Sök

Vatican News
Allmänna audiensen 16 september 2020 Allmänna audiensen 16 september 2020  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Att bota världen 7. Omsorg om det gemensamma hemmet

"Var och en av oss kan och måste ta ansvar för det gemensamma hemmet och lovprisa Gud för hans skapelser, betrakta skapelserna och skydda dem". I sin sjunde katekes om Att bota världen fokuserade påven Franciskus på omsorgen av det gemensamma hemmet och en kontemplativ inställning. Här följer katekesen i helhet i översättning av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

200916 Att bota världen 7. Omsorg om det gemensamma hemmet och kontemplativ inställning

För att ta sig ur en pandemi, måste man bry sig om sig själv och varandra. Och man måste stötta dem som bryr sig om de svagaste, sjuka och gamla. Det finns en vana att inte bry sig om gamla, att överge dem: det är inte bra. Dessa människor beskrivs väl av ett spanskt ord: “cuidadores”, de som tar hand om sjuka. De spelar en viktig roll i dagens samhälle, även om de ofta inte får det erkännande och den lön som de förtjänar. Att ta hand om andra är en gyllene regel när det gäller att vara människa, och bär med sig hälsa och hopp (jfr encyklikan Laudato si’ 70). Att ta hand om sjuka, behövande, dem som lämnats åt sidan: detta är en mänsklig och också kristen rikedom.

Denna omsorg måste vi ägna också vårt gemensamma hem: jorden och alla skapade varelser. Alla former av liv hänger ihop (jfr ibid. 137-138), och vår hälsa beror på de ekosystem som Gud har skapat och som han har gett oss i uppdrag att ta hand om (cfr Gen 2,15). Att misshandla dem är en allvarlig synd som skadar, som gör ont och som gör oss sjuka (jfr LS 8; 66). Det bästa motgiftet mot ett felaktigt användande av vårt gemensamma hem är kontemplation (jfr ibid. 85; 214). Men varfòr det? Finns det inget vaccin för detta, för omsorgen om det gemensamma hemmet, för att inte åsidosätta det? Vilket är motgiftet mot sjukdomen att man inte bryr sig om det gemensamma hemmet? Det är kontemplation. “Om en person inte har lärt sig att stanna upp och beundra något vackert bör vi inte bli förvånade om han eller hon behandlar allt som ett objekt som kan användas eller missbrukas utan skrupler” (ibid. 215). Också som ett slit och släng-objekt. Men vårt gemensamma hem, skapelsen, är inte bara en ”resurs”. Skapelserna har ett värde i sig själva och ”återkastar var och en på sitt vis en stråle av Guds oändliga vishet och godhet” (Katolska kyrkans katekes 339). Detta värde och denna stråle av gudomligt ljus måste vi upptäcka, och för att upptäcka den, behöver vi tystnad, vi behöver lyssna, vi behöver kontemplera. Också kontemplation botar själen.

Utan kontemplation är det lätt att förfalla till en obalanserad och högmodig självupptagenhet som människa, “jag” som alltings mittpunkt, som överdriver vår roll som människor och ser oss som oinskränkta härskare över alla andra skapelser. En förvriden tolkning av bibeltexterna om skapelsen har bidragit till detta felaktiga synsätt, som leder till att man suger ut jorden tills den kvävs. Att suga ut skapelsen: detta är synden. Vi tror att vi är mittpunkten, vi gör anspråk på Guds plats, och så förstör vi harmonin i skapelsen, harmonin i Guds plan. Vi blir rovjägare och glömmer att vi är kallade till att värna om livet. Visst kan vi odla jorden för att leva och utvecklas. Men odling är inte samma sak som utsugning, och den åtföljs alltid av omsorg: man plöjer och beskyddar, odlar och bryr sig om.. Detta är vårt uppdrag (jfr 1 Mos 2:15). Vi kan inte göra anspråk på att fortsätta växa materiellt, utan att bry oss om det gemensamma hem där vi får bo. Våra fattigaste syskon och vår moder jord suckar över de skador och orättvisor som vi har åsamkat dem och kräver att vi slår in på en ny väg. Ni kräver att vi omvänder oss, att vi byter väg: att ta hand också om jorden, om skapelsen.

Därför är det viktigt att återfinna en kontemplativ dimension, att betrakta jorden och skapelsen som en gåva, inte som något man suger ut för profitens skull. När vi betraktar, upptäcker vi hos andra och hos naturen något mycket större än deras användbarhet. Detta är problemets kärna: att betrakta är att överskrida någontings användbarhet. Att betrakta något vackert betyder inte att man utnyttjar det: att betrakta handlar inte om pengar. Låt oss upptäcka tingens inneboende värde, som Gud har gett dem. Många andliga mästare har lärt oss att himlen, jorden, havet och varje skapad varelse är ett slags ikon, som förmår leda oss till skaparen och till gemenskap med skapelsen. Ignatius av Loyola uppmanar oss i slutet av sina Andliga övningar att ägna oss åt ”kontemplation som leder till kärlek”, att tänka på hur Gud betraktar sina skapelser och glädja sig med dem; att upptäcka Guds närvaro hos hans skapelser och älska dem och ta hand om dem med frihet och nåd.

