Sök

Vatican News
Jungfru Maria Jungfru Maria 

Hela påvens katekes: Saligprisningarna 6 – ”Saliga de barmhärtiga”

Första gången jag fick leda angelusbönen som kände jag starkt att detta är det budskap som jag måste ge, som biskop av Rom: barmhärtighet, barmhärtighet, förlåtelse. Det sade påven Franciskus på den allmänna audiensen i Vatikanen den 18 mars, då han reflekterade över den femte av Jesu saligprisningar.

Olle Brandt - Vatikanstaten 

Idag stannar vi upp inför den femte saligprisningen, som säger: “Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt 5:7). I denna saligprisning finner vi något alldeles speciellt: det är den enda där orsaken till och frukten från lyckan sammanfaller: barmhärtighet. De som utövar barmhärtighet skall möta barmhärtighet, de skall “barmhärtigas””.

Temat om ömsesidig förlåtelse finner man inte bara i denna saligprisning, det förekommer ofta i evangeliet. Det skulle inte kunna vara annorlunda. Barmhärtigheten är Guds själva hjärta! Jesus säger: “Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37). Hela tiden samma ömsesidighet. Och Jakobs brev säger att “barmhärtigheten triumferar över domen” (2,13).

Men det är framför allt i Fader vår som vi ber: “förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” (Matt 6:12); och denna bön är den enda som återkommer i slutet: “om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. 1Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15, jfr Katolska kyrkans katekes, nr. 2838).

Det finns två saker som man inte kan skilja på: den förlåtelse man ger och den man får. Men många har svårt med detta och klarar inte av att förlåta. Många gånger är det onda man utsatts för så stort att förlåta förefaller som att klättra upp för ett högt berg. Och man tänker: det går inte, det kan man inte göra. Detta med barmhärtighetens ömsesidighet visar att vi måste vända på perspektivet. Ensamma kan vi inte, vi behöver Guds nåd, vi måste be om den. För om den femte saligprisningen lovar att vi skall möta barmhärtighet, och vi i Fader vår ber om att få våra skulder förlåtna, så betyder det att vi i grund och botten är skuldsatta och behöver barmhärtighet!

Vi står alla i skuld. Alla. Gentemot Gud, som är så generös, och gentemot våra bröder och systrar. Varje människa vet att hon inte är den fader eller moder som hon borde vara, den make eller maka, den bror eller syster som hon borde vara. Alla bär vi på ett ”underskott” i livet. Och vi behöver barmhärtighet. Vi vet att också vi har gjort sådant som är ont, det saknas alltid något i det goda som vi borde ha gjort.

Men just denna vår fattigdom blir en kraft för att förlåta! Vi står i skuld och vi skall mätas med det mått som vi mäter andra med (jfr Luk 6:38), och därför ligger det i vårt intresse att vidga måttet och förlåta skulder. Var och en skall minnas att vi behöver förlåta, att vi behöver förlåtelse, att vi behöver tålamod; detta är barmhärtighetens hemlighet: genom att förlåta blir man förlåten. Därför går Gud före oss och förlåter oss först (jfr Rom 5:8). Genom att få hans förlåtelse blir vi i vår tur förmögna att förlåta. Så blir vår misär och brist på rättfärdighet ett tillfälle att öppna sig för himmelriket, för ett större mått, Guds mått, som är barmhärtighet.

Var kommer vår barmhärtighet ifrån? Jesus har sagt: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk 6:36). Ju mer man tar emot Faderns kärlek, desto mer älskar man (jfr Katolska kyrkans katekes, nr. 2842). Barmhärtigheten är inte en dimension bland andra, den är det kristna livets mittpunkt: det finns ingen kristendom utan barmhärtighet (Jfr S:t Johannes Paulus II, encyklikan Dives in misericordia (30 november 1980); bullan Misericordae Vultus (11 april 2015);  det apostoliska brevet Misericordia et misera (20 november 2016).) Om all vår kristendom inte leder oss till barmhärtigheten är vi på fel väg, för barmhärtigheten är det enda verkliga målet för varje andlig vandring. Den är en av kärlekens vackraste frukter (jfr Katolska kyrkans katekes, nr. 1829).

Jag minns att detta tema valdes för den första angelusbönen jag fick leda som påve: barmhärtigheten. Och det har jag lagt på minnet, som ett budskap som jag som påve alltid skulle framföra, ett budskap som måste finnas med varje dag: barmhärtigheten. Jag minns att den dagen var jag också litet oförskämd och gjorde reklam för en bok om barmhärtigheten, som just publicerats av kardinal Kasper. Och den dagen kände jag starkt att detta är det budskap som jag måste ge, som biskop av Rom: barmhärtighet, barmhärtighet, förlåtelse.

Guds barmhärtighet är vår befrielse och vår lycka. Vi lever av barmhärtighet, och vi har inte råd att leva utan barmhärtighet: det är den luft vi skall andas. Vi är för fattiga för att ställa villkor, vi behöver förlåta, för vi behöver förlåtas.

20 mars 2020, 09:00