Sök

Vatican News

Påsknatten: ”Jesus uppstod för att föra livet dit döden råder”

På påsknatten firade påven Franciskus den heliga mässan i Peterskyrkan, som inleddes med processionen med påskljuset och förkunnandet av Exultet. I sin predikan underströk påven påskens budskap: hoppet och missionsuppdraget.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Alla vakors moder definierade den helige Augustinus påsknattens vaka, som innehåller flera liturgiska moment. Under årets mässa som påven Franciskus firade ensam med endast några få deltagare, hade man dock tagit bort dopliturgin, för att undvika Coronavirusets smittrisk.

Diakonen sjöng ”Exultet" - den gamla hymnen som prisar uppståndelsen. Denna högtidliga sång har sina rötter på 300-talet och komponerades enligt traditionen av Ambrosius (339-397). Augustinus (354-430) sägs ha skrivit verser till den.

På årets ljusaste natt, ville påven Franciskus återuppliva hoppet i allas hjärtan: ”I kväll erövrar vi en grundläggande rättighet, som inte kan tas från oss: rätten att hoppas. Det är ett nytt, levande hopp som kommer från Gud, det är inte enbart optimism.”

Hela påvens predikan på påsknatten:

"Efter sabbaten" (Matt 28,1) gick kvinnorna till graven. Så börjar denna heliga vakas evangelium, med sabbaten. Det är den dagen av påskens tre heliga dagar som vi mest försummar, upptagna av att skynda från fredagens kors till söndagens halleluja. I år känner vi dock mer än någonsin av lördagen, påskaftonen, den stora tystnadens dag. Vi kan leva oss in i kvinnornas känsla den dagen. Liksom oss, hade de sett lidandets tragedi, en oväntad tragedi som hastigt kom över dem. De hade sett döden och de bar döden i sina hjärtan. Smärtan åtföljdes av rädslan: skulle även de sluta som Mästaren? Rädslan för framtiden, som måste byggas upp på nytt. Det sårade minnet och det kvävda hoppet. Det var den mörkaste timmen för dem, liksom för oss.

Men i denna situation låter sig kvinnorna inte förlamas. De ger inte efter för jämmerns och grämelsens mörka krafter. De stänger inte in sig i pessimism, de flyr inte verkligheten. På lördagen gör de något enkelt och extraordinärt. I sina hem förbereder de doftande oljor för att smörja Jesu kropp. De ger inte upp kärleken: i hjärtanas mörker låter de barmhärtigheten lysa. På lördag ber och hoppas Jungfru Maria. Dagen är tillägnad henne. I smärtans utmaning, litar hon på Herren. Utan att veta om det förberedde dessa kvinnor, under lördagens mörker, "den första veckodagen", dagen som skulle komma att förändra historien. Som ett frö i jorden, var Jesus på väg att låta spira ett nytt liv i världen. Med sin bön och sin kärlek hjälpte kvinnorna hoppet att blomstra. Många människor har gjort som dem, och sått hoppets frön, under den här sorgliga tiden vi lever! Genom små gester av omsorg, kärlek och bön.

I gryningen går kvinnor till graven. Där säger ängeln till dem: "Var inte rädda… Han är inte här, han har uppstått"(v. 5-6). Framför en grav hör de livets ord ... Och sedan möter de Jesus, hoppets upphovsman, som bekräftar ängels ord och säger: "Var inte rädda" (v. 10). Var inte rädda, var inte rädda: så förkunnas hoppet. Även för oss idag. Det här är orden som Gud upprepar för oss, under natten vi går igenom.

I kväll erövrar vi en grundläggande rättighet, som inte kan tas från oss: rätten att hoppas. Det är ett nytt, levande hopp som kommer från Gud, det är inte enbart optimism, det är inte en klapp på ryggen eller en uppmuntran i omständigheterna. Det är en gåva från himlen, som vi inte kan nå på egen hand. ”Allt kommer att gå bra”, säger vi ihärdigt under dessa veckor, som uppmuntrande ord ur hjärtat medan vi klamrar oss fast vid vår mänsklighet. Men när dagarna går och rädslan växer, kan till och med det djärvaste hoppet avdunsta. Jesu hopp är annorlunda. Han ger hjärtat vissheten att Gud vet hur man omvandlar allt till gott, för till och med ur graven låter han livet kliva ut.

