Sök

Vatican News
Påvens allmänna audiens på Cortile San Damaso i Vatikanen Påvens allmänna audiens på Cortile San Damaso i Vatikanen   (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Att bota världen 8. Subsidiaritet och hoppets dygd

I sin 8:e katekes om hur man med hjälp av evangeliet och den katolska socialläran kan besvara Covid-19 pandemins utmaningar talade påven om subsidiaritetsprincipen. Låt oss bygga en framtid där den lokala och den globala dimensionen berikar varandra, där den som har mer bemödar sig om att tjäna och ge mer till den som har mindre, sa påven. Hela påvens katekes översatt av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten 

För att vi skall bli bättre efter den nuvarande krisen, som är en hälsokris men på samma gång en social, politisk och ekonomisk kris, är var och en av oss kallad att ta sitt ansvar, det vill säga att dela på ansvaret. Vi måste ta vårt ansvar inte bara som enskilda utan också utifrån den grupp vi tillhör, den roll vi har i samhället, utifrån våra principer, och om vi är troende utifrån vår tro på Gud. Men många människor kan inte delta i återuppbyggandet av det gemensamma för de är marginaliserade, uteslutna eller ignorerade; somliga samhällsgrupper kan inte bidra för att de kvävs ekonomiskt eller politiskt. I vissa samhällen är många människor inte fria att uttrycka sin tro och sina värderingar, sina idéer: om de ger uttryck för dem hamnar de i fängelse. På annat håll, särskilt i västvärlden, är det många som frivilligt förtrycker sina egna etiska eller religiösa övertygelser. Men så kan man inte ta sig ur krisen, och hur som helst kan man inte bli bättre efter krisen på det sättet. Vi kommer att bli sämre.

Subsidiaritetsprincipen

För att alla skall kunna delta i omsorgen om och pånyttfödelsen av våra folk, är det inte mer än rätt att var och en har de resurser som krävs för att kunna göra det (jfr Kompendium av kyrkans sociallära KKS). Efter den stora ekonomiska depressionen år 1929 förklarade påven Pius XI hur viktig subsidiaritetsprincipen är för en verklig återuppbyggnad (jfr encyklikan Quadragesimi anno 79-80). Denna princip fungerar i bägge riktningarna: uppifrån och ned, och nedifrån och upp. Kanske förstår vi inte vad det betyder, men det är en social princip som gör oss mer enade.

Medborgerligt deltagande

Å ena sidan, och framför allt i tider av förändringar, när enskilda, familjer, små föreningar eller lokala gemenskaper inte klarar av att förverkliga sina primära mål, då är det rätt att högre nivåer i samhället griper in, som staten, för att bidra med de resurser som krävs. Ett exempel är att på grund av lockdown för coronaviruset drabbades och drabbas många människor, familjer och företag av allvarliga problem, och därför försöker de offentliga institutionerna hjälpa dem socialt, ekonomiskt och med vård: det är deras funktion, detta är vad de skall göra.

Men å andra sidan måste samhällets ledning respektera och främja lägre nivåer. Enskilda, familjer, föreningar, företag, sammanslutningar och också kyrkor ger ett viktigt bidrag till samhället. Med sina egna kulturella, religiösa, ekonomiska resurser och med sitt medborgerliga deltagande ger de liv och kraft åt samhället (jfr KKS 185). Det finns alltså ett samarbeta uppifrån och ned, från den centrala staten till folket och nedifrån och upp, från folkets olika sammanslutningar och uppåt. Och detta är att utöva subsidiariet.

Lyssna till alla 

Var och en måste ha möjligheten att ta sitt ansvar i helandet av det samhälle som han eller hon tillhör. När man organiserar ett projekt som direkt eller indirekt rör vissa sociala grupper får de inte lämnas utan delaktighet. Ett exempel: “Vad gör du? – Jag arbetar för de fattiga. – Bra, och vad gör du? – Jag undervisar de fattiga, jag talar om för de fattiga vad de skall göra – nej, det är inte så man skall göra, det första steget är att låta de fattiga berätta för dig hur de lever, vad de behöver: man måste låta alla komma till tals! Så fungerar subsidiaritetsprincipen. Vi måste låta dessa människor vara delaktiga: deras vishet, de ödmjukaste gruppernas vishet får inte åsidosättas (jfr den postynodala apostoliska förmaningen Querida Amazonia QA 32; encyklikan Laudato si’ 63). Tyvärr sker denna orättvisa ofta där det samlas ekonomiska eller geopolitiska intressen, som till exempel när det gäller att utvinna naturtillgångar i somliga områden på jorden (jfr QA 9,14). Man tar inte hänsyn till urbefolkningens röst, kultur och världsbild. Idag har denna bristande respekt för subsidiaritetsprincipen spridits som ett virus. Vi kan tänka på de omfattande finansiella stöd som ges av staterna. Man lyssnar mer till de stora finansbolagen är till vanliga människor eller dem som håller den verkliga ekonomins hjul i rullning. Man lyssnar mer till multinationella bolag än till sociala rörelser. För att uttrycka det på vanliga människors språk: man lyssnar mer till de mäktiga än till de svaga, och detta är inte vägen, det är inte den mänskliga vägen, det är inte den väg som Jesus har lärt oss, det är inte att tillämpa subsidiaritetsprincipen. Så låter vi inte människor ”förverkliga sin egen återlösning” (Budskap för den 106:e världsdagen för migranter och flyktingar 13 maj 2020). I det kollektiva undermedvetna hos somliga politiker och fackföreningsledare låter det så här: allt för folket, inget med folket. Uppifrån och ned, men utan att lyssna till folkets vishet, utan att tillämpa denna vishet för att lösa problem, i det här fallet för att ta sig ur krisen. Vi kan också tänka på hur man bekämpar viruset: man lyssnar mer till de stora läkemedelsindustrierna än till dem som arbetar i sjukvården, som arbetar i frontlinjen på sjukhus och i flyktingläger. Detta är inte rätt väg. Man måste lyssna till alla, till dem som är högst upp och dem som är längst ned, alla.

