:

”Det är en känsla långt ifrån tron, som kommer med den mänskliga rädslan att behöva dö, från vilken ingen är helt immun. Därför måste den troende ständigt konvertera inför dödens gåta. Varje dag uppmanas vi att gå bortom den bild vi instinktivt har av döden som total förintelse av en person; att överskrida det synligt uppenbara, de kodifierade tankarna, de gemensamma åsikterna, att helt överlåta oss till Herren som säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”(Joh 11: 25-26).

Avslutningsvis uppmanade påven till att se på de avlidna i perspektivet av dessa Jesu ord. De hjälper oss att se på deras existens, sa han, ”på det goda de har gjort, deras styrka, engagemang och osjälviska kärlek; att förstå vad det innebär att leva inte för vårt jordiska hemland utan vårt himmelska.” (jfr Heb 11:16). Bönen för de döda hjälper på det viset även oss som fortfarande är pilgrimer här på jorden, i sökandet av det evigt goda.

”Särskilt i de stunder då resan blir svårare överger Herren oss inte, han förblir hos oss, trofast sitt löfte: "Se, jag är med er alla dagar till tidens slut." (Mt 28,20).

05 november 2020, 12:07