Påve Franciskus plan för att resa sig ur krisen
Joseph Halldorf - Vatikanstaten
”Var inte rädda” är den uppståndne Jesus första ord till Maria från Magdala och den andra Maria efter att de upptäckt att graven var tom. Jesus är den Uppståndne som vill resa upp dessa kvinnor till nytt liv, och med dem, hela mänskligheten.
Att uppmana de två lärjungar som var på till Emmaus att glädja sig hade varit provocerande. Det vi upplever idag påminner på många sätt om de första lärjungarnas erfarenhet. Liksom dem omges vi av en atmosfär av smärta och osäkerhet. Vi frågar oss: ”Vem ska rulla undan stenen från graven åt oss?” (Mark 16:3). Den gravsten som hotar att begrava allt hopp och som orsakat svåra konsekvenser som många nu tvingas genomleva; de äldre som befinner sig i isolering, familjer som inte längre har mat på bordet, de som utmattade arbetar vid ”frontlinjen”. En svår tyngd vilar över oss och tycks få det sista ordet.
Var och en bidrar
Men kvinnorna låter sig inte förlamas av de händelser som lett till Jesu död på korset. I kärlek till sin Mästare var dessa kvinnor i stånd att bemöta de villkor som livet ställde dem inför. Medan apostlarna först flydde, förnekade Jesus och sedan gömde sig av rädsla, så fann kvinnorna ett sätt att övervinna varje hinder som lades i deras väg. Blott genom att vara och genom att gå tillsammans med kunde de fortsätta framåt.
I dag visar många sin delaktighet och sitt ansvar genom att bära ut ”parfym” och ”smörjelse” till de lidande. De tjänar sin Herre i sina bröder och systrar. Somliga gör det genom att inte utsätta andra för eventuell smitta, medan en del riskerar sina egna liv. Läkare, sjuksköterskor, butikspersonal, städare, vaktmästare, förare, säkerhetspersonal, volontärer, präster, ordensfolk, far- och morföräldrar, lärare och många andra har ställt sig samma fråga som kvinnorna vid graven: ”Vem ska rulla undan stenen från graven åt oss?” Men detta har inte hindrat dem från att bidra med sitt kunnande och det som situationen kräver.
Herren går före oss
Trots att lärjungarna just upplevt Jesu död och drabbats av stor förtvivlan så har deras gemenskap i stillhet under påskaftonen inte varit förgäves. Den har bevarat glädjens hopp inom dem. Gemenskapen beredde dem för att ta emot uppståndelsens stora glädje – ensamheten fick inte sista ordet. Jesus var vid liv igen och han gick före dem på deras väg. Detta är de budskap som förmådde dem att se att stenen redan hade rullats undan från graven. Också vi får dela deras glädje.
Många deltar i Herrens lidande, antingen personligen eller vid sina bröders och systrars sida. Ur detta lidande ljuder budskapet om uppståndelsen: Vi är inte ensamma, Herren går före oss på vår väg och tar bort de stenar som förlamar oss. Ingen kan ta denna glädje ifrån oss. Den kan inte besmittas. Den kärlek och det utgivande som vi ser på så många platser kommer bära frukt. Genom den minsta spricka når Herrens smörjelse in. Han får oss att se denna smärtsamma verklighet med en förnyad blick.
Vi måste också meditera över den väg vi gått, så som kvinnorna i evangeliet gjorde. Så upptäcker vi att våra liv förvandlats genom påsknattens budskap. Vi behöver leva med insikten om att Herren förnyar vårt hopp genom att ständigt skapa något nytt. En förnyad blick ser hur ”detta nya” är något som ”redan spirar” (Jes 43:18).
Räddade i gemenskap
Lärjungarna upptäckte något som vi nu också upptäcker. Vi blir räddade i gemenskap, inte var och en för sig. Gränser och murar rämnar. Den fundamentalistiska hållningen löses upp inför en nästan omärklig närvaro som blottar de mänskliga villkorens skörhet. I ljuset av påsken måste vi avvisa allt som vill förhindra att nytt liv får blomstra. Tiden är nu mogen för nya visioner som tillåter förnyelsens Ande att öppna nya horisonter för oss. Det är angeläget att vi söker urskilja och upptäcka Andens puls som vill leda oss att samarbeta med varandra och kanalisera det nya liv som Herren vill frambringa i detta ögonblick i historien. Endast evangeliet och öppenheten inför Anden kan inspirera oss till de nya visioner som är nödvändiga i denna tid. Anden manar oss att samverka. Guds Ande låter sig varken ”stängas ner” eller bli exploaterad genom statiska eller föråldrade metoder. Anden inbjuder oss snarare till att delta i den rörelse som har förmågan ”att göra allting nytt”. (Upp 21:5)
Solidaritetens antikroppar
Denna pandemi behöver behandlas med ”solidaritetens antikroppar”. Ingen enskild handling är isolerad. Våra handlingar påverkar, på gott och ont, varandra. Var och en är huvudperson i historien och kan ge sitt svar på den ondska som drabbar miljoner världen över. Vi får inte skriva en samtida eller framtida historia som präglas av att vi vänder oss bort från alla de som lider. Utmaningen är att agera som en gemenskap för att kunna ha en verklig inverkan på skeendet. Det gäller såväl den pågående pandemin liksom andra epidemier som plågar oss. Vilka är dessa andra epidemier? Hunger, krig, fattigdom, miljökatastrofer, likgiltighetens globalisering.
Min önskan är att samhället ska hitta rättvisans, givmildhetens och solidaritetens antikroppar. Låt oss inte vara rädda att leva ut kärlekens alternativa civilisation. Det är en hoppets civilisation som besegrar oron, rädslan, nedstämdheten och utmattningen. Denna civilisation behöver byggas dagligen, utan avbrott, och kräver att var och en åtar sig den uppgiften – i gemenskapen med bröder och systrar.
