Sök

Vatican News
Påven efter den allmänna audiensen i det Apostoliska palatset Påven efter den allmänna audiensen i det Apostoliska palatset   (Vatican Media)

Hela påvens katekes: Saligprisningarna 8 -“Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner”

Under sin allmänna audiens fortsatte påven Franciskus sin katekes om saligprisningarn och denna onsdag talade påven om “Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner”. Här är hela katekesen översatt av Olle Brandt.

Övers. Olle Brandt - Vatikanstaten 

Dagens katekes ägnas åt den sjunde saligprisningen, den om “dem som håller fred”, som här utropas till Guds söner. Jag är glad att den kommer så här omedelbart efter påsk, för Kristi fred är frukten av hans död och uppståndelse, som vi läser hos aposteln Paulus. För att förstå denna saligprisning måste man förklara innebörden i ordet “fred”, som kan missförstås och ibland banaliseras.

Vi måste hitta rätt jämvikt mellan två tolkningar av freden: den första är bibelns, där man finner det vackra ordet shalòm, som uttrycker överflöd, blomstring och välstånd. När man på hebreiska önskar någon shalòm, då önskar man ett vackert, fullödigt och framgångsrikt liv, men också i sanning och rättvisa, som skall nå sin fullbordan i Messias, fridsfursten (jfr Jes 9:6; Mik 5:4-5).

Sedan finns den andra tolkningen, som är mer spridd, där ordet “fred” [sv. frid] snarare uppfattas som ett slags inre ro; jag är i ro, jag är i frid. Detta är en modern tolkning som är mer psykologisk och subjektiv. Man tror ofta att frid är ro, harmoni och inre jämvikt. Denna tolkning av ordet “fred” är ofullständig och täcker inte allt, för i vårt liv kan oro vara ett viktigt tillfälle att växa. Ofta är det Herren själv som sår oro i oss för att vi skall gå till honom, för att finna honom. I den bemärkelsen är den ett viktigt tillfälle att växa. Tvärtom kan det hända att inre ro hänger ihop med att samvetet sover och inte med någon verklig andlig återlösning. Många gånger måste Herren vara “ett tecken som väcker strid” (jfr Luk 2:34-35), som skakar om vår falska säkerhet, för att leda oss till räddningen. Och i det ögonblicket verkar det som om man inte har någon frid, men det är Herren som leder oss in på denna väg för att nå fram till den fred som han själv skall ge oss.

Här bör vi minnas att Herren säger att hans frid är olik mänsklig frid, världens frid, när han säger: “Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger” (Joh 14:27). Jesu frid är en annan frid, olik den världsliga.

Låt oss fråga oss: hur ger världen fred? Om vi tänker på krig, så avslutas de normalt på endera sättet: antingen med den enes seger över den andre eller med fredsfördrag. Vi kan bara hoppas och be för att man alltid skall välja den andra vägen: men vi måste vara medvetna om att historien är en oändlig rad fredsfördrag som sedan har brutits av senare krig, eller av att samma krig har förvandlats på andra sätt eller på andra platser. Också i vår tid utkämpas ett krig “i bitar” i olika scenarier och på olika sätt [jfr Predikan på krigskyrkogården i Redipuglia, 13 september 2014; Predikan i Sarajevo 6 juni 2015; Tal till Påvliga rådet för lagstiftning, 21 februari 2020]. Man kan åtminstone misstänka att i en globalisering som framför allt består av ekonomiska och finansiära intressen är somligas “fred” andras ”krig”. Och detta är inte Kristi frid!

Hur ger då Herren Jesus sin frid? Aposteln Paulus säger att Kristi fred är att han har “gjort de två lägren till ett” (jfr Ef 2:14), han har dödat fiendskapen och försonat. Och vägen till att utföra denna fredsgärning är hans kropp. Han försonar allt och stiftar fred med sitt blod på korset, som samme Paulus säger på ett annat ställe (jfr Kol 1:20).

Och här undrar jag, här kan vi alla undra: vilka är då “de som håller fred”? Den sjunde saligprisningen är den mest aktiva, den som uttryckligen handlar om att man gör något. Verbkonstruktionen som används liknar den som används i bibelns första vers om skapelsen, och syftar på initiativ och strävsamhet. Kärleken är till sin natur kreativ – kärleken är alltid kreativ – och söker försoning till varje pris. De kallas Guds söner som har lärt sig fredens konst och som utövar den, det vet att det inte finns någon försoning om man inte ger sitt eget liv, och att man måste söka fred, alltid och i alla omständigheter. Alltid och i alla omständigheter: glöm inte det! Så söker man fred. Detta är inte något man gör på egen hand tack vare sin egen förmåga, det är ett uttryck för en nåd som man tar emot av Kristus, han som är vår fred, som har gjort oss till Guds söner.

Sann shalòm och verklig inre jämvikt springer fram ur Kristi fred, som kommer ur hans kors och alstrar en ny mänsklighet, som inkarneras i en oändlig skara av heliga män och kvinnor, påfundiga och kreativa, som har tänkt ut nya sätt att älska. Heliga män och kvinnor som bygger fred. Detta liv som Guds söner, som genom Kristi blod söker och finner sina syskon, är den sanna lyckan. Saliga de som går denna väg.

Och än en gång önskar jag er alla glad påsk, i Kristi fred!

16 april 2020, 11:58