Sök

Vatican News
Fader vår Fader vår  (© Biblioteca Apostolica Vaticana)

Hela påvens katekes: Bönen - 2. Den kristnes bön

Den andra katekesen i påven Franciskus serie om bönen.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

Idag tar vi det andra steget i denna vandring av katekeser om bönen, som vi inledde förra veckan.

Bönen tillhör alla: den tillhör människor i alla religioner, och troligen också dem som inte bekänner någon religion. Bönen springer fram ur vårt innersta, i det inre som ofta andliga författare kallar “hjärtat” (jfr Katolska kyrkans katekes 2562-2563). Det som ber i oss är alltså inte något ytligt, det är inte någon sekundär eller marginell förmåga, utan det är vårt eget innersta mysterium. Det är detta mysterium som ber. Förnuftet ber, men att be är inte bara något intellektuellt. Kroppen ber, man man kan be också med svåra handikapp. Det är alltså hela människan som ber, om det är hennes “hjärta” som ber.

Bönen är en impuls, en åkallan som överskrider oss själva: något som föds i vårt innersta och som sträcker sig utåt, för det erfar längtan efter ett möte. Det är en längtan som är mer än ett behov: det är en väg. Bönen är rösten hos ett “jag” som famlar sig fram medan det söker efter ett “du”. Mötet mellan “jag” och “du” kan inte ske genom räknemaskiner: det är ett mänskligt möte, och ofta famlar man sig fram för att finna det ”du” som mitt ”jag” söker.

Men den kristna bönen uppstår i stället ur en uppenbarelse: “duet” är inte insvept i något mysterium utan har trätt in i en relation med oss. Kristendomen är den religion som hela tiden firar att Gud har “visat sig”, hans epifani. De första högtiderna under kyrkoåret handlar om att fira denne Gud som inte förblir fördold, utan som erbjuder människorna sin vänskap. Gud uppenbarar sin härlighet i fattigdomen i Betlehem, i de vise männens tillbedjan, i dopet i Jordan, i undret i bröllopet i Kana. Johannesevangeliet avslutar prologens stora hymn med en sammanfattning: ” Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (1.18). Det var Jesus som förklarade Gud för oss.

Den kristnes bön träder in i en relation till en Gud med ett ömt ansikte, som inte vill skrämma människorna på något sätt. Detta är det första som kännetecknar den kristna bönen. Människorna har alltid varit vana vid vara litet ängsliga och rädda när de närmar sig Gud. Hans fascinerande och förfärliga mysterium skrämde dem, och de var vana vid att vörda honom som tjänare, som en undersåte som inte vill brista i respekt för sin herre. När de kristna talar till honom vågar de i stället kalla honom “fader”, helt förtroligt. Jesus använder rentav ett annat ord: “pappa”.

Kristendomen har utplånat varje “feodalt” band från relationen till Gud. I vår tros vokabulär finns inte ord som “underkastelse”, “slaveri” eller “servilitet”; där finns ord som ”förbund”, ”vänskap”, ”löfte”, ”gemenskap”, ”närhet”. I sitt långa avskedstal till sina lärjungar säger Jesus: “Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn” (Joh 15:15-16). Men detta är en blankocheck: “Allt vad ni ber Fadern om i mitt namn skall jag ge er”!

Gud är vännen, bundsförvanten, brudgummen. I bönen kan man upprätta en förtrolig relation till honom, och i bönen ”Fader vår” har Jesus lärt oss att be honom om olika saker. Vi kan be Gud om allt, allt; vi kan förklara och berätta allt för honom. Det spelar ingen roll om vi har litet dåligt samvete: vi har inga bra vänner, vi är inga tacksamma barn, vi är inga trogna makar. Han fortsätter att älska oss. Det är vad Jesus visar en gång för alla under sin sista måltid, när han säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20). I denna gest föregriper Jesus korsets mysterium under den sista måltiden. Gud är en trogen bundsförvant: om människorna slutar att älska, fortsätter han, även om kärleken leder honom till Golgata. Gud står alltid vid vår dörr och väntar på att vi skall öppna den. Och ibland knackar han på, men på ett försynt sätt: han väntar. Guds tålamod med oss är en pappas tålamod, en som älskar oss mycket. Man kan rentav säga att det är både en pappas och en mammas tålamod. Alltid nära vårt hjärta, och när han knackar på gör han det med ömhet och kärlek.

Låt oss alla försöka be så, genom att träda in i förbundets mysterium. Låt oss i bön lägga oss själva i Guds barmhärtiga famn, låt oss känna oss omfamnade av det treeniga livets mysterium, låt oss känna oss som inbjudna gäster som inte förtjänade en så stor ära. Och låt oss gång på gång säga till Gud i bönens förvåning: är det möjligt att du bara vet vad kärlek är? Han vet inte vad hat är. Han är hatad, men han vet inte vad hat är. Han vet bara vad kärlek är. Detta är den Gud vi ber till. Detta är den glödande kärnan i varje kristen bön. Kärlekens Gud, vår fader som väntar på oss och ledsagar oss.

15 maj 2020, 09:26