Ta oss ur krisen tillsammans

För att vi skall vara bättre efter krisen måste man tillämpa subsidiaritetsprincipen och respektera allas självstyrande och initiativförmåga, särskilt de mest utsatta. Alla delar av en kropp behövs, och som Paulus skriver, de delar som kan förefalla svagast eller minst viktiga är i själva verket de mest nödvändiga (jfr 1 Kor 12:22). Denna bild visar att subsidiaritetsprincipen låter var och en ha sin roll när det gäller omsorg om samhället och dess framtid. Att tillämpa subsidiaritetsprincipen ger hopp, hopp om en friskare och rättvisare framtid; och denna framtid skall vi bygga tillsammans genom vår längtan efter att förverkliga något stort och efter att vidga våra horisonter (Jfr Tal till unga på kulturcentret Fader Félix Varela, Havanna, Kuba, 20 september 2015). Antingen gör vi det tillsammans eller så fungerar det inte. Antingen arbetar vi tillsammans för att ta oss ur krisen, på alla nivåer i samhället, eller så kommer vi aldrig ur den. Att ta sig ur krisen handlar inte om att måna några penseldrag över dagsläget för att det skall verka mer rättvist. Att ta sig ur krisen innebär att förändras, och förändring är verklig om den genomförs av alla, alla de människor som utgör folket. Alla yrken, alla. Och alla tillsammans, alla gemensamt. Om inte alla är med blir resultatet negativt.

Volontärernas bidrag

I en tidigare katekes har vi sett att solidariteten är rätt väg för att ta sig ur krisen. Den låter oss finna hållbara lösningar för en friskare värld. Men denna väg av solidaritet behöver subsidiariet. Någon kanske säger: ”Men fader, idag talar du med svåra ord!” Men därför försöker jag förklara vad de betyder. Solidariska, för vi går subsidiaritetens väg. Det finns nämligen ingen verklig solidaritet utan social delaktighet, utan att mellannivåerna ger sitt bidrag: familjer, föreningar, kooperativ, småföretag, uttryck för civilsamhället. Alla måste bidra, alla. Ett sådant deltagande bidrar till att förhindra och rätta till vissa negativa sidor av globaliseringen och av vad staterna gör, som när det gäller vården av människor som drabbats av pandemin. Dessa bidrag ”nedifrån” måste uppmuntras. Det är fantastiskt att se alla volontärer som arbetar i denna kris. Volontärer som kommer från alla delar av samhället, från välmående familjer och från de fattigaste familjerna. Men alla, alla tillsammans för att ta sig ur krisen. Detta är solidaritet och detta är subsidiaritetsprincipen.

Hoppet är djärvt

Under lockdown uppstod den spontana gesten att applådera för läkare och vårdpersonal för att ge dem uppmuntran och hopp. Många riskerade sitt liv och många gav sitt liv. Låt oss utsträcka denna applåd till alla medlemmar av samhällskroppen, till var och en, för hans och hennes värdefulla bidrag, hur litet det än må vara. “Men vad kan han där uträtta? – Lyssna till honom, ge honom utrymme för att arbeta, be honom om råd”. Låt oss applådera för de utrangerade, för dem som denna kultur beskriver som utrangerade, denna slit och släng-kultur, låt oss applådera för de gamla, för barnen, för de handikappade, låt oss applådera för arbetarna, för alla dem som tjänar andra. Alla medverkar för att vi skall ta oss ur krisen. Men vi nöjer oss inte med en applåd! Hoppet är djärvt, så låt oss uppmuntra varandra att drömma stort, att söka ideal om rättvisa och social kärlek som springer fram ur hoppet. Låt oss inte försöka återskapa det förflutna, det förflutna är förflutet, nya ting väntar på oss. Herren har lovat: ”Jag skall göra allting nytt”. Låt oss uppmuntra varandra att drömma stort och att söka dessa ideal, låt oss inte försöka återskapa det förflutna, särskilt inte det som var orättvist och redan var sjukt, som jag redan kallat orättvisor. Låt oss bygga en framtid där den lokala och den globala dimensionen berikar varandra, - var och en kan bidra med det som den har, var och en kan bidra med sitt, sin kultur, sin filosofi, sitt tänkesätt -, där skönheten hos mindre grupper och hos utrangerade grupper kan blomstra för också där finns skönhet, och där den som har mer bemödar sig om att tjäna och ge mer till den som har mindre.  

27 september 2020, 21:47