Hela påvens katekes: Saligprisningarna 4 - Saliga de ödmjuka
översättning Olof Brandt - Vatikanstaten
I dagens katekes skall vi se närmare på den tredje av de åtta saligprisningarna i Matteusevangeliet: “Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet” (Matt 5:5).
Ordet ”ödmjuk”, som används här, betyder ordagrant snäll, mild, vänlig, fridsam. Ödmjukheten visar sig i konflikter, i hur man reagerar på en fientlig situation. Vem som helst kan verka ödmjuk när allt är lugnt, men hur reagar man “under tryck”, om man blir attackerad, förolämpad, angripen?
I ett stycke talar Paulus om “Kristi mildhet och godhet” (2 Kor 10:1). Och Petrus å sin sida påminner om hur Jesus uppträdde under sitt lidande: han svarade inte och han hotade ingen, för “han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist” (1 Pet 2:23). Och Jesu ödmjukhet ser man tydligt i hans lidande.
I bibeln syftar ordet ”ödmjuk” också på den som inte äger någon jord. Därför slås man av att den tredje saligprisningen säer just att de ödmjuka ”skall ärva landet”.
I själva verket citerar denna saligprisning psaltarpsalm 37. Den förknippar också ödmjukhet med markägande. Vid närmare eftertanke verkar dessa bägge företeelser vara oförenliga. Ägandet av marken är ju där konflikter brukar uppstå: man strider ofta om ett territorium, för att ta herraväldet över ett bestämt område. I krig segrar den starke och ervörar nya marker.
Men låt oss se närmare efter vilket verb som används för att beskriva de ödmjukas ägande: de skall inte erövra ladet, det står inte “saliga de ödmjuka för de skall erövra landet”. De “ärver” det. Saliga är de ödmjuka för de “skall ärva” landet. I bibeln har verbet “att ärva” en omfattande beydelse. Guds folk kallar “arv” Israels land, som är det förlovade landet.
Det landet är ett löfte och en gåva för Guds folk, och blir en symbol för något mycket större än ett ettritorium. Det finns ett land som är himlen, det land till vilket vi är på väg: den nya himmel och den nya jord som vi är på väg till (jfr Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1).
Därför är den ödmjuke den som ”ärver” det mest upphöjda av alla territorier. Han inte feg, ingen fegis som rättfärdigar sitt val att stanna utanför alla problem. Tvärtom! Den ödmjuke är en människa som har fått ett arv och inte vill förskingra det. Den ödmjuke är inte en som går med på vad som helst, utan en Kristi lärjunge som har lärt sig att försvara ett helt annat land. Han försvara sin fred, sin relation till Gud, sina gåvor, Guds gåvor, genom att bevara barmhärtighet, broderskap, förtroende, hopp. För ödmjuka människor är barmhärtiga, broderliga, förtröstansfulla och hoppfulla människor.
Här måste vi säga något om synden vrede, en våldsam impuls som vi alla känner. Vem av oss har aldrig blivit arg? Vi måste vända upp och ned på saligprisningen och fråga oss: vad har vi förstört med vår vrede? Vad har vi förlorat? Ett ögonblicks vrede kan förstöra mycket. Man förlorar kontrollen och förstår inte vad som är viktigt, och så kan man förstöra sin relation till en bror eller syster, ofta utan återvändo. På grund av vrede är det många syskon som inte talar med varandra, som har avlägsnat sig från varandra. Det är motsatsen till ödmjukhet .Ödmjukhet förenar, vrede skiljer.
Ödmjukhet är en erövring av mycket. Ödmjukhet förmår vinna ett hjärta, rädda vänskapsband och mycket annat, för människor blir arga men sedan lugnar de sig och ångrar sig, och så kan man återuppbygga med hjälp av ödmjukhet.
Det ”land” man kan erövra med ödmjukhet är räddningen för den broder som samma Matteusevangeliet talar om: “Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder” (Matt 18:15). Det finns inget vackrare land än andras hjärta, det finns inget territorium man hellre vill erövra än återfunnen fred med en brode4. Detta är det land man erövrar med mildhet!
