Påven till Roms präster om bitterheten i prästens liv
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Den traditionella botgöringsliturgin hölls på torsdagen 28 februari i Roms påvliga katedral tillägnad helige Johannes, San Giovanni in Laterano, med Roms präster och biskopar som inledning på fastan. Påven Franciskus skulle ha lett den, men var lite förkyld och valde att inte lämna Vatikanen denna torsdag.
Efter en meditation av biskopsvikarien kardinal Angelo De Donatis biktade sig prästerna och därefter läste kardinalen upp påvens tal till stiftets präster och biskopar.
Bitterheten i prästens liv
”Bitterheten i prästens liv. En inre reflektion” är titel på påvens tal. Han skriver att han snarare än att reflektera över prövningarna i prästens mission vill fokusera på ”en subtil fiende som finner många sätt att dölja och gömma sig och som en parasit långsamt berövar oss glädjen i kallelse som vi en gång fick”. ”Jag vill tala med er om den bitterhet” som finns i prästens liv, förklarar påven.
Han klargör att han har valt att utgå från det seminarister och präster i olika italienska stift har sagt till honom i olika möten, snarare än att tala om sina egna tankar om saken. Han skriver för det första att dessa rader är frukten av det han har hört dem berätta och för det andra att de flesta präster han känner är nöjda med sina liv och ser bitterheten som något normalt i livet.
Påven påminner om att de som präster inte är kallade att vara allsmäktiga, utan syndare som är förlåtna och utsända. Bitterheten visar vägen mot en större vördnad för Fadern och hjälper till att på nytt uppleva styrkan i Hans barmhärtighet (jfr Luk 15:11-32).
Problem med tron - främsta anledningen till bitterhet
Påven påminner om det lärjungarna sa i Emmaus: “Vi trodde att det var han” (jfr Luk 24:21) och talar om hur det svikna hoppet gjorde dem bittra. Påven säger att vi här måste reflektera och fråga oss om det är Herren som har svikit oss eller om det är vi som har blandat ihop hoppet med våra egna förväntningar, för att det kristna hoppet sviker aldrig.
Han varnar för herdar som överför bitterhet till sin hjord och att orsaken kan vara en aldrig avslutade ungdomstid och att man inte ser skillnad på förväntningar och kristet hopp. Påven betonar att Herren vill involvera oss i sitt rike och att vi aktivt ska delta och inte bara stå och betrakta det.
Påven behandlar sedan skillnaden mellan förväntningar och hopp. I förväntningarna utgår vi från oss själva, medan hoppet är något som föds i hjärtat: ”Jag hoppas, inte när det inte finns något att göra, utan när jag slutar att bara engagera mig i mig själv” förklarar han.
Vi måste vara lyhörda för historien och våra liv i ljuset av Guds ord, understryker han. Saker och ting blir inte bättre genom att byta ut superiorer, missionen eller strategin, utan för att vi tröstas av Ordet, skriver påven och hänvisar till profeten Jeremias vittnesbörd: ”ditt ord kan fylla mitt hjärta med glädje!” (Jer 15:16).
Bitterhet är inte något fel, utan ska tas emot för att det kan leda till något bra, påminner påven. Även helige Francikus av Assisi upplevde det (jfr Fonti Francescane, 110), skriver han - bitterhet blir till en stor sötma och den värdsliga lättillgängliga sötman blir till bitterhet.
Andra anledningen till bitterhet – problem med biskopen
Det vanliga sättet att tro att allt är biskopens fel håller inte, skriver påven. Han understryker att alla har sina fel och brister men att bitterhet hos präster ofta beror på herdarnas brister.
Påven förklarar vilka de främsta orsakerna kan vara till prästernas bitterhet: svårigheten att acceptera dem som tänker annorlunda. En frenesi av projektplanering kan störa det grundläggande, som är en enda tro, ett enda dop och en enda Gud Fader för alla. Gemenskapen måste inte tycka likadant, men prästerna och biskoparna måste ömsesidigt vara i gemenskap, skriver påven och påminner att detta inte handlar om demokrati utan om faderskap.
Han berättar hur helige Benediktus i sin andra regel rekommenderar att abboten då han måste ta itu med någon viktig fråga ska konsultera hela gemenskapen och även dess yngsta medlemmar. Sedan ska beslutet försiktigt och rättvist tas av abboten själv. Påven påminner att detta inte handlar om auktoritet utan om att abboten svarar inför Gud och att försiktighet och urskiljning därför måste vara ledord.
Herdarnas frestelse är att omge sig med de “sina” och dem som står dem nära, skriver påven och varnar för att detta leder till att flocken lider. Han påminner om sanningen i helige Benediktus råd, att inte vara enhetlig utan rättvis.
Tredje orsaken till bitterhet – problem mellan oss
Prästerskapet har de senaste åren drabbats av både finansiella och sexuella skandaler, skriver påven och att relationer har blivit kalla av misstänksamheten och att man vill utestänga syndarna från kyrkan och endast välkomna de oklanderliga. Han understryker att den som inte har gjort den evangeliska verklighetsvisionen till sin egen, utsätter sig för outsäglig och onödig bitterhet.
Men påven skriver att det som har hänt inom kyrkan får dem alla att fråga sig vem de verkligen har framför sig och om man kan lita på medbrodern. Detta handlar om en kristen ensamhet, då man ber till Fadern i sitt eget rum i hemlighet och som är en välsignelse och en sann källa till ett kärleksfullt mottagande av den andre, skriver påven – men att problemet är att vi idag inte har tid för denna ensamhet.
Isolering däremot är en annan sak, betonar han och att det viktigt för präster att ha en klok andlig far för att kunna dela sina bördor, så att de inte stänger in sig och drar sig från andra. Det är demonen som inte vill att man talar, berättar och delar med sig, påminner påven och att det inte är bra att isolera sig, för att ur en kommunitet utan gemenskap föds konkurrens.
Guds heliga trofasta folk känner sina herdar och deras bitterhet och vet hur man tar hand om dem, skriver påven och uppmuntrar sina stiftspräster och biskopar att be till Herren om att deras bitterhet ska omvandlas till deras folks sötvatten, som en källa dricksvatten i öknen.
