Sök

Vatican News
Påven under audiensen Påven under audiensen   (� Vatican Media)

Hela påvens katekes: Saligprisningarna 7 - Saliga de renhjärtade

” En renhjärtad människa lever inför Herrens närvaro och bevarar i sitt hjärta bara det som hon är värdigt relationen till honom.” Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 1 april, då han reflekterade över den sjätte av Jesu saligprisningar: ” Saliga de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8). Katekesen presenteras här av Olle Brandt.

Idag läser vi tillsammans den sjätte saligprisningen, som lovar att man skall få se Gud på villkor tt man har ett rent hjärta.

En psaltarpsalm säger:”Sök Herren”, manar mitt hjärta. Dig, o Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig,” (27:8-9).

Detta språkbruk uttrycker törst efter en personlig relation till Gud, inte en mekanisk eller suddig relation: nej, en personlig relation, som också Jobs bok uttrycker som ett tecken på ett uppriktigt förhållande. Så här säger Jobs bok: “Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon (Job 42:5). Och ofta tänker jag att detta är livets vandring i vårt förhållande till Gud. Vi hör talas om Gud, men med vår erfarenhet går vi framåt, framåt och till sist får vi lära känna honom på riktigt, om vi är trogna … Och detta är Andens mognad.

Hur når man fram till denna närhet, till att se Gud me degna ögon? Man kan till exempel tänka på lärjungarna i Emmaus, som hade Herren Jesus bredvid sig, “men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom” (Luk 24:16). Herren lät fjällen falla från deras ögon vid slutet av en vandring som når sin höjpunkt i brödsbrytelsen och som började med en förebråelse: “är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” (Luk 24:25). Förebråelsen är början. Detta är varför de var så blinda: deras hjärta var trögt. Och när hjärtat är trögt, ser man inte. Man ser saker och ting som i ett dis. Häri ligger visheten i denna saligprisning: för att betrakta måste vi gå in i oss själva och bereda plats för Gud, för, som kyrkofadern Augustinus säger, ”Gud är längre in i mig än mitt innersta” (“interior intimo meo”: Bekännelser, 3.6.11). För att se Gud behöver man inte byta glasögon eller utsiktspunkt, och inte heller byta teologiska författare som lär ut vägen: man måste befria hjärtat från dess bedrägeri! Detta är den enda vägen.

Detta är en avgörande mognadsprocess. När vi inser att ofta är vår värsta fiende gömd i vårt eget hjärta. Den ädlaste striden är den mot det inre bedrägeri som föds ur våra synder. För synderna förändrar vår inre syn, de förändrar hur vi värderar saker och ting, de låter oss se saker som inte är sanna, eller som åtminstone inte är så sanna.

Därför är det viktigt att förstå vad det innebär att vara ”renhjärtad”. För att göra det är det viktigt att i bibeln består hjärtat inte bara av känslor. Det är människans innersta plats, den inre plats där man är sig själv. Detta enligt bibelns mentalitet.

Matteusevangeliet säger:”Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret” (6:23). Detta “ljus” är hjärtats blick, perspektivet, sammanfattningen, den punkt varifrån man läser verkligheten (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium, 143).

Men vad är ett “rent” hjärta? En renhjärtad människa lever inför Herrens närvaro och bevarar i sitt hjärta bara det som hon är värdigt relationen till honom; bara så kan man ha ett ”förenat” hjärta, ett linjärt, okomplicerat och enkelt hjärta.

Det renade hjärtat är alltså resultatet av en process som innebär att befrias och att avstå. Den renhjärtade föds inte sådan utan har genomlevt en inre förenkling och lärt sig att ta avstånd från det onda i sig, något som i bibeln kallas ”hjärtats omskärelse”  (jfr 5 Mos 10:16; 30,6; Hes 44:9; Jer 4:4).

Denna inre reningsprocess förutsätter att man erkänner den del av hjärtat som är under det ondas påverkan – “Fader, jag känner så här och tänker så här, jag ser så här, och det är ont”: att erkänna sin fula del, den del som har fördunklats av det onda – för att lära sig konsten att alltid låta sig undervisas och ledas av den Heliga Anden. Det är han som leder oss så att vi kan genomföra denna vandring. Det är genom denna hjärtats vandring som vi når fram till att “se Gud”.

I detta saliga betraktande finns en framtida, eskatologisk dimension, som i alla saligprisningarna: det är himmelrikets glädje som vi är på väg till. Men där finns också den andra dimensionen: att se Gud betyder att se Försynens planer i det som händer oss, att urskilja hans närvaro i sakramenten, i våra bröder och systrar, särskilt i fattiga och lidande, och att känna igenom honom där han visar sig (jfr Katolska kyrkans katekes, nr 2519).

Denna saligprisning är på sätt och vis frukten av de föregående: om vi har lyssnat till törsten hos det goda som bor i oss och vi är medvetna om att vi lever av barmhärtighet, då börjar en vandring av befrielse som varar hela livet och som leder ända till himlen. Det är ett seriöst arbete, ett arbete som den Heliga Anden utför om vi ger den plats för att göra det, om vi är öppna för den Heliga Andens verkan. Därför kan vi säga att Gud verkar i oss - i livets prövningar och reningar – och att detta Guds och den Heliga Andens verk leder till en stor glädje, en sann frid. Låt oss inte vara rädda, låt oss öppna vårt hjärtas portar för den Heliga Anden för att den skall rena oss och leda oss framåt på denna vandring på väg till den fulla glädjen.

02 april 2020, 19:41