Kontemplation som leder oss till en inställning av omsorg, är inte att betrakta naturen utifrån som om vi inte var mitt i den. Men vi är mitt i naturen, vi är en del av naturen. Vi betraktar den inifrån och erkänner att vi är en del av skapelsen, att vi är delaktiga och inte bara åskådare till en formlös verklighet som det bara handlar om att utnyttja. Den som betraktar på detta sätt förundrar sig inte bara över vad man ser, utan också över att man känner sig som en del av denna skönhet; och man känner sig också kallad att värna om den och att skydda den. Det är en sak som vi inte får glömma: den som inte förmår betrakta naturen och skapelsen, förmår inte betrakta människor i deras rikedom. Och den som lever för att utnyttja naturen utnyttjar ofta människor och behandlar dem som slavar. Det är en lag som gäller överallt och i alla tider: om du inte förmår betrakta naturen kan du knappast heller betrakta människor och deras skönhet, din broder och din syster.

För den som förmår betrakta är det lättare att engagera sig för att förändra det som skadar miljön och hälsan. Den människan kan engagera sig för att fostra och främja nya vanor i produktion och konsumtion, för att bidra till en ny modell för ekonomisk tillväxt som garanterar respekt för det gemensamma hemmet och för människor. När en kontemplativ människa är aktiv blir hon gärna en som värnar om miljön: och det är bra! Var och en av oss måste värna om miljön, om miljöns renhet, och försöka förena urgamla kulturers tusenåriga vetande med nya tekniska kunskaper, för att vår livsstil alltid skall vara hållbar.

Till sist: att kontemplera och bry sig om: två inställningar som visar vägen för att rätta till och skapa jämvikt i vårt förhållande till skapelsen. Ofta verkar vårt förhållande till skapelsen vara som förhållandet mellan fiender: jag förstör skapelsen för att vinna på det; jag utnyttjar skapelsen för att vinna på det. Vi får inte glömma att det är en inställning som står oss dyrt. Vi får inte glömma det spanska ordspråket: ”Gud förlåter alltid; vi förlåter ibland; naturen förlåter aldrig”. Idag läste jag i tidningen om två stora glaciärer i Antarktis, nära Amundsens hav: de håller på att rasa. Det blir förfärligt, för havsnivån kommer att stiga och det kommer att föra med sig många svårigheter och mycket ont. Och varför det? På grund av uppvärmningen, för att vi inte tar hand om miljön, för att vi inte tar hand om vårt gemensamma hem. Men när vi tvärtom har ett “broderligt” förhållande till skapelsen, då tar vi ansvar för det gemensamma hemmet, för livet och för hoppet, vi tar ansvar för det arv som Gud har anförtrott oss för att framtida generationer skall få njuta av det. Någon kanske invänder: “Jag klarar mig som det är”. Men frågan är inte om du klarar dig idag – det sade en duktig protestantisk teolog, Bonhoeffer – frågan är inte hur du klarar dig idag; frågan är vilket arv, vilket liv lämnar vi till kommande generationer? Låt oss tänka på våra barn och barnbarn: vad lämnar vi kvar åt dem om vi suger ut skapelsen? Låt oss ta ansvar för denna vandring och för det gemensamma hemmet, låt oss ta vårt ansvar för livet och hoppet. Låt oss ta ansvar för det arv som Gud har anförtrott oss, för att framtida generationer skall få njuta av det. Låt oss tänka särskilt på urbefolkningarna, som vi alla har en tacksamhetsskuld till – också en skuld av botgöring, för att rätta till det onda vi åsamkat dem. Men låt oss också tänka på de rörelser, föreningar och folkliga grupper som engagerar sig för att värna om sin egen närmiljö med dess naturliga och kulturella tillgångar. Det är inte alltid som sådana rörelser blir uppskattade, ibland blir de rentav motarbetade, för att de inte producerar pengar; men i själva verket bidrar de till en fredlig revolution, vi skulle kunna tala om en ”omsorgens revolution”. Betrakta för att vårda, att betrakta för att värna, värna om oss, om skapelsen, om våra barn, om våra barnbarn och för att värna om framtiden. Betrakta för att vårda, för att värna, och för att lämna ett arv till framtida generationer.

Men vi får inte delegera detta till några få. Det är en uppgift för alla människor. Var och en av oss kan och måste ta ansvar för det gemensamma hemmet och lovprisa Gud för hans skapelser, betrakta skapelserna och skydda dem.

17 september 2020, 08:36