Graven är inte en plats man lämnar. Men Jesus kom ut för vår skull, han uppstod för oss, för att föra livet dit döden råder, för att starta en ny historia där en sten hade placerats som spärr. Han, som välter undan stenblocket vid gravens ingång, kan välta undan stenarna som förseglar hjärtat. Därför ger vi inte upp, vi täcker inte över hoppet med en sten. Vi kan och måste hoppas, för Gud är trogen. Han lämnar oss inte ensam, han kommer till oss: till vår situation, till smärtan och ångesten, till döden. Hans ljus lyste upp gravens mörker: idag vill det ljuset nå livets mörkaste hörn. Syster, bror, ge inte upp, även om du har begravt hoppet i ditt hjärta: Gud är större. Mörker och död har inte det sista ordet. Mod, med Gud går inget förlorat!

Mod är ett ord som alltid kommer från Jesu mun i evangelierna. Bara en gång uttalar andra det till en behövande: «Mod! Stig upp, [Jesus] kallar dig! » (Mk 10,49). Det är Han, den uppståndne, som hjälper oss att resa oss. Var inte rädd, om du är svag och bräcklig, om du faller under vandringen - Gud räcker ut sin hand och säger till dig: "Mod!". Men vi kan säga som Don Abbondio: "Mod kan man inte ge sig själv." (I Promessi Sposi, XXV). Du kan inte ge det till dig själv, men du kan ta emot det, i gåva. Öppna ditt hjärta i bön, lyft stenen som ligger för hjärtats öppning, och låt Jesus komma in med sitt ljus. Bjud bara in honom: "Kom in i min rädsla Jesus, och säg samma sak till mig: mod!. Med dig, Herre, kommer vi att prövas, men inte ängslas. Oavsett sorgen kommer vi att känna att vi måste hoppas, för med dig omvandlas korset till uppståndelse. Du är med oss under nätternas mörker: du är säkerheten i vår osäkerhet, du är ord när vi står ordlösa, och ingenting kan någonsin beröva oss på din kärlek till oss.

Detta är påskens budskap: Hoppet. Men det innehåller även en andra del; sändningen. "Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galiléen." (Matt 28,10), säger Jesus. "Han går före oss till Galiléen.” (se v. 7), säger ängeln. Herren går före oss. Det är gott att veta att han går före oss, att han har besökt vårt liv och vår död för att gå före oss till Galiléen, det vill säga till den plats som för honom och hans lärjungar erinrade om vardagen, familjen, arbetet. Jesus vill att vi ska föra hoppet dit, in i vardagen. Men för lärjungarna var Galiléen även en plats med minnen, särskilt minnet av den första kallelsen. Att återvända till Galiléen är att minnas att Gud älskar oss och kallar oss. Att vi måste återuppta resan och minnas att vi är födda och återfödda ur Guds villkorslösa kärlek. Det är i denna visshet som vi måste resa oss igen, särskilt i kriser och prövningar.

Men det finns ytterligare en punkt. Galiléen var regionen längst bort från Jerusalem där de befann sig. Och inte bara geografiskt: Galiléen var den mest avlägsna platsen från den heliga stadens sakralitet. Det var ett område med olika folk som utövade olika kulter: det var "Hedningarnas Galiléen" (Matt 4,15). Jesus sänder oss dit, han ber oss börja därifrån. Vad säger detta oss? Att förkunnelsen om hoppet inte ska begränsas till våra heliga rum, utan att det är menat att nå alla. Eftersom alla är i behov av vederkvickelse. Om vi inte gör det, som har berörts av "livets ord" (1 Joh 1,1), vem ska då göra det? De kristna, förkunnar livet där dödens tid råder, och gläds i att kunna trösta, bära andras bördor, och uppmuntra. Låt oss sjunga livets sång i varje Galiléen, i varje del av mänskligheten som vi tillhör som bröder och systrar, och som tillhör oss. Låt oss tystna dödens rop, och sluta producera vapen och driva vapenhandel. Inga fler krig! Vi behöver bröd och inte gevär. Inga fler aborter som dödar oskyldigt liv. Må hjärtana öppnas hos dem som disponerar, för att fylla de tomma händerna på dem som saknar det nödvändiga.

I slutet omfamnar kvinnorna Jesu fötter (Matt 28,9), fötterna som kommit långväga för att möta oss, ända in i graven och ut igen. De omfamnade fötterna som hade trampat på döden och öppnat vägen för hoppet. Vi pilgrimer som är på jakt efter hopp idag, klamrar oss fast vid dig, uppståndne Jesus. Vi vänder ryggen till döden och öppnar våra hjärtan för dig, som är Livet.

Här kan man se påvens mässa på påsknatten på SVT play

12 april 2020, 12:14